Per Bunnstad bloggar om kvalfyllda timmar framöver.
Söndag morgon – snart dags att gå och rösta. Efter alla debatter, insändare, artiklar, diskussioner – ja till och med ett inspelat telefonsamtal från en partiledare, är det dag att göra sin ”medborgerliga plikt”. Jag var också i vallokalen strax före 08.00 i dag men inte för att rösta. I stället blev det lite fotografering.
Många av oss väljare har svårt att finna en fålla in i en fast ideologi då vi kanske mer tror på humanismen än andra ismer. Då är det extra svårt att veta vem eller vilket parti som ska få rösten den här gången.
I år har jag gjort ett flertal tester vad jag passar bäst in på och de flesta är ganska entydiga. Men det skiljer inte jättemycket partierna emellan. Med något undantag.
Vid det här laget är det bara hjärtat som gäller: det att välja. Inte som pest eller kolera men det känns svårt.
Jag är för gammal att tänka på skolfrågor då bara ett av barnen fortfarande går på skola och det handlar om högskola. Känner mig också alldeles för ung att tänka på pensionen – den är minst tio år bort och känns som i ett annat århundrade.
Det är fritid som gäller vid sidan om arbete. Så fritidsfrågorna är extra viktiga men de verkar de flesta partier ha glömt. Visst ska vi ta hand om barn och gamla men dessa frågor står mig upp i halsen. Alla bara lovar och lovar.
Ett av de etablerade partierna skulle jag aldrig för ens en miljon i näven kunna rösta på och ett annat fungerar av andra skäl inte heller.
Två borta – en handfull kvar. Det är nästan som omvänt att vara lagledare och ta ut vilka som ska spela i dag. En enda ska var kvar när jag i kväll kommit på vad som är bäst. Jag har liksom en del andra någon gång tidigare bestämt mig först på väg till vallokalen. Men jag SKA försöka finna svar under dagen. Men skulle någon föreslå mig något parti så tar jag bort det direkt. Ingen påverkan här inte.
En partiledare har jag svårt med så det partiet lär inte i riksdagsvalet få min röst. Tre borta alltså.
Ett fjärde parti känns mest som ett enfrågeparti så det faller också bort.
Nu finns det bara fyra tänkbara partier kvar, två på vardera blocket. Det är lite regnbåge över mig.
Det är kommunvalet och riksdagsvalet som gäller. Landstingsvalet känns närmast onödigt. Här verkar partierna precis lika uddlösa så det blir ganska säkert en blankröst.
Kommunvalet: inte tror jag på någon större skillnad blocken emellan. Båda sidor lovar guld och gröna skogar inom skolor och omsorg. Ingen verkar ha några vidare åsikter om fritid och kultur, som jag själv värdesätter högst. Men här blir det personen i sig som avgör, inte partiet. Blir att kika på alla namn en gång till.
Nationella frågor då? Helt klart är jag för integration, åtgärder för att få fler företagare och att underlätta för företagares generationsväxlingar. Höjda skatter gör inget. Majoriteten av oss svenskar har det så bra att vi kan avstå lite till bättre behövande.
I själ och hjärta är jag emot EU och gemensam valuta men för solidaritet länder emellan. Ökat bistånd är bra.
Konkurrens är bra men det finns gränser även där. Kanske inte på alla områden.
Vargfrågan? Här är jag helt emot att vi ska ha den i södra Sverige – hur i hela friden kan vi vara så dumma att ta beslut som kostar ofantliga summor och som skadar gemene mans ägodelar så drastiskt?
Arbetslöshet? En av de viktigaste frågorna. Satsa som förr på 90 procent i bidrag till föreningsliget att anställa personer med svårigheter att få jobb. Ganska säker på att det skulle ge tusentals jobb. Det tidigare 90-procentiga bidrag är i dag nere på ofta 60 procent och det funkar inte för en förening. Det måste vara bättre att ha ett meningsfullt jobb att gå till än att var sysslolös. Bättre för alla.
Sverige behöver en väg för att ekonomin ska fortsätta växa. Frågan är ju bara hur man ska komma dit.
Frågan är också: hur ska jag bestämma mig på de knappa åtta timmar som återstår innan vallokalen stängs…
Nästa valkompass jag gör får i alla fall bli avgörande för rösten i riksdagsvalet…
