Västkustsommar, del 6

Vår natur- och kulturkrönikör krönikör Dan Damberg har besökt västkusten.

Västkustsommar, del 6

Västkustsommar, del 6, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från
Svea rikes västra kust, om biologisk mångfald, sand och klippor och
salta havsstänk.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av augusti månad
år 2014.

Det är ett både dramatiskt och vackert landskap som Västkusten i
allmänhet och Halland i synnerhet erbjuder sina besökare. Att som
här vandra på de små stigarna uppe på de halländska bergen
inbjuder också till en rik biologisk mångfald.

Geologiskt ligger Halland i utkanten av den fennoskandiska
urbergsskölden. Berggrunden består i huvudsak av olika former av
gnejs. Söder om Viskan, där jag vid fototillfället befinner mig,
domineras av röd till rödgrå gnejs vilket ni kan se på bild 4. Norr om
Viskan, det vill säga, norr om Varberg, samt i delar av inlandet
dominerar grå, ofta åderrik, gnejs.

Spritt över landskapet finns förekomster av metabasiter, främst
amfibolit. Under tidsperioden krita skedde tre översvämningar, men
med undantag för ett område vid Laholmsbukten finns det inga
större förekomster av just krita.

Med undantag från en del mikrofossil från sandstensgångar från
Kambrium finns det inga fossil i Halland från tiden före Krita, det
vill säga, för 145-65 miljoner år före nu.

Kunskap om det växt- och djurliv som under geologiska tidsperioder
funnits i Halland är därför baserad på fossil funna i omgivande
områden, bland annat Skåne.

Högsta kustlinjen är i norra Halland ungefär 90-100 meter över havet,
medan den i sydligaste Halland är på ungefär 55 meter över havet
och den ligger i allmänhet 10-20 kilometer från kusten.

Söder om Varberg, varifrån dessa bilder är tagna, domineras kusten
av sandslätter av sand och grovmo, medan morän domineras i
inlandet tillsammans med isälvsavlagringar och sediment längs
ådalar och dräneringsstråk.

Under den senaste nedisning blev Halland istäckt för omkring
70 000-60 000 år sedan och istäcket kom från nordväst. Därefter
dröjde det till för omkring 13 500 år sedan innan Halland åter blev
isfritt, isen drog sig då tillbaka i nordöstlig riktning.

Det är på den röd till rödgrå gnejsen som denna vackra fjäril sitter
och den är av arten svingelgräsfjäril, ”Lasiommata megera”. Om ni
undra varför fjärilen är så suddig så beror det på att den hela tiden
vibrerade med vingarna.

Strandglim, ”Silene uniflora”, växer relativt vanligt i klippspringor
utmed kustlinjen, och ibland undrar man hur den kan hitta näring och
mylla.

Strandglim är mycket lik smällglim, ”Silene vulgaris”, och har
betraktats som en underart av denna art. Smällglim skiljer sig dock
genom upprätt stjälk med greniga rikblommiga blomställningar,
hinnartade övre stödblad, samt otydliga så kallade bikronefjäll.

En och annan trift, eller strandtrift, blommar fortfarande även om
dess vanliga blomningstid är under maj och juni.

Även arten gulkämpar, ”Plantago maritima”, är överblommade, de
växer huvudsakligen på havsstrandängar där den tillhör
karaktärsväxterna.

På senare år har arten dessutom börjat bli ganska vanlig längs våra
landsvägar. Troligen gynnas arten av saltningen under vintrarna.

Den lilla vackra arten kustarun, ”Centaurium littorale”, växer gärna i
den tunna grässvålen mellan klipporna och trots sin rödrosa färg är
den lätt att förbise.

”Tusendgyllen, Arun. w. wid hafsstrander: Är, som alle Gentianæ,
bäsk, tjenl. i bleksot, mjältsjuka, slapphet: Decokten utwertes för
ohyra och skabb.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Den hårt pinade tallskogen växer på läsidan av berget som stupar
ganska brant ner emot Västerhavet, bara 50 meter bort.

I tallskogen på den föregående bilden växer enstaka bergekar,
druvekar eller vinterekar, ”Quercus petraea”, välj själv.

Bergeken är vanligen lågvuxen och buskartad med blad som ofta
sitter kvar på vintern. Arten har en sydvästlig utbredning och
förekommer talrikast längs kusten från Bohuslän till Kalmartrakten.

