Öland, del 2

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Öland.

Öland, del 2

Öland, del 2, en natur- och kulturkrönika i 27 bilder från solen och
vindarnas ö, från alvar och schäferi ner emot fyren Långe Jan.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på juni månads sista dag
2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

 

Hertig Karl Gustaf, senare Karl X Gustaf hade Öland som förläning
när han år 1653 lät bygga denna mur.

Den drygt 2 meter höga muren sträcker sig rakt över hela ön, från kust
till kust och muren skulle bli ett jättelikt vilthägn för att stänga inne
hjortarna på kungsgårdens marker.

Trots detta byggnadsverk lär det ändå ha funnits hjort på båda sidor av
muren men däremot stängde den ute allmogens djur från den kungliga
jaktmarken.

Muren var nog egentligen inte så mycket till vilthägn utan mera ett
skrytbygge som visade på makt och storhet, den gav dessutom
kungsgården en imponerande inramning.

Byggkostnaden var låg och materialet fanns på alvaret i form av
kalkstensflisor och arbetskraften var gratis.

Allmogen på södra Öland tvingades nämligen uppföra muren gratis
under olika former av skattedagsverken.

Karl X Gustaf var den förste kungen under den karolinska eran, vilken
brukar anses utgöras av hans egen regeringstid, hans son Karl XI:s
samt hans sonson Karl XII:s regeringstider.

Bilden visar Karl X Gustafs mur från väster, alldeles norr om Ottenby
kungsgård, mot öster.

Utmed Karl X:s mur växer bildens revfingerört, ”Potentilla reptans”,
som är en lågväxt, sparsamt hårig, flerårig ört som kan bli upp till två
decimeter hög.

Stjälkarna är nedliggande, ofta rödaktiga, och bildar revor som rotar
sig vid noderna. Bladen är långskaftade och femfingrade emedan
småbladen är gröna på båda sidor och tandade nästan till basen.

Revfingerört är vanlig i sydligaste Sverige samt i de östra delarna av
Svealand, i övrigt förekommer den sparsamt upp till Ångermanland.

”Bland våra vanligare Potentillor utmärker sig Reviga Fingerörten
genom sina långt krypande stjelkar, sina vackra blad och temligen
stora blommor. Den förtjenar särdeles väl namnet revig reptans.
Revorna eller ”rankorna”, hvilka isynnerhet upptill och på
sensommaren slå rötter från lederna, utgå icke sällan flera från en
gemensam ”rot”, som sträcker sig ganska långt ner i marken.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Möckelmossen är Stora Alvarets största sjö och tillhör ett av södra
Ölands stora besöksmål och till skillnad från vätarna håller alvarsjön
öppet vatten året om.

Vattenytans storlek varierar däremot kraftigt mellan olika årstider och
under våren och snösmältnigningen, eller efter kraftiga höstregn kan
arealen i Möckelmossen uppgå till cirka 30 hektar. Under sommarens
torrperiod är däremot stora områden helt torrlagda.

Våtmarkens läge mitt ute på det öländska alvaret utan odlingsbar mark
i närheten har gjort att mossen aldrig blivit utdikad.

En serie källor rinner upp vid Möckelmossens sydspets vilka är av stor
betydelse för alvarsjöns vattenbalans.

Avrinningen sker åt nordost till Östersjön, via Frösslunda alvar,
Frösslundamossen och Frösslundabäcken och under sommarperioden
sker ingen avrinning, men stora mängder vatten avdunstar.

I Möckelmossens djupaste delar har videbuskage brett ut sig likt små
öar och kring dessa växer bladvass, sjöfräken och bunkestarr.

Kransalger och strandpryl är växter som kan ses i de öppna
vattenytorna medan kanterna runt mossen domineras av
blåtåtelfuktängar och smala starrbårder.

Under många år utan betesdjur i området tilläts buskar och träd att
vandra in vilket påverkade fågellivet i mossen men genom
boskapshållning och röjningsarbeten har man sedan år 1997 skapat
nya förutsättningar till ett rikare fågelliv i och kring Möckelmossen.

