Stockholm, en berättelse om en huvudstad

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Stockholm.

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 2

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 2, en kulturkrönika i 14
bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Kristi himmelsfärdshelgen
2014.

 

Denna andra del av min berättelse om Stockholm kommer att bjuda Er
på en dramatisk del av huvudstadens långa historia. Låt oss börja vår
historia för snart 543 år sedan på Brunkebergsåsen.

För att förstå intrigerna och stridigheterna i Norden vid denna tid
måste jag få berätta kort om ”Sturarna”. Såväl Sten Sture den äldre
som Sten Sture den yngre, dock ej släkt, har setts som ädla
bondeledare och svenska frihetskämpar.

I senare forskning har bilden av de ädla Sturarna dock nyanserats
något och den egna maktställningen tros ha varit avgörande för
åtminstone Sten Sture den äldres inställning till Kalmarunionen,
liksom för hans svensknationella propaganda.

Striden vid Brunkeberg stod alltså egentligen inte mellan danskar och
svenskar, utan mellan anhängare och motståndare till Kalmarunionen.
Svenskar fanns således i bägge lägren men Sten Sture den äldre kom
att använda segern i sin svensknationella propaganda.

Dock verkar det som båda Sturarna i stort sett kunnat luta sig mot
stödet från den svenska allmogen. Båda Sturarna eftersträvade alltså
att väcka något man i dag kan kalla nationalkänsla.

Mot Sturarna har stått de danska kungarna Kristian I och Kristian II.
Den senare har, som tillläggsnamnet ”Tyrann” antyder, framställts
som en skräckfigur och någon egentlig upprättelse har han inte fått i
svensk historieskrivning.

Nåväl åter till slaget, den 10 oktober år 1471 drabbade danska och
svenska styrkor samman på Brunkebergsåsen, en höjdrygg som
försvann helt i samband med cityomvandlingen i Stockholm för ett
fyrtiotal år sedan.

Längs det som i dag är Malmskillnadsgatan hade unionskungen
Kristian II placerat sin här som hade rest hit sjövägen från Danmark.
Kungen hade kommit för att bevaka sina intressen gentemot den
nyutnämnde svenske riksföreståndaren Sten Sture den äldre.

Sten Sture den äldre eller Sten Gustavsson, även kallad Herr Sten,
född cirka år 1440, död den 14 december år 1503. Han var
riksföreståndare över Sverige mellan åren 1470-1497 och därefter från
år 1501 fram till sin död år 1503. Han var dessutom riddare och
hövitsman över Stockholm.

Sten Sture den yngre eller Sten Svantesson Sture, född år 1492 eller år
1493, död 3 februari år 1520. Han var riddare och Sveriges
riksföreståndare under åren 1512-1520 och son till Svante Nilsson
Natt och Dag och hans hustru Iliana Gädda.

Sten Sture den äldre, 1440-1503, och Sten Sture den yngre, 1492-
1520, kommer egentligen från två helt skilda ätter. Gemensamt för
dessa båda män är bara att de haft stort inflytande över den svenska
politiken under 1400-talet och 1500-talet.

Slaget vid Brunkeberg blev blodigt och först när släktingen Nils Sture
och hans dalkarlar efter en kringgående rörelse via nuvarande
Östermalm anföll danskarna österifrån, lyckades Sten Sture storma
åsen från väster och tvinga danskarna att ge sig av mot sina fartyg som
låg på redden utanför Käpplingeholmen, nuvarande Blasieholmen.

Bron till holmen hade dock saboterats av svenska soldater förlagda på
Stockholms slott, så flera hundra av kungens män drunknade under
reträtten mot båtarna.

Bilden visar Stockholms stadshus som består av cirka åtta miljoner
tegelstenar och har ett 106 meter högt torn med det svenska riksvapnet
tre kronor i toppen.

Byggnaden är belägen på Kungsholmens sydöstra udde och är ett av
den moderna svenska byggnadskonstens främsta verk. Ursprungligen
planerade man ett rådhus, och arkitekttävlingen åren 1903-1904 vanns
av Ragnar Östberg efter förändringar till stadshus.

