Publicerat: 28 september 2014 22:28

Skillingaryds skjutfält och ljungheden i september

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält och ljungheden
i september

Skillingaryds skjutfält och ljungheden i september, en natur- och
kulturkrönika i 25 bilder från en ännu sommarskön ljunghed dock i
stor förändring.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en vecka in i den första
höstmånaden september året 2014.

I den norra delen av ljungheden står fortfarande den gamla rostiga
och sönderskjutna skrotbilen av modell Citroën Traction Avant, som
är en personbil tillverkad av den franska biltillverkaren Citroën
mellan åren 1934 och 1957. I Sverige blev den bland annat känd som
”Gangstercittran” på grund av dess förekomst i många deckarfilmer.
Vanligaste utförandet var modell B11, men modellen fanns även
med sexcylindrig motor under namnet B15.

Modellen Citroën Traction Avant var Citroëns första framhjulsdrivna
bil och en stilikon som förutom i Frankrike även tillverkades i
Belgien och England.

Bilen presenterades för första gången den 3 mars 1934 och
produktionen av de olika modellerna fortsatte ända fram till den
18 juli 1957.

Karossen i järn håller så sakta på att brytas ner i järnoxider och
försvinna ner på marken men det gamla modellmärket i aluminium
består nästan som om det vore nytt.

I ett närbeläget betongvärn, endast 50 meter från den gamla
”Ganstercittran”, bland såväl stalaktiter som stalagmiter växer dessa
ormbunkar av arten stensöta, ”Polypodium vulgare”.

Stalaktit är en istappsliknande droppstensbildning som är vanlig i
kalkstensgrottor men även förekommer i källare, valv och broar eller
som här i ett betongvärn på Skillingaryds skjutfält.

Stalagmit är en droppstensbildning som främst förekommer i
kalkstensgrottor och kännetecknas av att den sticker upp från golvet,
likt en motsats i rummet, till ovan nämnda stalaktit.

Kärrsiljan, ”Peucedanum palustre”, växer ganska rikligt i
Movadsbäckadroget mellan norra delen av ljungheden och
Spännebergen. Den är värdväxt åt den vackra och mindre vanliga
makaonfjärilen, ”Papilio machaon”.

”Då dennas rot har i högsta grad brännande smak, anses den af
bondfolk, som tilltror sig ega ett större kunskapsmått, vara ingefära,
hvarför den ock af dem kallas finsk eller svensk ingefära. Men ack,
hvilken stor olikhet!”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Det växer rikligt med borsttåg, ”Juncus squarrosus”, på ljungheden
och de allra flesta är utsmyckade med puppor av en spinnmal, arten
vet jag tyvärr inte, men en vanlig spinnmalsart heter häggspinnmal
och tillbringar en del somrar i vår hägg i Skillingaryd.

Den fjärilen är vit med svarta prickar och kan i extrema fall klä in ett
helt träd i spindelvävsliknande trådar. Detta har dock aldrig hänt i
vår hägg. Spinnmalar, familjen ”Yponomeutidae” är fjärilar som har
världsvid utbredning och omfattar cirka 1 000 arter, varav 88 finns
hos oss i Sverige.

Rosenslemskivlingen, ”Gomphidius roseus” och örsoppen, ”Suillus
bovinus”, hör på något sätt ”alltid” ihop. Där örsoppen växer finns
det ofta något eller några exemplar av den ovanliga och vackra
rosenslemskivlingen.

Örsoppen passar bäst stek och helst blandad med andra smakrikare
varianter. Fordom hade den namnet kosopp på grund av att korna
ofta äter svampen.

Rosenslemskivling, ”Gomphidius roseus” och örsopp, ”Suillus
bovinus”, den förstnämnda är en god och sålunda ätlig matsvamp
men den är sällsynt och bör därför skonas.

Rosenslemskivling, ”Gomphidius roseus”, är sällsynt men vanligare
i södra Sverige och har säsong under september-oktober.

Den växer i tallskog tillsammans med örsopp, men ibland även i
lövskog, någon egentlig förväxlingsrisk finns inte även om formen är
lik släktingen citronslemskivling, ”Gomphidius glutinosus”, även
denna en god matsvamp.

Spår efter Leopardstridsvagnar eller andra bandfordon för att ge
sandlevande insekter och kanske olika rara arter ginst en chans att
återbesätta den gamla ljungheden. Ljunghedar ska nämligen störas
och brännas med jämna mellanrum.

Ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på sandiga och
grusiga marker med lågt näringsinnehåll.

Spår efter Leopardstridsvagnar eller andra bandfordon för att ge
sandlevande insekter och kanske olika rara arter ginst en chans att
återbesätta den gamla ljungheden.

I äldre tid användes ljunghedarna som betesmark och de brändes
regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och
för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra
marken.

Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den
förutsättning som skapade vegetationstypen. Förr var ljungheden ett
typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte
många hävdade ljunghedar kvar.

Den typiska ljungheden är artfattig och hyser, förutom ljung,
”Calluna vulgaris”, mest allmänna arter som kruståtel, ”Deschampsia
flexuosa”, lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”, blåbär, ”Vaccinium
myrtillus”, pillerstarr, ”Carex pilulifera”, blodrot, ”Potentilla erecta”,
stenmåra, ”Galium saxatile” och stagg, ”Nardus stricta”. Exklusivare
arter är till exempel slåttergubbe, ”Arnica montana” och hårginst,
”Genista pilosa”.

Det finns även ett par, nu mycket sällsynta, arter som är beroende av
hävdade ljunghedar för sin fortlevnad. Dessa är nu i stort sett
försvunna ur den svenska floran. Till denna kategori hör bland annat
ljungögontröst, ”Euphrasia micrantha”, som ännu finns rikligt på
Skillingaryds skjutfält, nålginst, ”Genista anglica” och tysk ginst,
”Genista germanica”.

Dessa två sistnämnda arter kanske kan hitta till Skillingaryds
skjutfält nu efter den kraftfulla störningen av ljungheden.

Ännu en vacker bild från de insektsrika småvägarna på norra delen
av ljungheden, när jag såg min skugga tänkte jag ”vad lång och smal
jag blivit”.

Ögontrösterna är ettåriga, lågväxta, späda, rotparasiterande örter.
Stjälk vanligen grenig och bladen motsatta, sällan strödda, elliptiska
till äggrunda, med trubbigt till vasst sågad kant.

Blommorna med stödblad sitter i axlika klasar och fodret är
fyrflikigt. Kronan är vit eller ljusviolett, med mörkare strimmor, och
kronmynningen har en gul fläck.

Enligt Hoffberg år 1792 använde man förr utpressad saft eller te av
ögontröst för att bota olika krämpor i ögonen. Några år senare, år
1806, skriver dock Retzius att ”Fåfängt wäntar man af den någon
nytta i Ögonsjukdommar”, med andra ord prova inte detta där
hemma!

Ögontrösterna är halvparasiter, vilket betyder att de dels parasiterar
på rötterna av andra växter och dels har en egen fotosyntes. Flera av
arterna är variabla och uppdelas i flera underarter och varieteter, och
hybrider mellan flera av arterna är också kända. Bilden visar den
ovanliga ljungögontrösten, ”Euphrasia micrantha”.

Släktnamnet ”Euphrasia” kommer av grekiskans ”euphrainein” för
”glädja” och syftar på de olika arternas skönhet. Släktet har totalt
omkring 450 arter, varav åtta förekommer hos oss i Sverige.

Skallrorna har skallrat klart för i år, slåttern är genomförd men till
nästa sommar så skallrar de igen, bilden visar en höskallra,
”Rhinanthus serotinus”.

Till höger på bilden ser vi en hane av arten ängshumla, ”Bombus
pratorum”, med det vita nyllet och till vänster en starkt blekt individ
av arten åkerhumla, ”Bombus pascuorum”, båda födosöker på en
åkervädd, ”Knautia arvensis”.

Humlorna hör till den stora familjen bin och enbart i Sverige finns
det nära 300 biarter, varav honungsbiet eller tambiet är en art.

Humlorna och snylthumlorna utgör 40 arter och honungsbiet är
humlornas närmaste släkting och tillhör samma underfamilj som på
latin heter ”Apinae”, med andra ord sociala bin.

Resterande arter är solitära bin och med solitära menas
ensamlevande, de har inga samhällen med väl avgränsade kaster som
drottning och arbetare. Varje hona av de solitära bina anlägger sina
celler i en gång i marken eller i död ved och murar sedan igen denna.

Vissa arter gör sina celler i tomma snäckskal, i ihåliga växtstjälkar
eller murar cellerna direkt på en sten. En cell provianteras med
pollen och därefter lägger honan ett ägg på pollenklumpen och murar
igen cellen.

En larv kläcks sedan ur ägget och äter upp pollenklumpen, därefter
förpuppar den sig och först nästkommande sommar kläcks en ny
insekt.

Ännu blommar harklövern något men den stänger så sakta ner sina
system i takt med att temperaturen sjunker och de pollinerande
insekterna minskar i antal, hösten är i antågande.

Ännu en variant på målkuliss, inte vacker men den syns över
landskapet uppe på Spännebergens kullar.

Apropå Spännebergen, jag hoppas ni förstod min fantasifulla krönika
om ”Blykulan på ljungheden” för ett tag sedan, det var en from
förhoppning om att kanske myten om Spännebergens namntillkomst
innehöll något korn av sanning trots allt.

Hur som helst, myten om Spännebergen och dess namn lever vidare,
sann eller osann.