Häckfåglar som ökat i antal sedan 1997 är bland annat större
strandpipare och rödbena men flera häckfåglar har också tillkommit
under dessa år såsom gråhakedopping, brunand, vattenrall, rörhöna,
strandskata och storspov.

Till områdets bofasta invånare hör också tofsvipa, enkelbeckasin,
ljungpipare, stenskvätta och buskskvätta.

Under september och oktober besöks Möckelmossen av ett stort antal
flyttande tranor som övernattar här på sin väg söderut.

Runt Möckelmossen breder Stora Alvaret ut sig och här finns nästan
alla de alvartyper som man kan hitta på ön.

Från den kala hällmarken till områden beväxta med enebuskar och
ölandstok och här finns också de för Öland så typiska växterna,
ölandssolvända och bergsskrabba.

Masklav, ”Thamnolia vermicularis”, är en märklig lav ety den har
aldrig observerats med någon form av sexuell förökning.

Den kan inte producera några sexuella sporer, meiosporer, och den har
heller aldrig observerats med någon typ av specialiserad asexuell
förökning.

Den producerar inte några asexuella sporer, så kallade konidiesporer,
mitosporer, och inte ens soredier och isidier, små specialiserade
fragment av lavbålen som lavar ofta använder sig av för spridning,
produceras av masklaven.

Den producerar med andra ord överhuvud taget inga
spridningsenheter, vare sig sexuella eller asexuella.

Avsaknad av sporbildning hos masklav är i och för sig inte det
märkliga ety det har observerats även hos andra lavar men det
märkliga är att trots den totala avsaknaden av spridningsenheter finns
masklav ändå spridd på både det norra och södra halvklotets mer eller
mindre alpina områden.

Hur detta utbredningsmönster kommit till är dock fortfarande något av
en gåta.

Bålen är ganska stor och består av 5-10 centimeter långa gråvitaktiga,
masklika, ihåliga grenar som ligger direkt på marken eller är
intrasslade bland mossa eller andra lavar.

Enda tänkbara sättet för spridning är att hela eller delar av bålen sprids
och det kan möjligen fungera för spridning inom ett avgränsat,
vanligen sammanhängande geografiskt område, men knappast för så
extrema disjunktioner, det vill säga, osammanhängande
utbredningsområden som masklaven uppvisar.

Bara i Norden uppvisar masklav en tydlig disjunktion då den
förekommer i fjälltrakterna samt på Öland och Gotland, vilket man
antar är ett senglacialt reliktmönster. Det förklarar dock inte den nord-
och sydhemisfäriska utbredningen.

De tänkbara förklaringsmodellerna för den globala utbredningen blir
en aning långsökta, som att fåglar skulle flyga mellan de alpina
områdena med bålfragment av laven på fötterna eller någon
annanstans på kroppen.

Man skall då ha i minnet att bålfragment är ganska stora och att
sådana fragment inte har några som helst anordningar för att klibba
eller haka fast vid fågelkroppen.

Man kan också fråga sig vilka fåglar som har sådana flyttvägar att det
täcker upp alpina områden, både longitud och latitud, mellan Europa,
Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Asien och Australien.

En annan, lika långsökt, förklaring skulle vara att masklaven en gång i
urtiden hade ett sammanhängande utbredningsområde som senare
delats upp på flera, det vill säga, ett vikariansmönster.

För att denna förklaringsmodell skall hålla måste man gå väldigt långt
tillbaka i jordens historia, till den senaste superkontinenten Pangea
med efterföljande uppsprickning och kontinentalförskjutningen.

Masklaven bör i så fall både ha utvecklats och tappat sin sexualitet
redan för uppåt 200 miljoner år sedan.

Från ett vetenskapshistoriskt perspektiv är i alla fall masklaven
mycket gammal. Den beskrevs för vetenskapen redan år 1781 av Olof
Swartz under namnet ”Lichen vermicularis”.

Inga vetenskapliga namn räknas äldre än Linnés Species plantarum
från 1753 eftersom det är bestämt att namnsättningen skall börja då.

Masklavens släkt ”Thamnolia” beskrevs först år 1850 av den tyske
lavforskaren Schaerer, men också det har svensk anknytning.

