Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme samt önskar en glad midsommar.
Sommar vid Skillingaryds dämme, del 20
Sommar vid Skillingaryds dämme, del 20, en naturkrönika i 9 bilder
om den biologiska mångfaldens rikedom i och kring en våtmark i
Skillingaryd.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, första juniveckan år 2014.
En riktigt trevlig midsommarafton 2014 till Er alla!
Den ståtliga rotfibblan, ”Hypochaeris radicata” möter upp vid
dämmet denna ljumma kväll i juni. Det är en flerårig ört som kan bli
upp till fyra decimeter hög. Artnamnet ”radicata” betyder ”med lång
rot” och kommer av latinets ”radix” för ”rot”.
Få svenska visor kan väl bättre frammana den ljusa, ljumma
midsommarnattens trolska stämning än denna. Texten är skriven av
Rune Lindström, och ”Visa vid midsommartid” är sålunda inte den
urgamla folkvisa som man skulle kunna tro, utan den skrevs vintern
år 1941 i ett studentrum i Uppsala. Melodin till visan är skriven av
Håkan Norlén.
Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.
Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.
Lupiner, namnet kommer från latinets ”lupinus”, ”lupinum” och
”lupin” som i sin tur betyder ”varg”. Bildens blomsterlupin,
”Lupinus polyphyllus”, ingår i släktet ”Lupinus”, som ingår i
familjen ärtväxter med cirka 200 arter ett- eller fleråriga mestadels
örter.
Flertalet hör hemma i västra Nordamerika och i Europa finns sex
vildväxande arter. I Sverige växer blomsterlupin, sandlupin och
blålupin förvildade, gullupin och vitlupin förekommer tillfälligt.
Artnamnet ”polyphyllus” kommer av grekiskans ”polys” för
”många” och ”fyllon” för ”blad”, namnet syftar på att bladen har
många småblad. Flera arter lupiner odlas, många som
prydnadsväxter, till de mer berömda prydnadslupinerna hör de
hybrider som kallas regnbågs- eller russellupiner. Andra lupinarter
odlas som födoämne för människor och boskap, vissa är viktiga
gröngödslingsväxter.
Genom det djupgående rotsystemet är lupiner relativt torkresistenta,
och för odling kan kemiskt sura, kalkfattiga sand- och mojordar
utnyttjas.
Lupiner förekommer knappast som foder i Sverige men kan utnyttjas
som ensilagegröda till växtätare och fröet även som proteinfoder till
grisar.
Bildens gråfibblor, ”Hieracium”-gruppen ”Pilosella” ingår i familjen
korgblommiga växter. Gruppens småarter, som är cirka 300 i
Norden, är småväxta, har basala bladrosetter av helbräddade,
lansettlika blad med vitluden undersida och bladlös stjälk, som oftast
har en enda stor, gulblommig korg.
Till gruppen förs bland annat nickfibbla och bildens gråfibbla,
”Hieracium pilosella”, som är en flerårig, 8-15 centimeter hög ört
med jordstam och rotslående utlöpare, som bidrar till växtens
spridning.
Den ensamma korgens blommor är ljusgula, och blomningen
inträffar i maj-juni. Gråfibblan, som hör hemma i Europa och västra
Asien, växer på torra, sandiga gräsmarker, backar och hedar. Den är
allmän i södra och mellersta Sverige, dock sällsynt i norra.
En vacker åkerförgätmigej, ”Myosotis arvensis”, är en art som
blommar under hela sommaren, från maj till september, med ljusblå
blommor.
Blommorna sitter i ganska rikblommiga klasar på långa blomskaft
och i frukt sträcker sig skaftet ytterligare och blir ungefär dubbelt så
långt som fodret.
Nu måste jag citera en vers av Evert Taube i hans ”Sjösala vals”,
Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget, sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom sjung min refräng.
Tärnan har fått ungar
och dyker i min vik
från alla gröna dungar
hörs finkarnas musik
och se så många blommor
som redan slagit ut på ängen
gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol
Bildens mandelblomma, ”Saxifraga granulata”, är en flerårig 2-3
decimeter väldoftande hög ört som växer på torrängar och
bergshällar eller som här vid Skillingaryds dämme. Den blommar
under maj och juni. Doftoljan från mandelblomman anses gynna
fruktbarhet och välstånd och visdom.