Striderna på Brunkebergsåsen fick tidigt en stor betydelse i den
svenska propagandan mot Kalmarunionen.

Bland annat ska skulptören Bernt Notke ha utfört den berömda ”Sankt
Göran och draken” redan på 1480-talet som monument över
drabbningen, skulpturen finns numera i Storkyrkan.

I nyare forskning hävdas det dock att verket är ett nederländskt arbete
av en okänd skulptör och slagets verkliga betydelse för landets framtid
kan också diskuteras.

Historikerna vet ganska mycket om händelserna år 1471 då det finns
flera skriftliga källor, men den som i dag handgripligen vill gräva efter
resterna från slaget får bege sig till Haga i Solna. Dit fördes nämligen
schaktmassorna när Brunkebergsåsen jämnades med marken på 1960-
talet.

Bilden visar Norstedts Förlag som är ett bokförlag inom bland annat
svensk och utländsk skönlitteratur, memoarer, biografier samt politik
och samhälle.

Det grundades redan år 1823 som P.A. Norstedt & Söner av Per Adolf
Norstedt och hans söner Adolph och Carl.

Knappt 50 år efter slaget vid Brunkeberg stod slaget vid Brännkyrka
den 27 juli år 1518, då en svensk bondehär under riksföreståndaren
Sten Sture den yngre besegrade en dansk här.

Därmed tvingades unionskungen Kristian II häva sin inledda belägring
av Stockholm. Segern blev dock dyrköpt för svenskarna och inte
avgörande för händelseutvecklingen, eftersom Kristian II år 1520 på
nytt lät sina styrkor gå till angrepp, denna gång genom Västergötland,
se Stockholms blodbad längre fram i min krönika.

Kristian II hade redan vid midsommar år 1518 inlett en belägring av
Stockholm, med en armé huvudsakligen bestående av danska trupper
förstärkta med tyska legoknektar. Han hade först sitt läger på
Norrmalm, men flyttade det senare till Södermalm.

I juli kom Sten Sture den yngre tågande söderifrån med en armé för att
bryta belägringen av Stockholm. Kristians II:s trupper bröt då upp och
ryckte söderut för att möta de svenska trupperna.

Nåväl, detta slag vid Brännkyrka ägde, som redan nämnts, rum den 27
juli 1518 i unionskrigens slutskede, mellan unionstrupper och svenska
upprorstrupper där svenskarna, som sagt, vann.

Bilden visar Olof Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård. Kung
Adolf Fredrik lade grundstenen till Adolf Fredriks kyrka år 1768 och
invigningen skedde år 1774.

Klara församling ägde enligt hävd en kyrkogård på platsen för Adolf
Fredriks nuvarande kyrkogård. Det var en fattigkyrkogård för
allmänna barnhuset, anlagd år 1638. Den var dock något större än
dagens kyrkogård, vilken minskades på 1920-talet då Sveavägen
breddades.

Året 1697, det år slottet Tre Kronor brann ner, var ett nödår då många
dog av svält och bara på S:t Olofs kyrkogård, som kyrkogården då
hette, begravdes över 2000 människor.

Den ”allmänna” eller ”fattigkyrkogården” fanns i östra delen eller
under nuvarande Sveavägen. Kyrkogårdens karaktär av allmän
begravningsplats upphörde dock på 1860-talet, då den ansågs
fullbelagd.

Huvudkällorna till slaget vid Brännkyrka den 27 juli år 1518 är en
skildring på latin av ett danskt ögonvittne, Lars Werman, eller på latin
Laurentius Wermannus, samt en på lågtyska av en man i Sten Stures
tjänst, men ingen av dem nämner dock Brännkyrka. Det gör däremot
senare källor såsom Olaus Petri, Peder Svart och Stora rimkrönikan
med flera.

Lars Werman namnger inte platsen för slaget men säger att det på
vänster sida fanns berg och kullar beväxta med buskar, på höger sida
sumpmarker och gärdesgårdar.