Namnet Thamnolia fick nämligen Schaerer på förslag redan år 1819 i
korrespondens med den svenske lavforskaren Erik Acharius, även
kallad ”lichenologins fader”.

Eftersom masklav är helt steril har systematikerna svävat i ovisshet
om var i systemet denna lavsvamp skulle placeras.

Att det är en lavsvamp går att se men det går inte att på morfologisk
väg säga till vilken grupp den tillhör, inte ens till vilken större grupp,
såsom sporsäcksvampar eller basidiesvampar.

Först så sent som år 1998 kunde man med hjälp av DNA-data säkert
placera masklav bland sporsäckvamparna och där inom ordningen
”Lecanorales” och familjen ”Icmadophilaceae”.

Masklav finns i två varianter med olika ingående lavsyror, den ena,
”Thamnolia vermicularis vermicularis”, alltså huvudformen,
innehåller thamnolsyra och reagerar negativt eller något rödaktigt vid
belysning med ultraviolett ljus.

Den andra varianten, ”Thamnolia vermicularis subuliformis”,
innehåller baeomycessyra och squamatsyra och reagerar med en
guldgul färg vid UV-belysning.

Ibland betraktas till och med dessa två varianter som egna arter.

Nyligen har en isländsk forskargrupp funnit att masklav innehåller en
immunologiskt mycket aktiv substans och kanske kan masklav
komma att användas inom medicinen i framtiden.

Getväppling, ”Anthyllis vulneraria”, är en två- till flerårig, hårig ört
som kan bli upp till tre decimeter hög.  Den blommar i juni-juli med
gula till, som på min bild, röda blommor som sitter samlade i
huvuden.

Arten är mångformig och brukar delas upp i flera underarter och
varieteter som skiljs på tämligen subtila egenskaper.

De flesta har fått egna svenska namn, såsom liten getväppling, bildens
röda getväppling, ”Anthyllis vulneraria vulneraria var. Coccinea”, stor
getväppling, lapsk getväppling och strandgetväppling.

”Den wäxer allmänt i Skåne och Upland på torra ängar, ofta i rena
sanden, mindre allmän i andra Rikets landskaper. På Gottland finner
man den med hwita, och på Öland med röda blommor, annars äro
deras naturliga färg den gula. Den blommande Örtens utseende gifwer
den rättighet til en plats i Lustträgårdar och den pryder icke litet i
sälskap med Medicago falcata, Echium vulgare &c. en del Skånska
sandfält.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Den största delen av kalkstenen i Sverige är yngre än 543 miljoner år,
och bildades under tidig paleozoikum 542 miljoner-251 miljoner år
före nutid och mesozoikum för 251-65 miljoner år före nutid.

Kalksten hittar man till exempel som här vid Möckelmossen på Öland,
Gotland, i Skåne, Västergötland, Östergötland, Dalarna och i
fjällkedjan.

Den ordoviciska lagrade kalkstenen är mer känd som ortocerkalksten
och den har fått sitt namn från de fossila bläckfiskar, ortoceratiterna,
som är vanliga som fossil i den kalkstenen.

I Bergslagen, utanför Sala, finns det dock kalksten som är 1,8
miljarder år gammal och den bildades i en vulkanisk miljö där det
också fanns stromatoliter.

Kalksten är en bergart som i huvudsak består av mineralet kalkspat
och kalksten är vanligen en sedimentär bergart, men kan också ha
bildats genom kemisk utfällning av kalcit och är då en sedentär
bergart.

Sedimentär kalksten, som är den vanligaste, bildas genom avsättning
av kalkslam och skalrester från olika fossil med skal, till exempel
koraller och snäckor.

Det innebär att kalkstenens innehåll speglar den miljö som fanns när
den avsattes.

När en kalksten utsätts för höga tryck och temperaturer i jordskorpan
omvandlas den till marmor.

Tulkört, ”Vincetoxicum hirundinaria”, är en flerårig medelstor ört
med rak styv stjälk, motsatta hela blad och små stjärnformade gulvita
blommor i knippen från bladvecken.

