Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Månsarps södra masugn.
Järnets lokala historia, del 4 –
Månsarps södra masugn
Järnets lokala historia, del 4 – Månsarps södra masugn, en natur- och
kulturkrönika i 13 bilder om några av traktens masugnar och
hammarsmedjor.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av november 2014.
Bilderna är klickbara.
Den lila oansenliga informationstavlan berättar följande historiska budskap
från Månsarps södra masugn eller Söremasugn som den också kallades,
”Detta hytteområde som legat öde sedan början av seklet var på 1600-talet
ett livligt järnbruk. Idag kan man se bland annat rester av masugn och
slagghögar.
Månsarps socken ingick på 1600-talet i det så kallade Tabergs bergsslag
vilket bildades av Gustav II Adolf. Hytteområdet var i bruk ända till 1800-
talet och man tillverkade järn till bland annat eldvapen ”varom de berömda
pistolsmederna i Paris vittna”.
Inom området finns ruinen efter Månsarps södra masugn. Månsarps södra
masugn är den bäst bevarade av de 14 masugnarna som funnits i
Jönköpings län. De andra revs helt under första världskriget.
Det som återstår av masugnen är rester av den kallmurade ugnen.
Dessutom finns grunder kvar till andra byggnader som hört till hyttan.
Bland annat kan man se de stensatta kanalerna där vattnet leddes. På 1600-
talet fanns här på platsen ytterligare en masugn kallad Renstorps masugn
men den flyttades till Taberg redan 1838.
Månsarps södra masugn var en så kallad mulltimmerhytta vilket betydde att
den övre delen av ugnkonstruktionen utvändigt var klädd i timmer. Bränslet
i masugnen bestod av träkol som framställts i resmilor i trakten. Kalkstenen
kom från Harge by i Östergötland och hade skeppats 11 mil på Vättern.
De flesta masugnar lades ner mellan 1870 och 1890. Månsarps södra
masugn blåstes för sista gången 1886.
Under krigsåren 1917-1918 revs den eftersom det var brist på råvaror
såsom järnskrot och tegel. Det järnskrot som togs tillvara vägde 32 ton och
der var 16 000 tegelstenar som kom till användning någon annanstans.
Järnmalmen krossades ihop med träkol och kalksten. Blandningen hälldes
ner i toppen av masugnen ner i masugnspipan. I masugnspipan smälte
malmen till järn och slagg. Järnet samlades i botten av ugnen.
Järnet tappades i sandformar där det fick stelna till tackjärn. Vid sidan av
tackjärnsgjutningen göts även enklare föremål direkt vid masugnen. Det
gjordes i öppna eller täckta formar med konturen tryckt nedåt i formsand.
Gjutningen kunde antingen ske direkt från masugnens tapphål eller med
skopa. Vanliga direktgjutna produkter var spishällar, grytlock, klocklod
m.m.”
Den gjutna järnplattan säger följande,
”Här låg Månsarps södra masugn uppförd år 1619. Här blåstes för sista
gången 1885. Masugnen revs 1917-1918. Delägande gårdar: Hestra
Hustomten Månsarps by Possarp Renstorp Röshult Sevdabo Sjöhult söderg.
Skjutebo Smörvik Tjurshult Tranhult Vederyd VIII R TAB 1885”
Här ser man en av de stensatta kanalerna och den vackra stenbron som
bredvid sig har en stor järnmalmsklump från Taberg.
Alldeles till höger på bilden ner vid ån satt vid besökstillfället en strömstare
och sjöng sin vackert gnissliga och vissliga sång så man nästan fick
vårkänslor.
Här ser man en närbild på den gamla vackra stenbron över den stensatta
kanalen alldeles nordväst om masugnsruinen. Här under strömmade en del
av Tabergsåns vatten fram.
Här ser man en stor och tung järnmalmsklump från Taberg som var råvaran
till masugnarna i trakten. Berget Taberg består delvis av bergarten
titanomagnetitolivinit och denna speciella bergart finns bara där och i
Rhode Island i USA.
Slagghögar finns överallt inom området och dessa märkliga rester från
järnframställningen berikar marken och höjer pH-värdet något och leder till
en annorlunda flora liksom till exempel vid Lomsjö masugn i Vaggeryds
kommun några mil längre söderut.
Slagg är ett så kallat ometalliskt ämne, en biprodukt, som uppstår vid olika
typer av metallurgiska processer ur medföljande bergart, i detta fall
järnmalm från Taberg, gjorda tillsatser, såsom kalk, eller reaktioner med
syre och andra metalloider.
Termen metalloid användes allra först som beteckning på alkali- och
jordartsmetaller, innan man riktigt var ense om dessa var verkliga metaller
eller inte.
Jöns Jacob Berzelius började emellertid redan år 1811 använda begreppet
för ämnen som inte är metaller, det vill säga, det vi idag normalt kallar för
icke-metaller.
Senare kom metalloid att användas om halvmetaller och detta är
fortfarande vanligt i engelskt språkbruk, men på svenska undviks numera
vanligtvis ordet metalloid och metalloider.
Månsarps hyttområde upplevde sin storhetstid på 1600-talet, då det ingick i
Tabergs bergslag och på den tiden fanns två masugnar, Månsarps södra
masugn och Renstorps masugn, samt en stångjärnshammare för tillverkning
av järn.
Än idag pratas det mycket om storhetstiden och masugnarna i Månsarp och
en myt som gått i folkmun talar om en masugn som byggdes redan på 1200-
talet och har varit källan till visheten och anledningen till att de fina
masugnarna kunde skapas under storhetstiden på 1600-talet.
