Södra Svänö i mitten av maj

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Södra Svänö.

Södra Svänö i mitten av maj

Södra Svänö i mitten av maj, en natur- och kulturkrönika i 3 bilder
från en bergö inom Store mosse nationalpark i Småland.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av maj den tidiga
sommaren 2014.

En kort historia om kornas historia, dessa fantastiska och oumbärliga
landskapsvårdare. Ordet ”nötkreatur” kommer av fornsvenskans ”nöt”
som är ett germanskt ord med grundbetydelsen ”egendom” och
fornsvenska ”kreatur” för ”skapelse”, ”varelse”, som i sin tur kommer
av latinets ”creatura” för ”skapelse”.

Ko, tamko, nötboskap eller tamboskap, kärt barn har många namn, på
latin ”Bos taurus”, är en art i hovdjursfamiljen slidhornsdjur,
underfamiljen oxdjur.

Domesticerade nötkreatur anses ha uppkommit genom att människan
domesticerade och förändrade uroxen, ”Bos taurus primigenius”, så att
den passade hennes behov.

Uroxen var större och hade längre horn än den tidigast kända
tamformen, och människan måste på kort tid ha fått fram en mindre
och mer fridsam boskapstyp. Man delar vanligen in de tama
nötkreaturen i tre grupper, nämligen långhorniga, korthorniga och
sådana med puckel.

Den indiska puckelförsedda sebun, ”Bos taurus indicus”, betraktas
som en egen underart som möjligen helt eller delvis har sitt ursprung i
en annan vild oxdjursart, ”Bos namadicus”, medan alla övriga tama
nötkreatur förs till nominatformen ”Bos taurus taurus”.

De ursprungligen tre underarterna av uroxe, europeisk, asiatisk och
nordafrikansk, har gett upphov till en rik variation i utseende och
andra egenskaper hos tamboskapen. Alla typer har dock samma
kromosomtal och ger vid korsning full fertilitet hos avkomman.

Korsning med bison, jak, gaur, banteng med flera ger däremot
störningar i fertiliteten hos i första hand avkomma av hankön.

Nötkreaturen varierar mycket i storlek, från mankhöjd under 100
centimeter hos afrikansk och tibetansk dvärgboskap till hela 190
centimeter hos chianina, en ras av italienskt nötkreatur, och i vikt, från
70 till 1 700 kilogram hos en vuxen tjur av rasen chianina.

Vanligen har båda könen horn, men det finns också raser som helt
saknar horn. Puckel och hornlöshet, kullighet, hos vissa raser anses ha
utvecklats genom avelsselektion och liksom andra oxdjur saknar
nötkreaturen framtänder i överkäken. Dessa har ersatts med en hård
valk mot vilken underkäkens framtänder arbetar. Juvret har normalt
fyra spenar.

Nötkreatur är ett av människans viktigaste husdjur, ursprungligen och
i många länder än i dag använt för sin muskelkraft. Mjölkproduktion
har utvecklats bland annat i kulturer där det är förbjudet att äta kött,
till exempel i Indien och Pakistan, samt i västvärlden, medan den
specialiserade köttproduktionen har utvecklats under 1900-talet från
tyngre dragoxeraser som charolais.

Handjur benämns tjur, kastrerat handjur stut eller oxe, hondjur ko,
hondjur som inte kalvat kviga och avkomman kalv, och på bilden ser
man ett antal kvigor.

Nötkreatur visar brunst vid alla tider på året och välfödda kvigor blir
könsmogna vid cirka 12 månaders ålder. Brunstcykeln är cirka 21
dygn och brunstens längd 18 timmar i genomsnitt.

Dräktighetens längd är drygt 9 månader med en variation på ett par
veckor mellan olika raser och efter cirka 10 månaders laktation kalvar
kon normalt igen med cirka ett års intervall. I intensiv produktion
kalvar kvigor från cirka 2 års ålder men vid knapp fodertillgång ofta
först vid 3–4 års ålder.

Kor kan vara fertila till 20 års ålder men ersätts i högproducerande
mjölkbesättningar efter högst 3–4 laktationer av yngre djur.

De tidigaste klippmålningarna av tamboskap visar djur av långhornig
typ, snarlika uroxen. Avbildningar och jordfynd anses tyda på en
domesticering i sydvästra Asien redan cirka 7000 före Kristus och
möjligen oberoende av detta på södra Balkanhalvön.

Man räknar med att det finns fler än 1 000 olika raser av nötkreatur,
men många är utrotningshotade sedan de trängts tillbaka av
högproducerande standardraser. Antalet nötkreatur i Sverige är cirka
1,5 miljoner, varav omkring en fjärdedel är vuxna mjölkkor.