Roten av tulkörten har använts i folkmedicinen, bland annat mot
vattusot och stjälkarna har ansetts kunna användas till framställning av
fibrer av hög kvalitet.

Artnamnet ”hirundinaria”, kommer av namnet på ett släkte svalor
”Hirundo”, som omfattar de typiska svalorna som till exempel vår
ladusvala.

Namnet tulkört betyder sval-lik och syftar på fröna som med hjälp av
sin hårtofs kan ”flyga som svalor”. ”Tulk” är för övrigt ett dialektalt
namn för rödbena.

Färgkulla, ”Anthemis tinctoria”, är en flerårig ört som kan bli upp till
sju decimeter hög. Den är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige
och växer på torra, öppna marker, framförallt i kalkrika områden,
vanligen hittar man den, som här, i vägkanter och på banvallar.

”Finnes i öpna ängar med lerbotten i synnerhet i Upland, äfwen i
många åkrar i Södermanland, och är där et nog elakt ogräs. Til Skåne
är den icke än kommen. Ätes af Geten, Hästen och något af Fåret. Til
gul färg förtjenar den mycken upmärksamhet.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vit fetknopp, ”Sedum album”, är en liten och kal, flerårig ört som kan
bli nästan två decimeter hög. Arten förekommer ganska allmänt i
mellersta delarna av Sverige och på Öland samt på Gotland är den
vanlig.

”Hällknoppen bibehåller under hela sommaren den starka rodnad,
bladen isynnerhet under vintern antagit, och den kommer härigenom
att mäktigt inverka på växttäckets utseende på de ställen der den
bosatt sig. Vanligen ser man den i breda tuvor täcka klipporna eller
rota sig i bara sanden, hemtande nästan endast ur luften sin behöfliga
näring. Stundom blir hela örtståndet rödt, hvilket mot de hvita
blommorna tager sig särdeles väl ut.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Brudbröd, ”Filipendula vulgaris”, är en medelstor ört som kan bli upp
till fem decimeter hög. Den liknar släktingen älggräs, ”Filipendula
ulmaria”, men den senare är högre med mångbladig stjälk, få stora
breda bladpar, blommor med fem kronblad, samt kala, något
spiralvridna frukter.

Rotknölarna har använts till nödbröd och grisar uppges också vara
mycket förtjusta i rotknölarna vilket givit upphov till många lokala
namn som exempelvis galtört och soknappar.

”Brudbröd, på torra ställen. a. Af rötterne malne til mjöl, kan bröd
bakas: äro begärlige för swin, som derföre upgrafwa ängar:
blommorne wisa sig wid sommar-solståndet, lukta wäl och gifwa god
smak åt mjölk, hwaruti de kokas: röres ej af hästar.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år
1792.

Ölandstok eller bara Tok, ”Potentilla fruticosa”, är en rikt grenig,
meterhög buske med rödbrun, med tiden gråaktig, avflagnande bark.

Tok växer på tidvis fuktig kalkmark, hos oss endast på Öland och
Gotland. Arten är beståndsbildande och vanlig endast på Ölands alvar.

Tokens utbredning är växtgeografiskt intressant, då den har sin
huvudutbredning i Centralasien.

De öländska och gotländska förekomsterna bör betraktas som utposter
av en tidigare sammanhängande utbredning.

Det svenska namnet tok omtalas redan av Carl von Linné, som i sin
”Carl Linnæi öländska och gotländska resa” år 1741 skriver att ”Tok
kallas på Öland en buske, som i hela wärlden är mycket rar”.

”Näst intill, i en tuvig sänka, växer en hel mängd låga, grågröna
buskar. Nu på våren märker man dem knappt, men fram i juni slår de
ut sina första guldgula blommor, och deras blomning varar sedan ända
till hösten. Den lilla busken har ett underligt namn, den kallas tok. Här
på Öland växer den i tusenden. Den finns också på Gotland. Dess
egentliga hem är i Sibirien.”

Ur ”Sveriges natur I” av Carl Fries år 1950.

Slankstarr, ”Carex flacca”, är en medelstor starr med krypande
jordstam, platta blad och skilda han- och honax.