Den tyska berättelsen talar om ”ene schermüslinth by Aerstede op
eyne enge”, det vill säga, ”en skärmytsling vid Aerstede på en äng”.

I en not på latin uppges att Aerstede avser Årsta gård och att striden
bör ha ägt rum på Årstafältet mellan Årsta gård och Brännkyrka
kyrka. Historikern Sigurd Rahmqvist anser dock att Aerstede skall
tolkas som Ersta, en gård som inte längre finns kvar, men som låg
sydväst om Årstafältet, nordväst om Göta landsväg.

Detta skulle indikera att åtminstone den sista delen av slaget
utspelades på slänten mot Årstafältet mellan Östberga och Ersta, strax
norr om läget för Örby kvarn. De historiska dimmorna är som ofta
mer eller mindre täta.

Bilden visar nöjesparken Gröna lund från Fjällgatan på Söder. Gröna
Lund växte fram under 1880-talet och år 1883 arrenderade tysken
Jacob Schultheis området för anordnande av ”Karuseller och andra
Nöjesanordningar”.

Invigningen av Gröna Lund skedde år 1883 vilket gör det till Sveriges
äldsta existerande tivoli. Mittemot Gröna Lund på andra sidan av
Allmänna gränd låg fram till år 1957 ett konkurrerande tivoli som
hette ”Nöjesfältet”.

Familjen Lindgren, ättlingar till Jacob Schultheis, drev Gröna Lund
fram till år 2001, då anläggningen införlivades i nöjesparkskoncernen
Parks & Resorts Scandinavia, där bland andra Kolmårdens Djurpark
och Skara Sommarland ingår.

Stora Rimkrönikan säger i stället att slaget den 27 juli år 1518 stod
nära Brännkyrka kyrka där det tidigare sägs ha funnits rester av vad
som då antogs vara rester av svenskarnas läger.

De andra yttre omständigheterna, att Sten Stures trupper marscherar
mot Stockholm från söder och att Kristian från sitt läger på
Södermalm vill möta denna trupp, gör en plats utmed Göta landsväg
trolig.

Det stämmer med de angivna platserna för slaget som ligger efter
varandra, exempelvis Brännkyrka kyrka, Örby kvarn och södra slänten
mot Årstafältet. Valla gärde som också anges som möjlig plats är en
direkt fortsättning vid norra slänten mot Årstafältet.

En rad andra platser har dock också pekats ut och en teori är att slaget
stod vid Segersminne, Sigridsmynde, mellan Brännkyrka och
Huddinge kyrkor. Igen, de historiska dimmorna är som ofta mer eller
mindre täta.

Detta finns upptecknat i svenska och danska källor, men är nedskrivna
flera år efter händelsen.

Rimkrönika betecknar en historisk berättelse skriven på knittelvers,
där förebilderna är direkt tyska och indirekt franska. Genren
förekommer under medeltiden både i Danmark och i Sverige.

Den svenska rimkrönikesviten inleds med Erikskrönikan, som är
skriven på 1320-talet och skildrar tiden mellan cirka 1230-1319.

På 1430-talet skrevs först Engelbrektskrönikan och kort därefter
Karlskrönikan som blev avslutad cirka år 1452, i vilken
Engelbrektskrönikan samtidigt inarbetades.

Karlskrönikan täcker åren mellan åren 1389-1452 och den kopplades
samman med Erikskrönikan genom den så kallade Förbindelsedikten
vilken sannolikt skrevs samtidigt med en ny inledning till
Erikskrönikan på 1450-talet.

Förbindelsedikten är en rimkrönika som behandlar Sveriges historia
mellan åren 1319-1389 och därigenom förbinder Erikskrönikan och
Karlskrönikan. Avfattningstiden, med andra ord, när krönikorna sattes
upp eller utformades, är omstridd.

Enligt en uppfattning är dikten en sen kompilation, med andra ord, en
sammafattning av delar ur flera skrifter, från 1450-talet, enligt en
annan har den tillkommit etappvis i huvudsaklig anslutning till
händelseförloppet. Källvärdet betraktas dock allmänt som ringa.