Bladlöss, bladlöss och bladlöss samt en och annan myra. Bladlössen
tillhör en överfamilj i insektsordningen växtsugare som på latin heter
”Aphidoidea”. Den har världsvid utbredning och omfattar cirka 4
500 arter, varav omkring 560 arter finns i Sverige.
Arterna delas in i 25 familjer, varav tio förekommer hos oss i
Sverige, bland annat långrörsbladlöss eller egentliga bladlöss,
barkbladlöss, pungbladlöss, borstbladlöss, dvärgbladlöss och
barrlöss.
Ibland urskiljs dock bara tre familjer där alla utom de båda
sistnämnda då betraktas som en familj, som på latin kallas
”Aphididae”.
Bladlöss är mjukhudade och mestadels mellan 1 och 5 millimeter
långa samt har långa antenner. Hos flertalet finns ett par rör, så
kallade sifoner, bak på kroppen, ur vilka ett vaxartat sekret kan
utsöndras om lössen störs. Detta antas ge visst skydd mot predatorer
och innehåller dessutom ett feromon som alarmerar övriga individer
i kolonin.
De fullbildade insekterna förekommer i flera olika former, könligt
fortplantande hanar och honor samt partenogenetiskt,
jungfrufödande, levandefödande, vivipara, honor, vilka kan se olika
ut i olika generationer. Samtliga dessa former kan i sin tur vara
vingade, alatae, eller ovingade, apterae.
Vivipari, om djur, är fortplantning som innebär att embryot utvecklas
inne i moderns kropp och får näring och syre via någon form av
moderkaka. Vivipari finns hos bland annat däggdjur, utom kloakdjur,
några hajarter samt vissa klomaskar och skorpioner.
Alla bladlöss lever av att med hjälp av en sugsnabel suga saft ur
växter, ofta artspecifikt. Mycket av den intagna födan passerar
genom tarmen och utsöndras i form av flytande, starkt sockerhaltiga
exkrementer, så kallade honungsdagg. Denna honungsdagg
attraherar många myror, som i viss mån försvarar och sköter om
bladlössen. Även bin, humlor och getingar attraheras av denna söta
vätska.
Livscykeln är komplicerad hos bladlöss men går i typiska fall till så
att befruktade ägg som övervintrat kläcks på våren på värdväxten,
ofta träd eller buskar, och utvecklas till partenogenetiska honor, så
kallade stammödrar, fundatrices.
Dessa föder, genom levandefödsel utan befruktning, larver som
växer upp till partenogenetiska honor, vingade eller ovingade, som i
sin tur föder nya honor utan befruktning.
Förökningen går mycket snabbt, i kroppen på en partenogenetisk
nyfödd bladlus finns redan utvecklade både ”barn” och i dessa
”barnbarn”, nästan likt ryska dockor.
Efter flera sådana generationer, som hos vissa grupper inkluderar
byte av värdväxt, till någon ört eller något gräs, under
sommarmånaderna, föds framåt hösten honor och hanar som parar
sig och lägger övervintrande ägg på ursprungsväxten.
Hos de flesta arterna lever bladlössen i öppna kolonier på olika delar
av värdväxten. Hos vissa bladlusarter induceras, framkallas, växten
att bilda en mer eller mindre sluten kammare, en gallbildning, där
bladlössen kan utvecklas mer skyddade från predatorer och parasiter.
Hos vissa bladlusarter, främst inom familjerna pungbladlöss och
gömbensbladlöss, finns inom kolonin en uppdelning i kaster, en
vanlig fortplantande kast och en soldatkast som försvarar kolonin
mot angripare.
Dessa soldater kan vara beväpnade med horn och kraftiga skenben,
men framför allt används sugsnabeln som vapen, vilken bladlusen
sticker in i angripare.
Hos vissa bladlusarter som lever i galler används soldatkasten för att
invadera och ta över en attraktiv gall gjord av en annan bladlusart.