Arten är allmän i vissa områden i södra Sverige, till exempel i
Uppland, Skåne och här på Öland samt på Gotland, men utbredningen
har stora luckor och den växer på kalkrika fuktängar.

Ängsnycklar, ”Dactylorhiza incarnata”, är en ofta storväxt och kraftigt
byggd orkidé som kan bli över en halv meter hög.

Arten växer på fuktig kalkrik mark och förekommer i nästan hela
landet samt är en karaktärsväxt för kalkfuktängar.

Förra bildens ängsnycklar, ”Dactylorhiza incarnata incarnata”, räknas
som huvudunderart i ett komplex av tre olika underarter.

Den andra heter blodnycklar, ”Dactylorhiza incarnata cruenta”, och
har karminröda blommor och bredare blad som ofta har mörka och
ibland sammanflytande fläckar på båda sidorna.

Den tredje är bildens vaxnycklar, ”Dactylorhiza incarnata
ochroleuca”, som har ofläckade blad och gulvita blommor.

Gräsull, ”Eriophorum latifolium”, är ett löst tuvat halvgräs utan
utlöpare där axsamlingen oftast består av fem till tio ax som sitter på
långa och tydligt sträva axskaft.

Arten förekommer tämligen allmänt till sparsamt från Skåne till
Jämtland men längre norrut är den sällsynt och den växer, som här, i
kalkrika fuktängar och myrar.

Tätört, ”Pinguicula vulgaris”, är en flerårig ört med klibbiga blad som
sitter samlade i en basal rosett och är en av våra få så kallade
”köttätande växter”, det vill säga den fångar små insekter med de
klibbiga bladen.

Bladen är gulgröna och har inrullade bladkanter, ovansidan av dessa
är täckta av små skaftade slemavsöndrandre körtlar som gör att
smådjur som insekter fastnar.

Här finns också oskaftade körtlar som avsöndrar enzymer vilka löser
upp de fångade djuren och enligt uppgift har tätörtens blad omkring
25 000 körtlar per kvadratcentimeter.

Tätört har använts för att framställa tätmjölk och Carl von Linnés eget
recept från ”Flora Lapponica” år 1737 i översättning av T. M. Fries, år
1905, finns att läsa nedan:

”Några färska, nyss plockade Pinguicula-blad, af hvilken art som
helst, läggas i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken
hälles däröfver. Sedan den sålunda mycket snart blifvit silad, ställes
den undan en eller två dagar för att surna, och härunder bekommer den
en vida större både seghet och fasthet; vassla urskiljes ej, såsom
annars är fallet. Härigenom blir den i högsta grad välsmaklig, fastän
grädden blir mindre. Då sådan mjölk en gång blifvit beredd, behöfver
man ej för att erhålla än mera sådan använda nya blad, utan man
blandar endast en half matsked af den förra med ny. Denna får
därigenom liknande beskaffenhet samt förmåga att, liksom en jäst,
förvandla ytterligare annan mjölk. Äfven om denna förvandling
fortsättes i det oändliga, tyckes den sista mjölken icke det minsta
hafva aftagit i kraft”.

”Genom sin klibbiga körtelbeklädnad kännas bladen liksom bestrukna
med fett, hvadan namnet Fetörter. På nämnde beklädnad beror ock
dessa växters egenskap att ysta och bevara mjölk och med hänsyn till
hvilken de kallas Tätörter, Tätgräs.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Gul fetknopp, ”Sedum acre”, kallades förr bitterknopp eller
munkpeppar, är en lågväxt, flerårig ört som kan bli upp till en
decimeter hög.

Gul fetknopp användes i äldre tid som ett medel mot skörbjugg och
frossa, samt till att läka sår.

”Ymnig och utmärkt sällskaplig, kläder Bitterknoppen helst torra berg
och kala backar, gamla murar, torftak o.d. med sina täta, vackra tuvor,
icke sällan bredvid Hällknoppen, mot hvars rödaktiga blad och hvita
blomknippen dess gula blommor särdeles bryta sig. Då dessa visa sig,
kan man anse sommaren vara kommen.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Gräslök varierar i utseende och ett antal varieteter brukar urskiljas och
ges svenska namn, såsom bildens lågväxta alvargräslök, ”Allium
schoenoprasum alvarense”.