En fortsättning på Karlskrönikan blev Sturekrönikan som skildrade
resten av 1400-talet fram till år 1496. Dessa krönikor sammanfattades
förr under begreppet Stora rimkrönikan, se ovan.

Den på 1450-talet påbörjade Lilla rimkrönikan skildrade Sveriges
historia från tidernas gryning fram till krönikans egen tid. Lilla
rimkrönikan reviderades ett flertal gånger och den slutliga versionen
täckte tiden fram till år 1520.

Ytterligare ett antal mindre rimkrönikor från svensk medeltid är
kända, till exempel biskopskrönikorna för Skara, från 1400-talets slut,
och för Linköping, från 1520-talet.

Tillbaka till striden vid Brännkyrka, i själva dagbräckningen skedde
anfallet. Det första anfallet misslyckades, då danskarna hade blivit
varskodda av vaktposten, som befann sig vid Långbro.

Efter flera strider bröt svenskarna igenom deras försvarsverk när den
danska hären angreps i södra flanken. Samtidigt anlände den del av
fotfolket som ännu inte hunnit fram och ingrep i anfallet.

Följden blev, att den danska fronten upplöstes och flydde och under
flykten fastnade det tunga danska rytteriet i sumpmarker vilket ledde
till att Sten Sture den yngre förde 300 fångar med sig in i Stockholm
medan cirka 1600 bönder uppges ha legat kvar på stridsplatsen.

Bilden visar Skeppsholmen och Kastellholmen från Fjällgatan på
Söder. Skeppsholmen var under cirka 300 år flottans ö och under
denna tid uppstod ett flertal av de nuvarande byggnaderna, ritade av
dåtidens främsta arkitekter som Nicodemus Tessin den yngre, Johan
Eberhard Carlberg och Carl Hårleman. De militära funktionerna fanns
kvar fram till år 1968 och därefter uppläts de gamla byggnaderna för
museer, skolor och kulturinstitutioner.

Kastellholmen är en klippö söder om Skeppsholmen i Stockholm som
tidigt ingick i sjökrigsmaktens område. Ett kastell uppfördes här redan
på 1660-talet och det nuvarande, med salutbatteri, stod färdigt år
1848.

Uppgifter att Gustav Vasa skall ha anfört det svenska huvudbaneret i
slaget vid Brännkyrka är numera ifrågasatt. Han deltog däremot
möjligen i slaget, åtminstone befann han sig kort därefter bland Sten
Stures trupper.

En dansk historieskrivare skriver att ”Vid svenskarnas första anfall
slogos de tillbaka och vid det andra slogos de på flykten och jagades
in i skogen. Under förföljelsen spridde sig de danske i små hopar och
detta begagnade sig de svenske av. Skyddade av skogen samlade de
sig på nytt och bröt oväntat fram till ett samlat angrepp. Detta kunde
de danske icke motstå på grund av det oordnade tillstånd, vari de
befunno sig. Särskilt de tyska knektarna blevo drivna ut i ett moras
eller kärr och funno där döden. Danskarna drogo sig tillbaka till
Södermalm”.

Efter slaget drog sig danskarna tillbaka till sitt läger på Södermalm
och efter att ha begärt förhandlingar, och att den 12 september år 1518
ha uppsatt ett fördrag om ett nytt möte i juli år 1519 avseglade
Kristian II med den gisslan han fått inför förhandlingen.

Bilden visar Globen med de två parallella kabinbanorna med
glasgondoler. Globen är en arena för sport och kultur i Johanneshov
och uppförd under åren 1986-1988.

Globen är en sfärisk kupol med 110 meter i diameter och 85 meter i
höjd samt är en av världens största klotformade byggnader som
rymmer 15 000 personer.

Stockholms blodbad är en benämning på avrättningarna i Stockholm
den 8–9 november år 1520 efter Kristian II:s kröning. Efter det
framgångsrika danska anfallet mot Sverige vintern år 1520 träffades i
september en uppgörelse, varvid Sturepartiets anhängare gav upp
kampen och kungen gav dem full amnesti även för tidigare
våldsåtgärder mot kyrkan, främst i ärkebiskopen Gustav Trolles
gestalt.

