Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Västkusten.
Västkust mellan Morups Tånge och Stensjöstrand i Halland
Västkust mellan Morups Tånge och Stensjöstrand i Halland, en natur-
och kulturkrönika i 24 bilder om upplevelser i den biologiska
mångfaldens tecken.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av augusti 2015.
Bilderna är som vanligt klickbara.
Den lilla knubbsälen låg inte långt ut i Korhamnsviken, den södra
viken vid Morups Tånge naturreservat, och var dessutom helt orädd,
så orädd att jag först trodde den var skadad eller sjuk.
Den lät mig komma så nära som mindre än 100 meter och när den
upptäckte mig gäspade den lite förstrött, spanade in mig ett ögonblick
och ignorerade mig sedan totalt, sekunden senare slöt den åter sina
stora mörka ögon och somnade om i värmen och solskenet.
Här spanar den in mig och konstaterar att jag inte utgör något hot
varvid den förblir lugn och beslutar sig för att stanna kvar på den
tångbeströdda stenen, vilket jag tackar för.
Knubbsäl, ”Phoca vitulina”, är en art i familjen öronlösa sälar som blir
mellan 1,5–1,8 meter lång och väger cirka 80–100 kilo.
Den är ljust till mörkt grå med små ringformiga fläckar och har inte
som gråsäl rak utan konkav pannprofil och till skillnad från gråsäl är
ungen inte vit utan brun vid födseln.
Knubbsälen är en av de sälarter som har störst utbredning eftersom
den finns både i norra Atlanten och i norra Stilla havet och medan
gråsälar i Östersjön föder sina ungar på isen i februari–mars föder
knubbsälar på en strand i juni–juli.
Knubbsälar jagar främst över vegetationsfria, mjuka, grunda bottnar
och kosten är varierad där över 30 olika fiskarter och en del
ryggradslösa djur kan ingå.
Konkurrens med yrkesfisket är normalt sett försumbar.
I Sverige är den vanligast på västkusten, men en mindre, genetiskt
isolerad population finns även vid Kalmarsund i Östersjön.
Knubbsäl föder sina ungar i början av sommaren och kuten diar sin
mamma i 3–4 veckor, varefter den lämnar henne och får på egen hand
lära sig att fiska.
Under 1980-talet ökade antalet knubbsälar på svenska västkusten
kraftigt och år 1988 drabbades arten av sälpest, en virussjukdom,
vilket ledde till att 60 procent, cirka 17 000 individer, dog i Nordsjön.
Detta upplevde vi på plats bland annat på Hallands Väderö där
mängder av döda sälar låg bland stenar och på stränder, vilket var en
otäck syn.
Under sommaren år 2002 bröt en ny epidemi av sälpest ut, varvid den
totala populationen av knubbsäl i Sverige, Norge och Danmark
minskade från cirka 20 000 till omkring 10 000 individer, med andra
ord, halva populationen försvann.
År 2006 hade populationen återhämtat sig till cirka 15 000 djur, när ett
nytt virus orsakade drygt 2 000 knubbsälars död under år 2007. Även
förra året, år 2014, har ett större antal knubbsälar rapporterats döda på
västkusten, dessa har jag dock inte sett i ”mina” västkusttrakter runt
Långasand och Falkenberg.
Knubbsälen är i jämförelse med andra öronlösa sälar liten och slank
och har ett klotformigt huvud.
Den simmar väldigt bra och kan dyka ända ner till 200 meters djup
och stanna under vattnet i upp till 30 minuter men vanligen stannar
den bara 5 till 10 minuter under vattenytan.
Parningen sker i vattnet och efter cirka 11 månaders dräktighet föder
honan en enda unge som vid födseln väger cirka 9 kilogram och är
omkring 85 centimeter lång.
Knubbsälar blir ibland 30 till 35 år gamla och vanligen blir honor
äldre då hannar förlorar mycket energi när de strider mot andra
knubbsälshanar, hanar blir därför sällan äldre än 25 år.
För närvarande är 5 underarter av knubbsäl godkända, det vill säga,
Europeisk knubbsäl, ”Phoca vitulina vitulina”, som finns vid
europeiska kustlinjer och är den som vi ser på mina bilder från
Morups Tånge.
”Phoca vitulina concolor”, som lever utmed Nordamerikas östkust
från Norra Ishavet till Maine
”Phoca vitulina richardsi”, som lever utmed Nordamerikas västkust
från Alaska till Kalifornien
”Phoca vitulina stejnergeri”, som lever utmed japanska och ryska
kustlinjer i Stilla havet
Ungavaknubbsäl, ”Phoca vitulina mellonae”, som lever vid insjöar i
norra Québec och är den enda underarten som lever i sötvatten.