Dessutom finns och urskiljs varieteterna jättegräslök, ”Allium
schoenoprasum sibiricum”, skärgårdsgräslök, ”Allium schoenoprasum
jurmoënse” samt huvudvarieteten trädgårdsgräslök, ”Allium
schoenoprasum schoenoprasum”.

”Finnes wild på Gottland och Öland, äfwen som på stränderne i
Roslagen. Den odlas allmänneligen i kåltäppor och Köks-Trägårdar til
Kökets behof, där den mycket nyttjas i Såser, äfwen som på en del
orter hos allmogen den brukas i Grönkål. På någre ställen brukar
Bonden äfwen at småskuren älta den in i nykärnat Smör, hwilket de i
synnerhet bruka til resekost. Gräslökens bruk i Pannkakor, Äggröra,
Fiskdoppa m. m. hos allmogen är nogsamt kändt. På en del ställen
planterar man den såsom infattning omkring rabatter. Utan att kunna
angifwa någon orsak hwarföre, brukar Bonden på åtskillige ställen at
imellan den omplanterade Gräslöken betäcka jorden med små platte
stenar.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Ölandssolvända, ”Helianthemum oelandicum”, växer på alvarsmark
och förekommer bara på Öland, där den på sina håll, till exempel som
här,  på stora alvaret, kan vara mycket talrik och är Ölands
landskapsblomma.

”Solvända! Solbrända hällarna svalka sin kalk,

skyarna prunka, ut seglar en aftonfalk.

Blomma, om kvällarna vågar jag andas min bön,

nalkas och sjunga hit ner till ditt läger på ön.”

 

Ur ”Zephyrs serenad till Ölands solvända” av Erik Axel Karlfeldt,
Flora och Bellona, år 1918.

Denna lilla rödvingetrastunge satt i skuggan av blåelden vid
Möckelmossens parkering och lockade efter föräldrarna som efter ett
tag kom med föda.

Ängspärlemorfjäril, ”Argynnis aglaja, lapar sol mitt ute på
Möckelmossen där vindarna denna dag var relativt kraftfulla, kanske
för starka för den lilla vackra fjärilen.

Johannesnycklar, ”Orchis militaris”, är en kraftigt byggd och ganska
storväxt orkidé som blommar i juni med rosa blommor som sitter i ett
stort, allsidigt, tätt och rikblommigt ax.

Johannesnycklar är den största och kraftigaste av arterna i släktet
nycklar ”Orchis” och känns igen på blommornas hjälmlika form och
den långa flikiga läppen, arten kallades förr hjälmnycklar och
riddaryxne.

”Riddaryxnet är den vackraste bland våra Orchis-arter och bidrager
väsentligt till prakten i den egendomliga och för norden sällsynta
Orchid-flora, som kring midsommar pryder Gotlands och Ölands
buskiga ängar och utgör botanistens förtjusning. Till och med
allmogen uppmärksammar dessa växters ovanliga bildning och på
Gotland får denna, troligen för blomläppens skapnad, mest
benämningen Johannis Nycklar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Kalmar slott sett från bilen när vi passerar Ölandsbron på väg hem
från Öland.

Det nuvarande Kalmar slott föregicks av en borg från 1100-talets
senare del med rund kastal och salsbyggnad av sten.

På 1280-talet påbörjades en ny borg efter då moderna västeuropeiska
mönster med fyra rundtorn och ett kraftigt porttorn, Kuretornet,
förbundna av en ringmur, vid vars insida flera stenbyggnader
uppfördes och sannolikt var borgens yttervärn förbundet med
stadsmuren.

Senare under medeltiden revs bland annat den ursprungliga kastalen
och salsbyggnaden och en ny slottskyrka inreddes i en nybyggd länga
söder om Kuretornet.

Kalmar slott ansågs tillsammans med slottet Tre kronor, Viborgs slott
och Älvsborgs fästning vara ett av Sveriges fyra viktigaste fästen, som
höll upp och samman landet.