Huvuddelen av rikets stormän och Stockholms borgerskap samlades
den 4 november år 1520 till kröningshögtiden för Kristian II, som
gavs karaktär av försoningsmöte och följdes av tre dagars festligheter.
När dessa led mot sitt slut ”begyntes ett annat gästabud”, enligt Olaus
Petri.

Bilden visar utsikten från Globens topp med Stockholms nya
världsattraktion SkyView, en mäktig resa längs utsidan av Globen.
Från toppen, 130 meter över havet, får man en oslagbar utsikt över
Stockholm.

Bilden är tagen mot öster med Tele2Arena närmast. Tele2 Arena är en
idrotts- och evenemangsarena belägen i Johanneshov i södra
Stockholm.

Tele2Arena har ett skjutbart tak och ska kunna användas för olika
typer av evenemang året runt. Tele2 Arena beräknades kosta 2,7
miljarder kronor att bygga och finansierades dels via försäljning av
byggrätter, bland annat där Söderstadion är beläget, samt via intäkter
från evenemang. Arenan togs i bruk den 20 juli 2013.

Vid Stockholms blodbad den 8-9 november år 1520 framlade Gustav
Trolle den 7 november en klagoskrift för kungen Kristian II, där han
yrkade på stort skadestånd och att namngivna personer skulle straffas
som kättare.

Följande dag, den 8 november, ägde förhandlingar rum inför en av 14
andliga sammansatt domstol. Här drogs gamla urkunder fram och
särskilt den från år 1517 som förklarat ärkebiskopen avsatt.

Enligt den så kallade sententian, kättardomen, som finns bevarad
tillsammans med Trolles klagoskrift, förklarade domstolen att Sten
Sture den yngre och hans anhängare gjort sig skyldiga till uppenbart
kätteri.

Exekutionerna inleddes samma dag, den 8 november, då biskoparna i
Skara och Strängnäs halshöggs på Stortorget, och kulminerade dagen
därpå, den 9 november.

Totalt avrättades närmare 100 personer, huvuddelen var
Stockholmsborgare som varit starkt Sturetrogna. Bland avrättade
adelsmän märks Erik Abrahamsson-Leijonhufvud, Erik Johansson-
Vasa och Joakim Brahe, de sistnämnda Gustav Vasas far och svåger.
Sten Sture den yngres lik 10 månader gamla lik grävdes upp och
brändes på Södermalm liksom de avrättade. Sten Sture dog för övrigt
redan den 3 februari samma år, det vill säga 1520.

Bilden visar utsikten från Globen mot söder med Skarpnäck och
Skogskyrkogården i fjärran. Skogskyrkogården upptogs år 1994 på
Unescos världsarvslista med nummer 558 och som det andra
kulturarvet från 1900-talet. Skogskyrkogården byggdes under åren
1917-1940.

Skarpnäck är ett stadsdelsområde i Söderort i Stockholms kommun
med cirka 40 000 invånare. Stadsdelsområdet omfattar stadsdelarna
Hammarbyhöjden, Björkhagen, Enskededalen, Kärrtorp,
Bagarmossen, Skarpnäcks gård, Flaten, Orhem och Skrubba.

Om beslutsprocessen bakom det yttre förloppet vid Stockholms
blodbad i november år 1520 finns inga direkta källor, vilket bidragit
till skilda tolkningar och en omfattande vetenskaplig debatt.

Tydligt är att Kristian II velat få avrättningarna att framstå som en
kunglig plikt till följd av kättardomen, vilket även motiverade hans
avsteg från amnestilöftet då avtal med kättare saknade, enligt kanonisk
rätt, giltighet.

Kanonisk rätt, ordet kommer av latinets ”canon” för ”regel”,
”rättesnöre”, och var den romersk-katolska kyrkans rättsordning.

Från denna utgångspunkt framstår ärkebiskopen Gustav Trolle som
den drivande bakom blodbadet. I själva verket uppvisar dock
rättegången som kättarprocess flera brister.

