Minnesmärket på Ödestuguvägen har verkligen en tragisk bakgrund. Det var på kvällen den 4 oktober 1842 som 23-årige knekten Johan Lind från Erikabygget sköt sig själv till döds på denna plats.
Lind var en för sin tid en reslig man, drygt 180 cm lång och hade några dagar tidigare varit inblandad i ett bråk i Byarum.
Just den här dagen fick han besök av knektkollegan Karp från Duveledstorpet och de två gjorde ett besök vid en kolmila uppe vid Spångagölen, en liten göl som sedan 50 år är utfylld och begravd under sopberget öster om återvinningscentralen.
Knektarna hade dessförinnan styrkt sig med alkoholhaltiga drycker från bränneriet vid Gärahov och var säkerligen ganska ”runda under fötterna” när det led mot aftonen.
På väg hem skulle knektarna, som bar sina skjutvapen, ”lysa upp tuppar” och fick därför några brinnande vedträn med sig.
Under jakten erinrade sig Johan Lind den misshandel han hade utsatts för i Byarum, grep sitt gevär och svingade vilt omkring sig yttrande, enligt kollega Karp, ”hade jag honom här nu skulle han få”. Det blev den sista fullbordade mening som han fällde i livet. En av avtryckarna på geväret fastnade i en kvist, ett skott brann av och träffade Lind i magtrakten. Han avled av skadorna och begravdes den 16 oktober 1842.
Nästan omgående började bygdens folk lägga granris på platsen som bara ligger något hundratal meter söder om Spångagölen eller Sorkagölen som den också kallades. Traditionen med att lägga ris på platsen omhuldades särskilt av Manda och Malkolm från Åhult som regelbundet vandrade ned till stationssamhället för att sälja färskfångad fisk.
När Ödestuguvägen förlängdes upp till soptippen för drygt 60 år sedan flyttades rishögen sex meter år sidan. När cykelvägen mot Hok byggdes för tiotalet år sedan hamnade den mellan vägbanan och cykelvägen.
WordPress
Facebook
Google+