Kreaturen var i äldre tid småväxta och gav låg avkastning och en
svensk ko på 1500-talet beräknas ha gett cirka 400 kilogram mjölk per
år. Genom förbättrad utfodring och avel började avkastningen drivas
upp under 1800-talets senare hälft och i början av 2000-talet ger en ko
cirka 9 000 kilogram mjölk per år som ett riksgenomsnitt.

Oxarna användes som dragdjur, främst i södra Sverige men på
småbruk förekom ibland kor som dragare och av hällristningarna att
döma användes dragoxar redan under bronsåldern. Motståndet mot att
äta hästkött gjorde även oxen åtråvärd även som slaktdjur.

Bronsåldern är den period i forntiden som kommer efter stenåldern.
Den kallas så därför att man började tillverka verktyg, vapen, smycken
och annat av brons. Bronsåldern började i sydvästra Asien och
medelhavsområdet för lite mer än 5 000 år sedan och varade där i
ungefär 2 000 år.

I Norden började bronsåldern för cirka 3 800 år sedan och varade i
cirka 1 300 år, det vill säga ungefär från cirka 1800 före Kristus till
cirka 500 före Kristus. Bronsåldern börjar dock vid olika tidpunkter på
olika platser beroende på när bronset började användas i området.

Kornas och oxarnas centrala roll i ekonomin under
självhushållningens tid framgår av den mängd av föreställningar, riter
och diktning som är knutna till dessa husdjur, från betäckningen till
slakten.

Såväl före som under och efter parningen hade man många magiska
metoder för att säkerställa dräktigheten, och vid kalvningen gällde det
att med ”ontavvärjande” handlingar eller föremål hindra trollkunniga
från att stjäla ”mjölklyckan”.

Även fortsättningsvis var mjölkningen omgärdad av många magiska
regler och vid betessläppningen användes riter i syfte att skydda korna
mot rovdjur och att få dem att hålla samman på betet.

I samband med helgerna och vissa av årets märkesdagar aktualiserades
också omtanken om korna, det var vanligt att låta dem smaka på
julmaten för att därmed få skydd mot trolldom och rovdjur, och
liknande tankar låg även bakom seden med årseldar.

Mickelsmäss, som på många håll innebar vinterstallfodringens början,
var rik på rituella åtgärder för djurens trivsel under vintern. För kornas
sjukdomar fanns en omfattande flora av folkmedicinska åtgärder, inte
minst trollformler.

Mickelsmäss, mickelsmässa, kärrmässa, inföll den 29 september på
Mikaelidagen och var en helgdag i Sverige fram till år 1773. Detta var
en av det gamla bondeårets största märkesdagar som bland annat
markerade skördetidens avslutning.

Backsmörblomma, ”Ranunculus polyanthemos”, till höger är en
högväxt, flerårig ört med jordstam. Arten är en sydlig art som
huvudsakligen förekommer upp till Uppland, men även längre norrut i
inlandet och längs Norrlandskusten. Arten växer på torra kalkrika
backar, ängar och skogsbryn och är ganska vanlig.

Ängsfryle, ”Luzula multiflora”, till vänster är en ganska lågväxt art
med kort jordstam som saknar underjordiska utlöpare. Stråna blir tre
till fyra decimeter höga och växer i tämligen täta tuvor.

Arten är vanlig från Skåne till Torne Lappmark och den växer i all
slags fuktig eller frisk ängsmark, i betesmarker och skogsbryn.

Grå bläcksvamp, ”Copriniopsis atramentaria”, är en art i
basidiesvampsordningen ”Agaricales” och har en 5–8 centimeter hög
och 3–7 centimeter bred hatt, som först är äggrund, sedan klocklik och
slutligen uppsprucken i kanten.

Den på ovansidan askgrå till silvergrå hatten har otydliga radiära
strimmor och skivorna på hattens undersida är först ljust grå sedan
svarta, och slutligen flyter de sönder till en svart, bläcklik massa.

Den 8–12 centimeter höga foten är ihålig, ljust grå och något kornig
och har ibland en otydlig ring. Köttet, som är tunt och vitt, har mycket
svag lukt och mild smak.

Den grå bläcksvampen är ätlig och god men får aldrig ätas i samband
med alkoholförtäring då den innehåller ett ämne, coprin, som hindrar
alkoholens nedbrytning i kroppen, varvid acetaldehyd samlas i blodet
med åtföljande illamående, hjärtklappning och huvudvärk.

Uppemot en vecka efter det att man ätit grå bläcksvamp måste
alkoholförtäring, också i ringa mängd, undvikas. Den innehåller
nämligen, som redan nämnts, ämnet coprin, och den som äter grå
bläcksvamp i kombination med alkohol, lättöl eller alkoholstarkare
dryck spelar ingen roll, drabbas av förgiftning av samma karaktär som
antabusförgiftning.

Svampen, som är allmän i hela Sverige från försommar till höst, växer
i stora grupper vid trädbaser, på murkna stubbar och i välgödslade
gräsmattor eller som här i en betesmark.