Uppfattningen att kungen själv, Kristian II, varit initiativtagare och
drivande kraft bakom processen och avrättningarna, kanske påverkad
av den danske ärkebiskopen Didrik Slagheck, har därför framförts av
flera forskare och med denna tolkning framtonar Stockholms blodbad
som ett målmedvetet försök att röja presumtiva motståndare ur vägen
och skrämma andra till underkastelse.

Didrik Slagheck, var dansk ärkebiskop, död år 1522. Han hade tysk
bakgrund och kom år 1517 till Norden i den påvlige legaten
Arcimboldis tjänst och blev år 1519 sekreterare i Kristian II:s kansli.

Didrik Slagheck följde kungen till Sverige år 1520 och har på rätt
osäkra grunder utpekats som anstiftare till Stockholms blodbad. Han
efterträdde den vid blodbadet avrättade biskop Vincent som biskop i
Skara och intog en ledande plats i den svenska regering som kungen
utsåg.

Hösten år 1521 återvände han till Danmark och blev genom kungens
ingripande ärkebiskop i Lund.

Redan i januari år 1522 blev han dock dömd till döden och bränd på
bål i Köpenhamn. Dödsdomen var föranledd av den undersökning om
Stockholms blodbad som en påvlig legat inlett.

Domen är inte bevarad, men sannolikt har Didrik Slagheck offrats
som en lämplig syndabock för att hjälpligt rentvå kungen för att två
biskopar avrättats vid blodbadet i Stockholm drygt 1 år tidigare, i
november år 1520.

Bilden visar utsikten från Globen mot norr med dramatiska blågrå
regn- och åskmoln i fjärran.

Karl XII: s krig ”Det stora nordiska kriget” under åren 1700-1721 var
en tid av oavbrutna olyckor för staden Stockholm. Krigen då kungen
var borta från sin huvudstad i 16 år slukade oerhörda resurser i skatter
och utskrivningar av soldater och den svenska stormaktstiden slutade
som vi alla vet i katastrof.

De rika borgarna tvingades punga ut med stora tvångskontributioner
till kriget. Ryssland ockuperade de baltiska provinserna och Finland,
vilket gjorde att Sveriges handeln förtvinade. Baltikum hade varit en
av rikets viktigaste kornbodar.

Till råga på olyckorna nåddes Sverige och Stockholm dessutom av
pesten år 1710. Gatorna fylldes av liktransporter utförda av
fattighushjon iklädda svarta heltäckande kappor i vaxat tyg. De gick
från hus till hus och samlade ihop de döda. Pesten uppskattas ha
skördat en tredjedel av stadens befolkning.

Kungafamiljen flydde under denna tid till Falun eftersom man fått för
sig att svavelångorna från koppargruvorna skyddade mot smitta.

Man visste inte då att pesten spreds genom råttor och loppor utan
trodde att så kallad ”miasma”, illaluktande luft, förde sjukdomen med
sig. Därför tände man också bål överallt i gatorna för att röken skulle
oskadliggöra pestångorna.

Bilden visar utsikten från Globen mot väster över Stockholm. Staden
skymtar förbi redan i Erikskrönikan från 1300-talet men före senare
delen av 1700-talet förekommer knappast någon egentlig
stockholmsskildring.

Men av Bellman i hans ”Fredmans epistlar” ges en konkret och vital
bild av samtidens Stockholm med brännvin och kyssar på krogen,
eldsvådor och begravningar, solglitter över Strömmen och utflykter
till Haga och Djurgården.

När Karl XII blev skjuten i vid Fredrikshalds fästning år 1718 andades
man ut i Stockholm, där det kungliga rådet suttit under hela kriget och
efter bästa förmåga pressat ur befolkningen pengar och soldater.
Aldrig tillräckligt för krigarkungens behov.

Man och man emellan viskade man att kungen var galen och tankarna
grodde på att avsätta honom till förmån för hans syster Ulrika
Eleonora.

Så fort det glädjande dödsbudet nått Stockholm började det kungliga
rådet att verka för fredsförhandlingar med fienderna men eländet var
inte slut för det.

