Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.
Sandens insekter och biologiska
mångfald, del 1
Sandens insekter och biologiska mångfald, del 1, en naturkrönika i 15
bilder från ljungheden på Skillingaryds skjutfält en solig men något
blåsig och definitivt kylig dag i slutet av april 2014.
För den insektintresserade är de mjukt sandiga små vägarna på
Skillingaryds skjutfält en liten guldgruva. Denna bild är tagen på
nordvästra delen av skjutfältets ljunghed och visar en av många små
vägar som finns inom området.
En solig och varm dag med inte alltför stark vind svärmar det kring
benen av diverse skalbaggar och solitärbin.
Om man stannar upp, sätter sig ner och bara njuter av naturen,
naturligtvis med kameran i högsta hugg så får man se en fantastisk
biologisk mångfald.
En vacker vägstekel ur familjen ”Pompilidae”, arten heter vanlig
vägstekel på svenska och på latin ”Anoplius viaticus”, och den jagar
gärna olika arter vargspindlar.
Två honor av arten vanlig vägstekel, ”Anoplius viaticus”, kämpar om
bästa platsen för avkomman eller om bästa jaktmarken.
Vägsteklar, ingår i familjen ”Pompilidae” som har 61 arter i Sverige.
Dessa är små till stora gaddsteklar av tämligen lika utseende, vilket
gör att de kan vara svåra eller omöjliga att artbestämma i fält.
Alla vägsteklar angriper spindlar som utgör basföda till nästa
generation steklar. I allmänhet angrips spindlar som är lika stora som
stekelhonan själv. De flesta vägsteklar bygger sina bon i marken, men
arterna inom släktet ”Dipogon” är helt eller delvis beroende av död
ved för boanläggning. I släktet ”Dipogon” hittar man till exempel
arten tallvägstekel, ”Dipogon vechti”.
Den till synes hårda kampen mellan de två honorna av arten vanlig
vägstekel, ”Anoplius viaticus”, verkar pågå länge men är faktiskt över
på bara några sekunder och utan några som helst ”personskador”.
Vägsteklarna lever på att fånga spindlar som deras egna larver sedan
lever på efter kläckning. Den här arten vanlig vägstekel, ”Anoplius
viaticus”, jagar mest vargspindlar som den outtröttligt söker efter
längs torra, soliga, grävvänliga marker.
Det är nämligen rejäla byten som den relativt lilla vägstekeln
övermannar. Den jagar ifatt den stora spindeln, greppar honom över
ryggen och bedövar den med ett stick i bröstet. Där finns nämligen
spindelns stora nervknut som styr benens rörelser.
Spindeln blir förlamad men inte död och är med andra ord i ett perfekt
lagringsskick för stekelns larver. Stekelns gift är ganska starkt och den
kan ge kännbara stick om man skulle ta den i handen.
Plötsligt kommer ett litet bi inför landning i kanten på den sandiga
vägen på ljungheden. Det är det lilla vackra sälgsandbiet, ”Andrena
vaga” som är på inflygning.
Taxonomiskt är sälgsandbiet en art i insektsordningen steklar som
tillhör överfamiljen bin och familjen grävbin.
Taxonomi är vetenskapen om indelning, eller klassificering som det
också heter, av organismerna i taxa, det vill säga domän, rike, stam,
klass, familj, släkten, art och underart.
Taxon, eller i plural taxa, är det allmänna begreppet för enheterna,
avdelningarna inom biologisk systematik, dock varierar storleken och
innehållet för ett taxon med vilken systematisk nivå man talar om.
Ett taxon kan exempelvis utgöras av en underart, en art, ett släkte, en
grupp av närbesläktade arter, en familj, en ordning, en grupp
närbesläktade familjer, eller ännu större systematiska enheter.
Sälgsandbiet är ett stort, svart sandbi med ljusgrå päls på huvud och
mellankropp. Honan kan bli 13 till 15 millimeter lång medan hanen är
påtagligt mindre.
Här är sälgsandbiet tillbaka efter en lyckad insamling av vackert gult
sälgpollen som ska bli föda åt den nya generationen nere i sandens
bokammare.
Sälgsandbiet på min bild ser ut att ha fått ljust gula byxor som i själva
verket är mängder med insamlat sälgpollen.