Soldaterna fungerar även som renhållare genom att de aktivt kastar
ut honungsdagg och gamla hudrester från den slutna gallen.
Många bladlöss gör stor skada på framför allt odlade grödor, dels
genom direkt avtappning av växtsaften, dels genom spridning av
virus. Exempel på detta är arter som betbladlus, havrebladlus,
persikobladlus, kålbladlus och blodlus.
Bladlössen har en lång rad naturliga fiender, som ibland används för
biologisk bekämpning, exempelvis nyckelpigor, blomflugelarver,
näbbstinkflyn och bladluslejon äter stora mängder bladlöss, och
bladlussteklar är viktiga inre parasitoider, det vill säga, en organism
som lever av en annan organisms vävnad, inuti eller utanpå, och
slutligen äter upp och dödar värdorganismen.
Kirskål, ”Aegopodium podagraria” i blom med pollinerande
blomflugor. Späda blad av kirskål kan användas som spenat,
”Spinacia oleracea”, och former med vitbrokiga blad odlas ibland
som marktäckare.
Artnamnet ”podagraria” kommer av grekiskans ”podagra” för
”fotgikt” och syftar på att den förr ansågs bota podager, eller
portvinstå, en förändring till följd av inflammation kring stortåns
grundled vid en akut giktattack.
Namnet ”podagraria” användes om kirskål redan av Matthias
Lobelius år 1576. Matthias Lobel, latiniserat Lobelius, belgisk
botanist, född år 1538 i Flandern, död år 1616 nära London som
engelsk kunglig botanicus, var medicine doktor och en av sin tids
bästa växtforskare, som genomsökte Tyskland, Schweiz, Italien och
Sydfrankrike.
Han var en av de första, som gjorde ett försök till uppdelning av den
tidens kända växter, med andra ord en förgångare till vår egen Carl
von Linné.
En sägen om kirskål berättar att under medeltiden levde en munk
som hade tröttnat på alla våra svenska kålsorter. Han hade nämligen
ätit dem alla och var less på dem, så han bestämde sig för att
importera en ny variant från en broder i Tyskland.
Denna broder hade nämligen lovat att detta nyförvärv inte skulle
likna någon annan kål som han någonsin hade smakat.
Munken planterade sin nya C-vitaminrika erövring i sin
klosterträdgård och lät den växa för att sedan skörda, tillaga, äta och
njuta tillsammans med sina fromma bröder. Och hela livet ut, så
mumsade munkarna i sig den lättskötta primören. Men åren gick och
den gamle munkens recept glömdes bort och de yngre
trädgårdsmunkarna svor över grödan och tyckte att de gröna bladen
tog över hela deras kryddträdgård och försökte därför på alla sätt och
vis utrota de gröna terroristerna, men de gick bet gång på gång.
Senare så lades klostret ned och trädgården inledde sin
Törnrosasömn, kvar blev endast en ruin med frodande grönska.
Växten som den gamle munken hade planterat spred sig hejdlöst
över vidderna och är nu mer känd och fruktad bland hela landets
trädgårdsmästare.
Denna gröda känner vi numera till som kirskål och att det är en
grönsak är sedan länge bortglömt. Idag så skäller många på den som
ett ogräs, och med all rätt för kirskålen är stark och ger inte upp i
första taget, så det allra bästa sättet att hålla ogräset någorlunda i trim
är att plocka bladen när de är små och späda. Det är även under
denna fas som de är som bäst att äta.
Hedblåvinge, ”Plebejus idas” kan vara svår att skilja från
ljungblåvinge, ”Plebejus argus”, eftersom båda arterna har samma
utbredningsområde och är lika i utseendet samt dessutom kan variera
i utseende.
Jag sätter dock 10 öre på att bilden visar en hedblåvinge, ”Plebejus
idas”, men rätta mig om jag har fel!
På återseende men innan dess en riktigt trevlig midsommarafton till
Er alla!
Glad Midsommar fam Damberg. Tack för alla fina bilder.
Gott att ligga i en solstol på Instön och läsa om dämmet i gamla Skillingaryd. Hälsar Ragnar och Gullvi Alkemark.