Ryssarna gjorde ständiga anfall på den svenska kusten och härjade i
Sörmland, Uppland och Östergötland helt nära Stockholm. Ett anfall
på Stockholm av en rysk galärflotta nådde ända fram till Baggenstäket
men avvärjdes av 700 tappra soldater ur Sörmlands regemente.

Då hade redan stora delar av befolkningen i Stockholm redan börjat
fly. Mälaren var full av skutor lastade med människor och husgeråd på
flykt inåt landet. Kanonmullret från befästningarna vid Baggensstäket
hördes ända in till staden.

Baggensstäket är ett smalt sund som förbinder Baggensfjärden och
Lännerstasunden sydöst om Stockholm. Sommaren år 1719 härjade
ryssarna längs Svealandskusten för att förmå den svenska regeringen
att acceptera en fred med stora landförluster. Ryssarna beslöt angripa
Stockholm, och för att undvika Vaxholm tänkte man segla genom
Baggensstäket.

Den 13 augusti år 1719 landsteg 6 000 ryssar vid Baggensstäket men
slogs tillbaka av en svensk styrka på 700 man, huvudsakligen
Södermanlands regemente. Förlusterna uppgick till 400 ryssar och 70
svenskar.

Bilden visar utsikten från Globen mot sydväst med Skillingaryd och
Värnamo i ”fjärranfjärran”, dryga 400 kilometer längre bort mot
horisonten!

När freden slutligen slöts med Ryssland i Nystad år 1721 förlorade
Sverige de baltiska provinserna och med knapp nöd lämnade Ryssland
tillbaka Finland, dock minus Karelen i öster med den viktiga staden
Viborg som varit svensk sedan 1200-talet.

På platsen för en karelsk bosättning lät marsken Torgils Knutsson år
1293 uppföra en borg, vilken kom att bli det svenska rikets viktigaste
gränsfäste i öster.

Staden Viborg belägrades av ryssarna ett flertal gånger, bland annat år
1495. Den bebyggelse som framväxte kring borgen erhöll
stadsprivilegier år 1403.

Viborgska smällen är en benämning på episod under rysk-svenska
kriget år 1495, se ovan. Den 30 november år 1495 försökte ryska
trupper storma Viborg, som försvarades av Knut Posse. Anfallet
misslyckades, vilket bland annat berodde på att försvararna tände på
tjär- och becktunnor, som möjligen gav upphov till en krutexplosion.
Kring detta vävdes sedan en sägen om hur Knut Posse ”bedövat” den
ryska fienden.

Knut Posse, död 1500, var riksråd och deltog år 1471 på Sten Sture
den äldres sida i slaget vid Brunkeberg. Han blev år 1473 riksråd och
innehade senare betydande förläningar i Finland, såsom Tavastehus,
Kastelholm och Viborg. Där slog han år 1495 tillbaka ett ryskt anfall i
den så kallade Viborgska smällen, som jag tidigare nämnt.

Slottsherrar såsom Bo Jonsson Grip, Karl Knutsson Bonde och Erik
Axelsson Tott, dominerade staden Viborgs förvaltning under långa
tider.

Nåväl, i och med freden med Ryssland i Nystad år 1721 var det slut
med det svenska stormaktsväldet och samtidigt var det också slut med
Stockholms roll som Östersjöns dominerande stad.

Genom krig och pest hade staden Stockholm reducerats i folkmängd
och inflytande och den skulle inte öka nämnvärt i storlek under hela
1700-talet. Under Gustav III:s tid hade staden återhämtat sig till drygt
70 000 invånare, obetydligt fler än vid Karl XI:s död år 1697, det vill
säga, nästan 100 år tidigare.

Bilden visar Stockholm Marathon 2014, det var fest i staden med
sång, musik och stor publik samt mer än 21 736 löpare utmed staden
gator. Det är för övrigt den högsta siffran i tävlingens 35-åriga
historia.