Bergek finns dock sällsynt även i Östergötland, Dalsland, södra
Värmland samt på Öland och växer ofta på steniga och bergiga
ställen.

Bergekens artnamn ”petraea” kommer av latinets ”petra” för ”klippa”
och syftar, liksom det svenska namnet bergek, på växtplatsen.
Namnet vinterek kommer av att bladen ofta sitter kvar på vintern,
speciellt på unga träd, och namnet druvek kommer av att ekollonen
sitter tätt samlade som druvor.

”De höga träden voro nakna, men här och där stod en vinterek och
lät vinden rassla i sina döda blad som vägrade att falla av. Vintereken
var det trilska trädet. Dess löv sutto kvar ännu i den torra, frostiga
döden. Den gav inte upp. Vid jultiden rasslade den ännu och var som
ett vintereko av sommarväxten.”

Ur ”Vägen ut” av Harry Martinson år 1936.

Jättegröe, ”Glyceria maxima” är en, art i växtfamiljen gräs. Det är en
flerårig och mellan 1–2,5 meter hög som kan bilda stora, täta och
vidsträckta bestånd. Blomningen sker i juli och frukten är en
svartbrun nöt.

Arten, som är utbredd kring norra halvklotet, växer vid
sötvattensstränder, men här växer den invid en bäck med sötvatten
som rinner ut i en havsvik.

I Sverige är den tämligen allmän norrut till Dalarna och den är på
spridning. Genom sin storlek och tillväxt orsakar den igenväxning av
många vatten och den växer ofta tillsammans med bladvass men
skiljs lätt från denna genom sin friska gröna färg.

Jättegröe planterades på många håll under 1800-talet som foderväxt
men angrips ofta av en sotsvamp, som kan orsaka svåra förgiftningar
hos kreaturen.

”Wäxer i Smoland wid Husby järnbruk, emillan Trägården och nästa
watn, på stranden; eljest bekant wid Hafsstranden i Holland och
Flandren.

Detta är det högsta och största Gräs som wäxer i Sverige; ty stielken
är ofta så hög som en Karl; Bladen så breda som på rör eller en
finger, mer än 1/2 Aln långa. Om detta Gräs wäxte på annat ställe än
wid watn, skulle intet löna bätre möden at så.”

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland
och Småland” av Carl von Linné, Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar år 1741.

Halland har naturligtvis inte bara klippor och mindre
bergformationer utan också de berömda långa och grunda
sandstränderna, som här vid Långasand söder om Falkenberg.

Svalting, kranssvalting eller vanlig svalting, ”Alisma plantago-
aquatica”, är en vattenväxt med knappt meterhög stjälk som avslutas
i en stor, gles, pyramidformad blomställning med talrika blommor.

”Den nedersta blomkransen utslår först och sedan komma de andra,
och i de särskilda blomkransarne är det slutblommorna som först
öppna sig, sedan de andra och detta så småningom att man i samma
krans har blommor af nästan alla åldrar. Härigenom räcker
blomningstiden temligen länge, ehuru hvar blomkrona ej är öppen
mer än en dag. Den slutar sitt dagsländslif om qvällen, då den
sammanrullar sina blad, medan andra blommor redan börja liksom
lossa på sina och bereda sig att slå ut nästa dag.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Röd havsmossa, rödsläke eller rödsleke, ”Ceramium rubrum”, är en
art i gruppen rödalger. Den är i Sverige allmän vid väst- och
östkusten, vanligen strax under vattenytan, ibland också på större
djup.

Den är rosenröd och 5-30 centimeter hög och har trådfin, buskformig,
upprepat gaffelgrenig bål med tydligt ansvällda leder. Den påträffas
även på andra alger.

Som jag nämnde tidigare så är de halländska stränderna oftast
mycket grunda, här står jag drygt 100 meter ut i vattnet och
vattendjupet är bara omkring 30 centimeter.

Halland har mycket bra förutsättningar då det gäller fiske och man
kan prova havsfiske på lax- och havsöring.

Ån Lagan har ett av det bästa lax- och havsöringsfisket och ån Ätran
är det klassiska laxvattnet och är Sveriges förnämsta vildlaxälv. På
bilden hänger garnen på tork i solen till nästa tillfälle.

Där det finns fisk finns det också bland annat vitfågel, som här en
gråtrut, ”Larus argentatus”. Vid fototillfället putsade den
fjäderdräkten så att en och annan fjäder följde med näbben, men den
har flera som ni kan se.

Tack för denna gång och på återseende!