Rusarebo äng

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Rusarebo äng.

Rusarebo äng, del 6

Rusarebo äng, del 6, när naturen är så vacker att det nästan gör ont i
ögonen och den biologiska mångfalden ”står som spön i backen”, en
naturkrönika i 19 bilder från en härlig dag i en härlig tid då allt står i
sin fagraste blomning och fåglarna sjunger som mest intensivt.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av maj 2014.

I mitten av maj är kanske bokskogarna som vackrast, det är
fortfarande så att mycket solljus når ner till marken vilket gör att
markfloran fortfarande är ganska rik och speciell.

Ett mål för promenaden i Rusarebo äng kan vara den lilla vackra
röda stugan alldeles invid Hindsens strand, här finns en grillplats och
ett bänkbord men om man vill kan man gå in i stugan och avnjuta sin
medhavda matsäck men se till att allt är i sin ordning när ni går
därifrån.

Boken är allmän och skogbildande i sydligaste Sverige, längre norrut
till exempel hos oss i Småland samt i Västergötland är den mindre
allmän och längre norrut är den sällsynt. På Öland och Gotland
saknas vild bok.

Boken kan bli upp till 400 år gammal och de högsta kända träden i
Sverige fanns på Maltesholms gods i Skåne och var upp till 44 meter
höga. Den grövsta stammen som uppmätts hade en bok i Hagelsrum,
Målilla i Småland, vars omkrets var 8,10 meter i brösthöjd.

”Över oss spände bokarna sina luftiga valv. De släta stammarna reste
sig likt stengrå pelare upp under dessa valv, där solljuset lekte i
lövmassorna. Grönaktig var dagern därinne. Det svävade som
guldskyar under valven. Vi gick framåt sakta, steg för steg på en
matta av torrt, visset löv. Det prasslade i lövet. I de höga kronorna
sjöng grönsångaren, denna lilla sångfågel, som trivs i den gröna
skuggan och aldrig fattas i bokskogen.”

”På den lövtäckta marken blommade vitsippor och gulsippor. Där
träden stod glesare, växte ramslöken i massor och pustade ut sin
tunga löklukt. Gulplistern hade nyss öppnat sina vackra,
lejongapsformade blommor. Bokskogens blomstertid är våren,
medan ljuset ännu faller över skogsbottnen. Sedan kommer den
långa sommarskymningen här inne under träden, då ingenting vill
växa utom de unga bokplantorna, som älskar sval skugga.”

Ur Sveriges natur I av Carl Fries år 1950.

Storängen vid Rusarebo var, som vanligt i maj, mycket rik på de
vackert blåvioletta Sankte Pers nycklar och de gyllengula
gullvivorna, lite senare kommer smörbollarna och tar över det gula
inslaget på ängen.

Även den vackra storängen innehåller sten och som en påminnelse
om detta ser man ett antal odlingsrösen som minner om
odlingsmöda. Dessa är idag omgivna av de vackraste blommor av
arter som bildens orkidé Sankte Pers nycklar och gullvivor i släktet
vivor, på latin ”Primula”.

En stilstudie av orkidén Sankte Pers nycklar, ”Orchis mascula”, som
är en medelstor orkidé med grov stjälk. Bladen sitter samlade vid
basen av stjälken, de är breda och mörkgröna, ofta med mörka
fläckar. Sankt Pers nycklar blommar i maj-juni med rödlila blommor
som sitter i mångblommiga ax, blommornas läpp är vanligen ljusare
och har mörka teckningar. Kalkbladen är hopstående, utom två av de
yttre som är uppåtriktade. Läppen är tredelad, med breda rundade
sidoflikar och en mindre mittflik. Sporren är uppåtriktad.

Trots att den är ganska ovanlig är Sankt Pers nycklar ändå den
vanligaste arten i släktet nycklar, på latin ”Orchis” och också den
som har den största utbredningen. Den kan på lämpliga lokaler
förekomma i stort antal, till exempel på Öland och Gotland, eller
varför inte här på storängen vid Rusarebo.