Knubbsälen är Bohusläns landskapsdjur.
Den globala populationen uppskattas bestå av 350 000 till 500 000
individer och arten bedöms idag som livskraftig, LC, av IUCN, dock
är den hotad i vissa regioner och jakt på knubbsäl är idag olaglig i de
flesta regionerna.
Knubbsälen i Östersjön, som är en genetiskt isolerad population vid
Kalmarsund, var i 2005 års Röda lista för Sverige upptagen som EN,
starkt hotad. I 2010- och 2015-års rödlista har statusen för
populationen i Östersjön nedgraderats till VU, sårbar. I övrigt är
knubbsälen inte rödlistad.
Medan jag är fullt fokuserad på knubbsälen kommer en mindre flock
med kanadagäss inflygande ett hundratal meter bakom min rygg och i
flocken finns en stripgås.
Stripgåsen, ”Anser indicus”, är stor som en sädgås med en längd på
upp till 78 centimeter och ett vingspann på mellan 140-165
centimeter, helhetsintrycket är, som min bild visar, en mycket ljus gås
med två typiska tvärstripor ner mot ögat och mot kinden, resten av
huvudet är vitt.
Stripgåsen har sin ursprungliga utbredning i centralasiatiska högalpina
trakter i Ryssland, Uzbekistan och Kirgizistan samt har sina
vinterkvaret i Bhutan, Thailand och Laos.
Stripgåsen har varit en populär parkfågel i stora delar av Europa och
USA under flera hundra år och från dessa populationer har fåglar
rymt.
Det finns dock dokumenterat att stripgåsen har häckat i Norge och
Storbritannien.
Stripgåsen ses årligen i Sverige, ofta tillsammans med flockar av
kanadagås eller grågås men de flesta av dessa anses vara
parkrymlingar.
Parkrymlingar av stripgås har en förmåga att hybridisera med flera av
de andra gåsarterna som exempelvis kanadagås, grågås, snögås,
sädgås och svangås.
Strandmalört, ”Seriphidium maritimum”, är en aromatiskt doftande,
beståndsbildande, flerårig ört med silvergrå, tilltryckt behåring.
Stjälkarna kan bli upp till sex decimeter höga och är mer eller mindre
förvedade vid basen, de omges av mattor av täta, låga vegetativa skott.
Arten är mindre allmän men kan, som här vid Morups Tånge, vara
lokalt talrik och bildens underart, vanlig strandmalört, växer på
steniga havsstränder från Bohuslän till Skåne,
Bildens vackra Morups Tånge fyr som började byggas år 1841, och
blev klar år1843, är 28 meter hög.
Den 1 november år 1843 tändes rovoljelampans vekar för första
gången för att sprida sitt ljus över Kattegatt och under åren 1843-1887
använde man en rovoljelampa med tre vekar som ljuskälla och med en
linsapparat av, så kallat, 2:a ordningen.
Söder om fyren vid Morups Tånge växer martorn, ”Eryngium
maritimum”, som är sällsynt och förekommer sparsamt vid
sandstränder vid havet, från Bohuslän till Gotland och Öland.
Individrika förekomster finns bland annat på Sydkoster i Bohuslän
och arten kallas ibland därför också kostertistel.
Martorn är en blågrå, tornig, flerårig havsstrandsväxt som kan bli upp
till sex decimeter hög och bladen är handflikiga och tjocka med
upphöjda nerver som i bladkanten övergår i en vass torn.
Martorn blommar i juli-augusti med små blåaktiga blommor som sitter
samlade i nästan runda huvuden som är omgivna av svepeblad.
Svepebladen är stora, bladlika och har vassa tornar i kanten och
foderbladen är långa och spetsiga och sitter kvar på frukterna.
”Manskraft. I flygsanden nära hafwet wäxer denna wackra Ört på
Öland och flere ställen i Skåne. Den röres wäl icke af Kreaturen,
hwartil bladens hårdhet och stickande kanter äro wållande…”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.
Sandrörets, ”Ammophila arenaria”, kraftfulla rotsystem är en
förutsättning för att dynerna ska ligga någorlunda stilla i den ”eviga”
vinden, så akta dem väl.
Sanddrift och vinderosion måste dock tillåtas förekomma i sådan
omfattning att sanddynsområdets naturliga dynamik bevaras.