Sälgsandbiet återfinns i sand-, grus- och lertäkter, längs flodstränder
och fördämningar där den bygger sina larvbon på mark med liten eller
ingen vegetation, vanligtvis i större eller mindre kolonie
Som det svenska namnet antyder är arten specialiserad på videväxter
och biet är tidigt då det övervintrar som fullbildad insekt och flyger
under tidig vår till försommar. Hanarna kan komma fram så tidigt som
i slutet av februari.
Bilden visar ett vackert rött sammetskvalster eller löpkvalster som är
en grupp lårkvalster som är spridd över hela världen och består av
minst 13 olika familjer, varav åtminstone sju finns i Sverige.
Alla dessa arter utmärks av ett parasitiskt larvstadium, följt av
frilevande nymf- och vuxenstadier. Vuxna djur kan ses springa
omkring på varma platser under soliga sommardagar, därav det
alternativa svenska namnet soldyrkare.
Kvalster tillhör leddjuren och är en grupp bland spindeldjuren. De är
parasiter, rovdjur, växtätare eller nedbrytare och de lever på land, i
sött eller salt vatten.
I Sverige finns cirka 1000 arter kända, men det verkliga antalet olika
arter är troligen mycket större. De har nästan alltid 8 ben, larverna har
dock endast 6 ben, och enhetlig kropp det vill säga ej tydlig midja
eller segment. De har enkla ögon eller inga ögon alls samt inga
antenner.
Fyra av sex ordningar av kvalster förekommer i Sverige, hit räknas
också den stora rovdjursgrupp med uppseendeväckande färger i rött,
gult, lila grönt och blått, det vill säga, vattenkvalster och bildens
sammetskvalster eller löpkvalster. Vattenkvalster hittas i sötvatten
med vattenhåv och sammetskvalster via markförna.
Bilden är tagen med 720 millimeters brännvidd från en och en halv
meters avstånd, så får man göra när man inte har rätt kamera med sig.
Bilden visar en vargspindel i den varma sanden, kanske av arten
prickvargspindel, ”Pardosa amentata”. Vargspindlar eller jaktspindlar
är för övrigt en familj spindlar med cirka 2 300 arter, varav cirka 55
arter finns i Sverige.
Vargspindlar har åtta ögon placerade i tre rader och sålunda en god
syn. Honorna bär med sig äggkokongen fäst vid spinnvårtorna, och de
nykläckta ungarna håller till på moderns rygg en kortare tid.
Brun sandjägare, ”Cicindela hybrida”, är en skalbagge i familjen
jordlöpare, på latin ”Carabidae”. Denna vindsnabba och vackra
skalbagge finns rikligt utmed de sandiga vägarna på och runt
ljungheden. De är effektiva rovdjur med rejäla saxliknande
munverktyg som snabbt biter ihjäl ett byte.
Den bruna sandjägaren lever på sanddyner och andra öppna sandiga
platser som skjutfältets sandvägar. I Sverige finns den från Skåne upp
till Dalsland och Värmland.
På bilden sträcker den på sig för att få en bättre överblick över sitt
jaktområde som just här kanske är någon meter bort mot horisonten.
Dess värld är relativt liten.
Ytterligare ett litet ”flygplan” på ingång för landning, det är ännu ett
blodsandbi, ”Andrena labiata”, som vid denna tid på året påträffas
relativt rikligt på Skillingaryds skjutfält.
Utbredningen omfattar i stort sett hela Europa med nordgräns i mellersta
Sverige och södra Finland. I Sverige är arten utbredd i östra Götaland och
östra Svealand till Gästrikland samt på Öland och Gotland.
”Utbredd i östra Götaland” bör väl rimligen betyda att de hos oss här
”i mitten” är mindre vanliga.
Blodsandbiet har drabbats hårt av övergödning och ogräsbekämpning
på odlingsmark, dels för att näringsväxten minskat i landskapet, dels
troligen för att mikroklimatet på tidigare torrängar försämrats av den
högvuxna, gödslade vegetationen.
Blodsandbiet misstänks vara en god indikator på marker med hög
artrikedom i vildbifaunan och bör fortlöpande inventeras så att
populationsnedgångar kan upptäckas i tid och försämringar i areal och
biotopkvalité då kan motverkas.
Sandbin är alla solitära arter som gräver sina bogångar i marken och
provianterar cellerna med pollen från olika blomväxter. Blodsandbiet,
på bilden, lever framför allt i halvöppna, gärna sandiga
torrängsbiotoper av ruderatmarkskaraktär, som här på Skillingaryds
skjutfält.
.