Månsarps södra masugn kan numra dock bara beskådas som en ruin, 13
gånger 13 meter stor och tre meter hög.
Masugnstypen har varit en så kallad Mulltimmershytta, det vill säga den
övre delen var utvändigt klädd i timmer.
Det som återstår är resterna av den kallmurade ugnen, vissa husgrunder
och de stensatta kanalerna som ledde Tabergsåns vatten.
Tabergsån rinnande vatten gav energi och kraft till stångjärnshammaren
som också fanns på platsen för Månsarps södra masugn.
Vid ett av besökstillfällena satt en strömstare och sjöng på en sten i
Tabergsåns strömmande vatten och gav trots att tiden var slutet av
november en föraning och en känsla av en kommande vår 2015.
Bilden visar ruinen och resterna av platsen för stångjärnshammaren, en
plats där det under sommarhalvåret häckar såväl strömstare som forsärla.
Det för övrigt i dessa trakter och i denna å, Tabergsån, som den första
kända häckningen av forsärlan, eller gråärlan alternativt långstjärtade ärlan,
som den då kallades för, konstaterades i början av 1900-talet, närmare
bestämt år 1905.
Under hela 1800-talet gjordes endast ett fynd av forsärla i Sverige, nämligen
i nordvästra Skåne i december år 1843 och den första häckningen gjordes,
som redan nämnts, år 1905, då ett par häckade i Tabergsån vid Taberg i
Småland.
På 1100-talet började man bryta järnmalm ur berg och man lärde sig
samtidigt att se hur det järnrika berget såg ut och kunde bryta loss bitar
genom att sköra berget med eld, detta kallades för tillmakning.
Man arbetade sig från ytan och nedåt i berget och följde järnådrorna i
öppna dagbrott men så småningom övergick brytningen till att ske under
jord, i gångar eller orter. När man uppfann teknik att pumpa ur tillrinnande
vatten i gruvorna, kunde man gå allt djupare ned.
Framställningsprocessen utvecklades med järnmalmsbrytningen, först
krossades järnmalmen till små bitar och dessa rostades för att koncentrera
järninnehållet.
Rostning är en industriell process inom metallurgin och vid rostning av
järnmalm hettas denna upp så att reaktion mellan gas och fast ämne sker,
samt att icke önskade ämnen avlägsnas. Exakt vilka ämnen som avlägsnas
beror på hur malmen är beskaffad.
Den rostade järnmalmen smältes ned med mycket träkol och lite kalk i en
masugn under hög temperatur. Masugnen packades från toppen,
masugnskransen och det smälta järnet droppade ner mot ugnens botten i
flytande form.
Man får då ett högt utbyte av järn och nästan ingenting hamnar i
avfallsprodukten som kallades slagg som istället flyter ut i ett skyddande
lager ovanpå järnbadet i masugnen.
Masugnen har liksom blästan ett inblåsningshål för syrerik luft nära botten,
men den är också inrättad så, att man kan tappa ut både järn och slagg åt
sidan medan ugnen är i gång. Detta görs flera gånger per dygn. Processen
kan därför drivas fortlöpande utan avbrott i veckor eller månader. Man
fyllde på från toppen och tömde i botten.
Termen bläster, blästan, betecknar inblåsning av luft eller annan gas i
masugnen, eller själva den inblåsta luften, gasen.
Att tappa ut det smälta järnet kallades att ”göra utslag” och det flytande
järnet fick stelna i formar av sand till ”tackor”. Detta ”tackjärn” var ett
sprött gjutjärn med en hög kolhalt, mellan 2-4 % som inte dög till smide.
Tackjärnet måste sålunda färskas, det vill säga avkolas, för att kunna bli
smidbart. Överskottet av kol kunde brännas bort och järnet blev rent, mjukt
och smidbart.
Om man får en mycket låg kvarvarande kolhalt, blir järnet helt mjukt och är
kolhalten litet högre, omkring 0.5 – 1 %, får man ett härdbart stål.
Gjutjärnsskylten säger följande till besökaren, ”Masugnsdammen
ursprungligen uppförd i början av 1600-talet för Månsarps södra masugn
och Renstorps masugn den senare flyttades 1888 till Taberg. Den förra
drevs till 1885 då sista blåsningen gjordes. Här har även legat Södre
hammaren. Dammen har flera gånger påbyggts och användes nu som
regleringsdamm för kraftstationerna i Tabergsdalen. Under 1930 avsevärt
utbyggd i enighet med söderbygdens vattendomstols utslag den 30/11 1921
av Norrahammars bruk.”
Avslutningsbilden för denna gång och från masugnarna i Månsarp får bli
från det vattenfall som tillsammans med tusentals andra i Sveriges avlånga
land gett kraft till den tidiga industrialiseringen.
Allt medan strömstaren flyger fram och tillbaka och låter sitt typiska korta,
sträva lockläte ”strrii”.
”Envar som bara hört talas om fågeln känner följaktligen igen honom vid
första sammanträffandet i naturen. Detta brukar vanligen äga rum mitt i
smällkalla vintern, vid en öppen rykande fors får man plötsligt se en
bredbent, svartbrun fågel med skumvitt bröst sitta på en isig sten och niga
på ett lustigt knixande sätt och så stå på huvudet i det bläcksvarta,
virvlande vattnet.”
Erik Rosenberg, ur ”Fåglar i Sverige”.
På återseende!
WordPress
Facebook
Google+
