Publicerat: 05 augusti 2014 22:02

Den stora skjutfältsbranden 1975

Virsbo i Västmanland är hotat av den största skogsbranden i vårt land i mannaminne.
För 39 år sedan drabbades Skillingaryds skjutfält av den största skogsbranden i mannaminne. Den var inte lika stor som Virsbo-branden, men stor nog. Och farlig eftersom det brann bland blindgångarna i målområdet.
I Virsbo brinner ett område format som femhörning med basen fem kilometer, på ett djup av cirka sex kilometer och på en bredd av dryga sju kilometer. Så stor var inte skjutfältsbranden i augusti 1975. Men cirka sex kvadratkilometer av statens mark gick till spillo kring målområdet på skjutfältet när ett tre kilometer brett och två kilometer djupt område brann i tre dagar.
Det var varmt i augusti 1975. Temperaturer över 30 grader var vardagsmat. Sak samma med bränderna på skjutfältet, de var också vardagsmat i samband med skjutningar. Militärens hanterade dem oftast på egen hand och möjligen blev vanans makt för stor.
På eftermiddagen måndagen den 11 augusti 1975 brann det återigen på skjutfältet i samband med artilleriskjtningar, den här gången med ett förband från A1 som sköt med 10,5 cm haubits. Skjutledningen begick obegripligt nog misstaget att skjuta färdigt först och släcka sedan. Det gick inne alls. Dels var det torrt, dels var vindarna byiga på upp mot tio sekundmeter.
14.35 fick Skillingaryds brandkår larmet och en timma senare kallades också styrkan från Vaggeryd i elden.
Branden hade uppstått i målområdet söder om Boglösasjön och spred sig söderut. Onny Rydén var brandförman i Skillingaryd och kallades till brandplatsen på skjutfältet. Tillsammans med en grupp militärer försökte han lägga ut slang och släcka men fick överge slangledningen innan arbetat hann börja när elden vrålade förbi.
Eftersom det brann i målområdet fick brandkår och militär rikta in sig på att begränsa utbredningen med hjälp av brandgator. Det gick inte alldeles efter ritningarna. Elden behagade nämligen sprida sig österut genom att helt sonika hoppa över grusvägen Kurfürstendamm ut i Rödmossen där en militär tankbandvagn måste överges i eldhavet.
Nämnas kan att det fanns en terrängambulans på plats vid släckningsledningns stabsplats för alla eventualiteters skull. Helikopter används också, dock inte för vattenbombning utan för spaning.
Rökplymerna blev enorma och kunde ses från höjder väster och öster Vaggeryd och Skillingaryd.
Någon risk fanns inte för att Skillingaryd skulle drabbas, den breda Fågelforsdammen låg ju där som skydd. Men risken för att träffas av granatsplitter förelåg förstås.
Det tog tre dygn innan elden var släckt. Då hade 42 brandmän enligt Evert Melins statistik i boken Larmet går, arbetat i 768 timmar.Tio man så kallad uppbådad personal, bland annat skogshuggare jobbade 115 timmar medan 300 militärer (!) redovisades för sammanlagt 14 400 arbetstimmar. Sammanlagt användes 3475 meter slang varav 500 meter alltså måste överges och eller skadades av fordon och vid förflyttningar.

För Skillingaryds brandkår blev påfrestningarna fördubblade eftersom skillingarydsföretaget Wog drabbades av en förödande brand på natten till den 12 augusti just när skjutfältsbranden pågick. Brandmannen Kjell Rosén fick uppleva hur hans fabrik brann ned medan han själv arbetade med att släcka skjutfältsbranden.