En reflexion efter fredagens teaterföreställning i Vaggeryd med teater De Vill från Stockholm är att pjäsen Ankarbarnet hade fungerat väl även för en vuxenpublik.
Den vänder sig visserligen i sin uppläggning till en publik från högstadium eller gymnasium men budskapet är förstås allmängiltigt.
– Jag hoppas att ni tänker till, det är viktigt att tänka på hur världen ser ut, förklarade skådespelaren Jonas Sjögren vid samtalet med publiken efter föreställningen.
Där sammanfattade han väl det budskap som publiken fick ta med hem.
Ensamkommande flyktingbarn har ju under 2014 blivit ett nytt begrepp i Vaggeryds kommun med fortsättning under 2015.
Pjäsen syftar på begreppet ankarbarn, alltså ett barn eller tonåring som skickas i förväg till ett nytt land med hopp om att skapa ett bättre liv och att kunna hjälpa sina föräldrar och syskon in i detta liv.
Manus bygger på ett antal flyktingbarns verkliga upplevelser och utspelas med sparsam rekvisita på en tågstation där ankarbarnet möter den nyanlände pojken som inte vågar lämna sin bänk och den papperslösa flickan i flykt undan lagen. Pjäsen bjöd på ett och annat skratt i mixen av främst teater och dans med nyskriven musik. Men den handlar förstås om djupt allvarliga och viktiga ting.
Vi skall tillägga att den ungdomliga publiken från främst årsklass ett på gymnasiet visade stort fokus under föreställningen. Uppföljningen ute i klasserna under svenskalektionerna bör kunna bli givande.
Tredjeklass-eleven Nancy Oshana ställde bra frågor i dialog med skådespelarna Maria Alm-Norell, Zoe Tounta och Jonas Sjögren och vågade även sig även på konststycket att utan skyddsnät agera med skådespelarna.
Föreställningen har endast getts på två skolor i länet, i Vetlanda i går och på Fenix idag. Det var Fenix-läraren Helene Karlsmo som genom goda kontakter med Riksteatern lyckades utverka de båda föreställningarna i Multihallen.