Vann i herrklassen gjorde Benjamin Bitok, Kenya, som följdes av
Nixon Machichin, Kenya, Dereje Woldegiyorgis, Etiopien, Jason
Mbote, Kenya, Wilfried Kigen, Kenya, Benjamin Chebet, Kenya,
Patrick Korir, Kenya, Esayas Habtemicael, Eritrea följd av bäste
svensk som blev Daniel Woldu, Spårvägens FK.

Vann i damklassen gjorde Isabellah Andersson, Hässelby SK närmast
följd av Asnakech Mengitsu, Etiopien och Lydia Jerotich Rutto,
Kenya.

I augusti i år, 2014, är det 200 år sedan Sverige drog sig ur sitt senaste
engagemang i krig som primärt berörde Danmark och Preussen och
samma år, 1814, anslöts Norge till en union med Sverige, vilken
varade till år 1905.

Kriget mellan Sverige och Ryssland hade slutat år 1809 med att
Finland avträddes som storfurstendöme till Tsar-Ryssland och 1812
års politik som manade till att undvika att hamna i konflikt med
Ryssland utformades efter ett möte mellan sedermera Carl XIV Johan,
den första Bernadottekungen, och tsar Alexander I. En
neutralitetspolitik formulerades successivt i Sverige.

Bilden visar Gallerian och NK utmed vid Hamngatan sedd från
Malmskillnadsgatan, med avstängda stockholmsgator på grund av det
pågående Stockholm Marathon 2014.

Under 1900-talet har Sverige lyckats stå utanför de bägge
världskrigen, delvis till priset av betydande eftergifter, speciellt under
andra världskriget.

Sedan förhandlingarna om ett Nordiskt försvarsförbund strandat år
1949 befästes efterkrigstidens militära alliansfrihet, som trots
invändningar i debatten bibehölls också efter det kalla krigets slut.

Den har sedermera förenats med det nordiska samarbetet samt
medlemskapen i Förenta Nationerna och på senare tid Europeiska
unionen, EU.

Bilden visar Naturhistoriska Riksmuséet, min favorit bland
Stockholms sevärdheter.

Naturhistoriska riksmuseet är ett statligt ansvarsmuseum för
naturhistoria i Stockholm. Museet förvaltar de statliga
naturvetenskapliga samlingarna, bedriver forskning i naturhistoria och
har publik verksamhet.

Museet har stora vetenskapliga samlingar med över 17 miljoner
numrerade föremål och stora utställningar för allmänheten och har sitt
ursprung i Vetenskapsakademiens naturaliekabinett, inrättat år 1739.

År 1819 tog Vetenskapsakademien emot Gustaf von Paykulls
omfattande samlingar av allehanda djur, som år 1820 flyttades från
Wallox-Säby, vilket var den Paykullska släktgården i Uppland, till
Stockholm.

Formellt donerades samlingarna till staten som grundval för ett
Riksmuseum, medan det direkta ansvaret för samlingarna vilade på
Vetenskapsakademien.

Naturhistoriska riksmuseet fick sitt nuvarande namn år 1841 och
flyttade till den nuvarande byggnaden i Frescati år 1916. Museet leds
av en styrelse utsedd av regeringen.

Forskningsavdelningen är uppdelad i sektionerna fanerogambotanik,
kryptogambotanik, paleobotanik, paleozoologi, evertebratzoologi,
vertebratzoologi, entomologi och mineralogi, vilka var och en leds av
en sektionschef, professor.

Dessutom finns flera mer eller mindre självständiga enheter, såsom
laboratoriet för isotopgeologi, palynologiska laboratoriet,
molekylärsystematiska laboratoriet, laboratoriet för
miljögiftsforskning, ringmärkningscentralen och servicecentralen för
zoologisk taxonomi.

I de vetenskapliga samlingarna ingår ett stort antal typexemplar, det
vill säga, referensexemplar som finns av varje vetenskapligt beskriven
djur- eller växtart.

Museet har 8 000 kvadratmeter utställningsyta och är därmed Sveriges
största.

År 1992 invigdes Cosmonova, en kombination av planetarium och
omniteater och museet ger ut tidskriften Fauna och Flora och har en
egen vänförening.

På återseende!