År 1397 stod Kalmar slott i centrum för en av de viktigaste politiska
händelserna i Nordens historia, bildandet av Kalmarunionen, en union
av de nordiska länderna skapad av den mäktiga drottning Margareta.

Drottning Margareta eller Margareta Valdemarsdotter, född år 1353
och död den 28 oktober år 1412 av pesten.

Hon var regerande drottning av Danmark och Norge under åren 1387–
1412 och drottning av Sverige under åren 1389–1412 och i hennes
rike ingick även Finland och Island.

Hon var dotter till Valdemar Atterdag och Helvig av Slesvig och gift
med den svensk-norske kungen Håkan Magnusson och hon räknas
sedan år 1972 som Margrete I av Danmark.

Kalmar slott är ett av de viktigaste historiska monumenten och
dessutom ett av de bäst bevarade renässansslotten i Sverige. Det
nuvarande utseendet härrör från en restaurering under åren 1886–1890
men återger i huvudsak renässansutseendet.

Gustav Vasa lät år cirka år 1540 påbörja om- och tillbyggnader, och år
1545 började man anlägga en kraftig vall med början framför slottets
västfront och på 1550-talet byggdes nya bostadslängor i norr. Erik
XIV lät inreda flera praktfulla rum, främst kung Eriks gemak med rik
intarsia- och stuckdekor samt en färggrann jaktfris. Rummet
restaurerades hårt under åren 1856–1861 men mycket är fortfarande
ursprungligt.

Under Johan III:s tid utbyggdes slottet till i stort sett sin nuvarande
form och en ny sydlänga stod under tak år 1569.

Bröderna Johan Baptista och Dominicus Pahr knöts på 1570-talet till
slottsbygget och nu gavs slottet ett mer helgjutet utseende i enlighet
med renässansens krav.

Flera skulpterade portaler, varav sju ännu bevarade, tillkom, liksom
den mästerligt skulpterade brunnen på borggårdens mitt från åren
1577–1578.

De åtskilda kungs- och drottningvåningarna med praktfulla
inredningar tillkom, däribland Rutsalen med intarsiapanel, restaurerad
under åren 1898–1907 samt under åren 1937–1939, Grå salen från år
1580 med kassettak och kalkmålningar från åren 1584–1585, Gyllene
salen med praktfullt stucktak från år 1576 och den nya slottskyrkan
från år 1592.

Under Karl IX:s tid fullbordades under åren 1600–1609 vallarna runt
slottet.

Slottet skadades dock svårt vid danskarnas belägring av Kalmar år
1611 och därefter underhölls det bara nödtorftigt.

En våning inreddes för landshövdingen år 1634 och slottskyrkan
försågs med nya kalkmålningar kort därefter men slottet eldhärjades
ånyo år 1642.

Omfattande reparationer gjordes inför Karl XI:s eriksgata år 1673,
men vid 1700-talets början var slottet degraderat till magasin,
rustkammare och fängelse, slottskyrkan användes dock regelbundet.

Åren 1776–1787 var ett kronobränneri inrymt i slottet och i samband
därmed inreddes tidsenliga bostadsvåningar.

Restaureringen av slottet inleddes under åren 1860–1862 under
ledning av F.W. Scholander och från år 1873 nyttjades flera salar för
Kalmar läns fornminnesförenings museiutställningar.

Nästa restaureringsetapp genomfördes under åren 1886–1890 efter
Helgo Zettervalls och Carl Möllers förslag och berörde främst
exteriören, bland annat påbyggdes nu Kuretornet till ursprunglig höjd
och fick sin nuvarande huv.

Omfattande restaureringsarbeten enligt antikvariska principer utfördes
under åren 1919–1941 under Martin Olssons ledning och har sedan
fortsatt kontinuerligt, till exempel restaurerades slottskyrkan under
åren 1968–1969, och under 1970-talet återställdes
borggårdsfasadernas ristade och målade fasaddekor från 1580-talet.

Under 1980-talet överförde man museisamlingarna till det nya
länsmuseet.

På återseende!