Omfattande sandflykt är dock inte önskvärt i de flesta områden och är
heller inte nödvändigt gynnsamt tillstånd, ett gynnsamt tillstånd
förutsätter att de typiska arterna inte minskar påtagligt.
Morups Tånges vita sanddyner förekommer främst här i Halland och i
Skåne, på Öland och Gotland samt i Bottenvikens skärgård och
kraftfulla rotsystem från olika ater gräs ser till att de finns kvar.
I övrigt finns naturtypen endast i mindre områden här och var längs
kusten.
Naturtypen gynnas av störning som upprätthåller ett tillräckligt stort
inslag av blottad sand och ett måttligt slitage från människor och djur
kan till exempel vara gynnsamt, här är det kaninerna som stör.
Sandstarr, ”Carex arenaria”, är ett lågväxt halvgräs med bladen tydligt
riktade åt tre håll. Den växer med långa underjordiska jordstammar
och i öppen mark ser det ut som om plantorna sitter i långa rader.
Här vid Morups Tånge fyr är sandstarren bitvis marktäckande och
dess fruktgömmen, som är ljusbruna, plattade och vingkantade, med
ett utdraget spröt, färgar sanddynerna varmt mandelbruna.
Sandstarr är allmän på öppna sandiga marker nära kusten, men
förekommer också sällsynt i inlandet.
Arten växer på stränder, hedar och vägkanter, särskilt på områden med
dynsand torde sandstarr genom sina långa jordstammar också bidra till
att minska sandflykten.
”Sandstarren, Carex spica composita, spiculis androgynis, inferioribus
foliolo longiori instructis, ett gräs som tillförna i Sverige intet varit
upptäckt, växte under sanden med några famnars långa krypande
rötter, uppsättandes merendels emellan vart kvarters spatium en liten
stjälk och blad, liksom det hade varit planterat efter snöre.”
Ur ”Carl Linnæi öländska och gotländska resa 1741” av Carl von
Linné år 1745.
Råka, ”Corvus frugilegus”, är en art i familjen kråkfåglar och är
mellan 44–47 centimeer lång och svart med violett glans samt som
vuxen med ett naket gråvitt parti kring näbbfästet.
Näbben är slankare och längre än hos den snarlika kråkan.
Råkan häckar i kolonier i träddungar med bona placerade högt upp
och den finns i stora delar av Europa och österut genom Asien till
västra Kina.
I Sverige är den allmän i Skåne och finns lokalt i slättbygd norrut till
Jämtland samt finns relativt vanligt här runt Morups tånge.
Arten jagas för övrigt lokalt för köttets skull.
Svarthakad buskskvätta, ”Saxicola rubicola”, är en art buskskvätta
som tillhör familjen flugsnappare, ”Muscicapidae”.
Den svarthakade buskskvättans hane, på bilden och på bilderna 21-22,
har svart huvud, vit halsring och orangeröd undersida, hos honan är
allt något mattare färgat, se bild 23.
Svarthakad buskskvätta finns utbredd över stora delar av Eurasien och
som regelbunden häckfågel saknas den i detta område bara från de
nordiska länderna, via Baltikum, västra Ryssland, Ukraina och
söderut, öster om Kaspiska havet och kring Svarta havet.
Den saknas även som häckfågel i de nordligare områdena av Sibirien
men den häckar i de sydvästliga delarna av Arabiska halvön, i norra
Afrika och söder om Sahara.
Svarthakad buskskvätta beskrevs första gången taxonomiskt av Carl
von Linné år 1766 i den 12:e upplagan av Systema naturae där han då
gav den det vetenskapliga namnet ”Motacilla torquata”.
Tidigare placerades buskskvättorna i familjen trastfåglar ”Turdidae”
men placeras idag, som redan nämnts, i familjen flugsnappare
”Muscicapidae”.
I Sverige har man observerat svarthakad buskskvätta regelbundet
sedan 1950-talet och från och med mitten av 1990-talet har man
observerat mellan 10-35 individer om året, främst på hösten och
våren. Ökning tror man beror på den ökade aktiviteten bland
fågelskådare.
Den har även vid några sällsynta fall häckat i exempelvis Skåne och
Västergötland men även här och nu år 2015 vid Stensjöstrands
naturreservat, norr om Steningen i Halland.
Den vackra solnedgången över Stensjöstrand i skymningen får oss att
stanna upp en stund och bara njuta av det mäktiga färgspelet uppe i
atmosfären.
Tack för idag och på återseende!