Den växer vanligtvis på torr kalkrik mark, i ängar, skogsbryn och
lundar och den första fynduppgiften är från Lummelunda på Gotland
där Carl von Linné upptäckte den under sin öländska och gotländska
resa år 1741, fyndet publicerade dock först år 1745. Arten var dock
känd redan under medeltiden.

Artnamnet ”mascula” kommer av latinets ”masculus” för ”testikel”
och syftar på de två runda rötterna. Det svenska namnet Sankt Pers
nycklar har förr också använts som namn på gullviva, ”Primula
veris”.

Även de gamla aplarna som finns lite varstans inom naturreservatet
Rusarebo äng står i sin fagraste blomning. Är de månne planterade
av människohand eller spridda av fåglar.

Skogsviol, ”Viola riviniana”, är en art i familjen violväxter och är en
flerårig, 10-15 centimeter hög ört med kraftig jordstam, som i sin
övre ände bär en rosett av tunna, naggade, hjärtlika och kortspetsade
blad.

De 20-25 millimeter långa blommorna som blommar under april till
juni är blå med vitaktig sporre. Arten hör hemma på mullrik mark i
skogar, bryn och hagar i Europa, i Sverige är arten allmän norrut till
Jämtland och sällsynt norr därom ända upp till Lule lappmark. Den
hybridiserar, korsar sig, lätt med andra violarter.

Violer är flera olika arter blommor och det finns mellan 400 och 500
violarter runt om i världen. Violerna har varit populära prydnader i
alla tider och de har fem kronblad, med fyra uppåtriktade kronblad,
två på varje sida, och ett bredare kronblad som är nedåtriktat.

Bildens tandrot, ”Cardamine bulbifera”, är en art i familjen
korsblommiga växter. Det är en flerårig, 30-70 centimeter hög ört
med tjock, köttig, vågrät jordstam med tandlika fjäll.

Bladen är parbladiga och i bladvecken bildas mörkt violetta
groddknoppar, som lätt faller av. Blommorna kommer under maj-
juni och är cirka 15 millimeter vida och sitter i en kort, toppställd
klase.

Förökningen sker främst med groddknopparna och genom
jordstammens förgreningar. Arten växer i lundar och ädellövskogar
på näringsrik och kalkförande mark i Europa, och i Sverige mindre
allmänt norrut till Uppland och sällsynt norr därom till
Ångermanland.

Groddknopp eller bulbill, är en specialiserad spridningsenhet, en så
kallad diaspor, vid könlös fortplantning hos fröväxter. Den kan vara
uppemot centimeterstor, till formen vanligen rundad och innehåller
ett stamstycke och små fjällika blad.

Den har ofta upplagsnäring och växer efter spridningen från
moderväxten ut till en ny planta. Groddknoppar kan bildas på olika
ställen på växter, till exempel som här hos tandroten i bladvecken, i
blomställningar som hos lökar eller på blad som hos livsblad.

Livsblad, tusenmoder eller myrdaling, ”Kalanchoë daigremontiana”,
är en art i familjen fetbladsväxter. Den är en flerårig ört med
motsatta, suckulenta blad, som längs kanterna bildar hundratals små
groddplantor, vilka faller av och ger upphov till nya plantor. Arten
hör hemma på Madagaskar och odlas som prydnadsväxt inomhus i
Sverige.

Bilden visar en grön lövvivel, kanske arten ”Phyllobius argentatus”,
som ingår i släktet ”Phyllobius” i familjen vivlar som är en familj i
ordningen skalbaggar. Familjen innehåller över 60 000 arter och är
en av de största familjerna av skalbaggar i världen.

Vivlarna är ganska små skalbaggar som karaktäriseras av att de
flesta arternas huvud är förlängt till ett så kallat snyte. I spetsen på
det sitter käkarna och även vivelns antenner är fästa längst ute på
snytet. Denna lövvivel är full av vackert grönglansande små fjäll.

Bilden visar en blåoxe, ”Platycerus caraboides”, som är en skalbagge
som tillhör familjen ekoxbaggar. Blåoxehanen är metalliskt
blåglänsande medan honan är grönglänsande, vilket gör att jag
bestämmer detta till en hane.