Som ”gammal” eldledare i Kungliga sjätte artilleriregementet, A6,
under 70- och 80-talen kan jag berätta att så kallade kartescher
användes i artilleriet så sent som in på 1960-talet, bara cirka 15 år
innan jag gjorde min värnplikt, och dessa jättelika ”hagelpatroner”
var mycket otrevliga och dödliga projektiler särskilt på mer eller
mindre oskyddad trupp, vilket för övrigt alla vapen är.

Kartesch kommer av tyskans ”kartätsche”, samt av italienskans
”cartoccio”, som i sin tur kommer av ordet ”carta” för ”papper”.
Detta var en skrotfylld projektil för verkan mot levande mål på nära
håll.

Karteschen bestod av en dosa av trä eller av järn- eller zinkplåt som
var fylld med stenskärvor eller kulor av järn eller bly och vid
skottlossningen bildades vid pjäsmynningen en skrotkärve.

Druvhagel var en typ av kartesch som innehöll ett stort antal kulor
packade i en tygpåse. Denna fästes vid en drivspegel av trä, lindades
med segelgarn och doppades i beck. Druvhagelkarteschens yttre
form liknade faktiskt en druvklase, därav dess namn.

Mycket tyder på att Karl XII träffades av en kula från ett
druvhagelskott då han stupade på kvällen den 30 november år 1718
vid Fredrikstens fästning i Halden i sydöstra Norge.

Under namn av skrå- eller hagelskott användes karteschen redan på
1500-talet i bland annat fästningskriget och granatkarteschen
uppfanns med inspiration från karteschen av Henry Shrapnel år 1784
och en vidareutveckling började användas av brittiska armén redan
år 1803 under Napoleonkrigen. Fransmannen Bernard de Belidor
hade emellertid redan år 1760 rapporterat sina hemliga experiment
med motsvarade koncept.

Granatkartescher var i början av 1900-talet det svenska fältartilleriets
huvudsakliga ammunitionstyp och användes på skjutavstånd på upp
till 4-5 kilometer. Även efter att trotylladdade spränggranater börjat
införas år 1910 behölls dock både granatkartescher och kartescher
för självförsvar av batteriplatsen fram till 1960-talet.

Videsvärmarens larv är som fullvuxen mellan 60 till 80 millimeter
lång och är, som bilden visar, grön ibland med en blå nyans. Den är
täckt med små vita knottror och sju vita snedstreck och längst bak ett
ofta märkligt blåaktigt, så kallat, analhorn med svart spets och lever
på Salix- och Populus-arter samt ibland på fruktträd och björk.

Videsvärmarlarven är fullvuxen i slutet av augusti eller början av
september och då vandrar den iväg för att hitta en lämplig
förpuppningsplats. Den förpuppar sig i markskiktet ner till
10 centimeters djup varvid puppan övervintrar, ibland till och med i
två vintrar. Jag önskar den lycka till!

Så fort solen går ner kommer kylan, luften känns hög och ren, det är
lätt att andas, hösten är på gång.

Kvällen sista solstrålar speglar sig i det norrgående flygplanet,
kanske på hemväg från någon semesterö i söder.

Månen vandrar sin tysta ban, men snön lyser ännu inte vit på tall och
gran, men hösten är snart så sakta ”våran”.

Månen är jordens enda naturliga satellit och den överlägset närmaste
himlakroppen av planetstorlek. Dess radie är cirka en fjärdedel av
jordens, men massan är bara drygt en hundradel av jordens.

Månens bana lutar cirka 5,15 grader mot ekliptikalplanet, med andra
ord, dess lutning i förhållande till solen, och varje omlopp ger en
serie faser då vi från jorden ser varierande delar av månens
solbelysta sida, i detta fall en full måne.

Månen har bunden rotation, vilket innebär att den alltid vänder
samma sida mot jorden och månytan består väsentligen av två olika
landskapstyper, ”haven”, de mörka delarna på bilden och
högländerna, de ljusa.

Haven består av lava som har trängt upp och fyllt igen de djupaste
och största sänkorna, dessa är alltså lavaslätter. De vanligaste
formationerna på månytan är nedslagskratrar där de större kallas
ringberg eller bassänger men sedan cirka 2,5 miljarder år har dock
månen varit praktiskt taget död i geologiskt avseende.

Månens ursprung är omtvistat men en idé är att en främmande
himlakropp, kanske av planeten Mars storlek, tidigt kan ha kolliderat
med jorden och slitit ut material som lagt sig som en het skiva kring
jorden.

När skivan svalnade ansamlades månen ur detta material och
tidpunkten för detta var för cirka 4,6 miljarder år sedan, med andra
ord då solsystemet bildades.

Hoppas att min naturvetenskapliga analys av månen inte helt tagit
död på romantiken kring denna vackra satellit.

På återseende!

Läs mer om:

Natur

Nyheter