Blåoxen finns i stora delar av Europa och i västra Asien och är
mellan 9 till 13 millimeter lång. I Sverige hittar man den från Skåne
till Medelpad.

Skalbaggen är aktiv på dagen och äter blad och knoppar medan
larven lever på murken ved, gärna som här på bok men också på ek
och andra lövträd.

Det flög stora mängder med små sotmalar i bokskogen vid Rusarebo
äng denna dag. De ingår i släktet ”Lypusa” som är ett släkte av
fjärilar som beskrevs av Philipp Christoph Zeller år 1852.

Enligt Catalogue of Life ingår ”Lypusa” i familjen säckspinnare,
men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället familjen ”sotmalar”.
Malfjärilar på latin ”Tineoidea” är en överfamilj av fjärilar som
bland annat omfattar bildens sotmalar, säckspinnare och de äkta
malarna.

Det latinska namnet ”Isopoda” är det vetenskapliga namnet på
kräftdjursordningen gråsuggor. Här finns såväl marina,
sötvattenslevande som terrestra arter indelade i åtta underordningar.

Underordningarna ”Gnathidea”, ”Anthuridea” och ”Flabellifera” är
helt marina, liksom ”Epicaridea”, som är helt parasitisk på andra
kräftdjur, medan underordningen ”Valvifera”, som delvis också
kallas tånglöss, och ”Asellota” har var sin representant i svenska
sötvatten, det vill säga skorv respektive sötvattensgråsugga.

Däremot är underordningen ”Oniscoidea” helt landlevande, och dess
representanter är vad vi i allmänt språkbruk kallar gråsuggor och det
är en sådan som ni ser på bilden.

Alla frilevande arter av gråsuggor saknar sammanhängande
ryggsköld och har oskaftade ögon, medan de parasitiska arterna är
starkt omvandlade. Kroppen är vanligen platt och de bakersta
benparen fungerar vanligen som andningsorgan, och hos de
landlevande arterna har i dem anlagts inre hålrum som fungerar som
luftandningsorgan, så kallade pseudotrakéer.

Den vanligaste arten i Sverige är troligen källargråsugga, ”Porcellio
scaber”. Man finner den i de flesta miljöer, dock mest i skog och
under stenar på torrare mark men även i fågelbon, myrbon och
inomhus. Bilden visar troligtvis denna art.

Både normal fortplantning och partenogenes, jungfrufödsel,
förekommer. Underordningen ”Oniscoidea” är den grupp som bäst
av alla kräftdjur klarat anpassningen till landliv och alla problem
med vattenbalans, skydd för de torkkänsliga andningsorgan och
oberoendet av vatten för fortplantningen har de löst.

Det framgår också av att dessa gråsuggor är världsvitt utbredda och
att de förekommer i praktiskt taget alla biotoper världen över.

Vackert kopparfärgad bokved färgad av svampen koppardyna,
”Hypoxylon rubiginosum”. Koppardynan är en svampart som först
beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon, fick sitt nu gällande namn
av Elias Fries år 1849.

Numera verkar svampsäsongen vara året om, här i mitten av maj
växer svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, och denna
art kan man träffa på från försommar till höst.

Svampen irriterar matsmältningskanalen och torde vara ganska
giftig. Uppgifterna om vilka förgiftningar som den har orsakat i andra
länder är oklara, enligt vissa undersökningar anses den enbart
irritera matsmältningskanalen, men låt den vara, ät den inte.

Här i den stora spärrkroniga eken inte långt söder om ingången till
naturreservatet Rusarebo äng sjöng den lilla rara mindre
flugsnapparen, ”Ficedula parva”, vilket betyder ”fikonätare” och det
är mycket möjligt att fikon ingår i dieten när fåglarna uppehåller sig i
vinterkvarteren, så långt bort som Indien och Pakistan.

Sverige utgör nordvästgräns för utbredningsområdet, vilket innebär
att denna vår minsta flugsnappare också är den sällsyntaste. I Svensk
Fågelatlas uppskattas det svenska beståndet till ungefär 500 par
årligen.

Lyssna på den mindre flugsnapparens sång via länken nedan.
http://macaulaylibrary.org/audio/187114