Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt svamparnas värld.
I svamparnas värld, del 7
I svamparnas värld, del 7, en naturkrönika i 15 bilder om den
mykologiska mångfalden i vår absoluta närhet samt en och annan fågel
också, naturligtvis.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i oktober 2010.
Höstens färger brukar man kalla de gula och röda färger som uppträder
hos blad, frukter och bär på många träd och buskar strax före
lövfällningen om hösten. De gula färgtonerna beror på karotenoider
som funnits i växtens kloroplaster också under sommaren men som på
grund av det gröna klorofyllet varit osynliga. Före bladfällningen bryts
det gröna klorofyllet ned, så att de för växten värdefulla magnesium-
och kväveatomerna i klorofyllmolekylen kan tillvaratas och lagras i
övervintrande delar av växten.
Den grå bläcksvampen, ”Coprinus atramentarius”, är en klassisk
förväxlingssvamp till fjällig bläcksvamp och kan orsaka förgiftning
bland annat tillsammans med alkohol.
Hatten hos grå bläcksvamp är som ung utdraget äggformad, som äldre
klockformad, silvergrå till brungrå med små brunaktiga fjäll mot
mitten, ofta med sprucken hattkant.
Skivor som unga gråvita, med åldern övergående i svart och upplösta i
en bläckliknande vätska.
Foten hos den grå bläcksvampen är ihålig, vit samt har ofta en
ringliknande zon ovanför den tillspetsade fotbasen. Svampen växer
ofta i tuvor eller mindre grupper vid murkna stubbar och på gräsmattor
och förekommer i hela Norden.
Grå bläcksvamp förväxlas ibland med fjällig bläcksvamp som dock är
vit med fransiga fjäll samt är en god matsvamp och puckelbläcksvamp
som har en tydlig puckel men är oätlig. Ibland urskiljs även en brun
form av grå bläcksvamp som en egen art och som då på latin heter
”Coprinus fuscescens”
Som en ren kuriositet kan jag berätta att fjällig bläcksvamp är en
”köttätande svamp” som fångar och dödar nematoderna ”Panagrellus
redivivus” och ”Meloidogyne arenaria”. Detta är ett faktum som
upptäcktes av mykologer så nyligen som 2004.
Grå bläcksvamp innehåller ämnet coprin som hämmar nedbrytningen
av alkohol i blodet varvid acetaldehyd ansamlas i blodet. Svampen
ansågs förr ätlig om man avstod från alkoholförtäring i samband med
måltiden, men har nu slutligen hamnat bland giftsvamparna då den
också kan orsaka obehag av samma karaktär som vid
antabusförgiftning flera dagar efter svampmåltiden, även om man bara
dricker en lättöl. Toxinet coprin har även visat sig ge testikelskador vid
på möss vid djurförsök. Bläcksvampar är extrema ”färskvaror” och
bryts ner redan efter några timmar vilket de två senaste bilderna visar.
Släktet ”Clavulinópsis” omfattar i Sverige tio arter marklevande
svampar med enkla eller greniga, vita eller gula, sega fruktkroppar och
hit förs bland annat aprikosfingersvamp, ängsfingersvamp och bildens
hagfingersvamp, ”Clavulinopsis helvola”.
Den vackra och märkliga pipklubbsvampen, ”Macrotyphula fistulosa”,
växer på död ved, i detta fall på en relativt liten klibbalsgren som låg
på marken delvis gömd bland löv och gräs alldeles invid Lagans gamla
åfåra söder om Fågelforsdammen.
Inte långt från pipklubbsvampen växte denna liksvamp som var på väg
att återgå in i de urgamla kretsloppen. Liksvampen kallas också för
stinksvamp, ”Phallus impudicus”, och är en svampart i familjen
buksvampar. Den växer på multnande material från löv- och barrträd,
som här i en gran- och klibbalsskog invid Lagans gamla åfåra söder
om Fågelforsdammen. Häxägg kallas förstadiet till stinksvampen och
svampen växer upp redan i augusti så detta får väl konstateras vara en
sen liksvamp då bilden är tagen den 9 oktober i år. Det slemlager som
täcker svampen, och som här är borta, innehåller svampens sporer. Den
hemska lukt som svampen utsöndrar lockar till sig flugor som äter as
och dessa flugor äter då istället av slemlagret och sprider därigenom
sporerna.
Rabarbersvamp, ”Chroogomphus rutilus”, som också kallas rödgul
slemskivling, är en svampart som visserligen är ätlig men inte speciellt
god tycker vissa medan andra tycker det är en bra blandsvamp. Den
ska vara lite syrlig men ganska mild och god säger de som förespråkar
rabarbersvampen. Hattskinnet ska dock dras bort och man ska skära itu
svampen eftersom den ofta angrips av larver. Svampköttet blir rödlila
vid tillagning och svampen kan användas till att färga garn med.
Bildens eldticka, ”Phéllinus igniárius”, är en art i
basidiesvampordningen ”Hymenochaetáles”. Den är allmän i hela
Sverige och växer parasitiskt på björkar och andra lövträd som till
exempel oxlar, pilar och alar, där den också orsakar svår röta.
De fleråriga, mycket hårda fruktkropparna, som sitter löst fastvuxna på
trädstammarna, blir 5–20 centimeter breda och 2–12 centimeter tjocka.
De är först knölformiga men blir så småningom hov- eller konsollika.
Fruktkroppens ovansida är grå till svart med koncentriska fåror och
sprickor medan porlagret är svagt rödbrunt.
Svampen visar stor variation och ett flertal närstående arter har
beskrivits och om man följer denna uppdelning växer den egentliga
eldtickan, ”Phéllinus igniárius” endast på växtsläktet ”Sálix”, det vill
säga viden. Eldtickans fruktkroppar brinner mycket långsamt, och förr
användes den till att under natten hålla spisens eld vid liv, därav
namnet.
Slöjskivlingar, på latin ”Hypholóma”, är ett släkte i
basidiesvampsordningen ”Agaricáles”. Svamparna är små till
medelstora skivlingar, som växer på ved eller mark.
De är övervägande gula, men hatten, som är torr till slemmig, är ibland
brun eller olivgrön. Fruktkropparna har ofta trådlika hyllerester och
sporpulvret är lila eller brunaktigt.
Till släktet förs bland annat bildens tegelröda slöjskivling,
rökslöjskivling samt svavelgul slöjskivling. Rökslöjskivlingen är ätlig
och god efter avkokning medan de övriga två är oätliga, den
svavelgula slöjskivlingen kan orsaka svåra förgiftningar.
Bildens tegelröda slöjskivling, ”Hypholoma sublateritium”, växer
gyttrat på stubbar, helst av bok eller ek men i detta fall växer den på
björkved. Den är inte ätlig, men är inte särskilt lik den ätliga
slöjskivlingen som heter rökslöjskivling, ”Hypholoma capnoides”, så
risken att ta fel är inte så stor.
Trots att bilden inte är skarp, avståndet långt och förstoringsgraden hög
tycker jag att Ni ska få se skäggdoppingen i vinterdräkt som låg i den
nästan spegelblanka Fågelforsdammen i mitten av oktober.
Skäggdoppingen, ”Pódiceps cristátus”, är en art i fågelfamiljen
doppingar som är 46 till 51 centimeter lång, vit undertill samt gråbrun
på ovansidan. På huvudet finns ett par svarta hjässtofsar och en
”skepparkrans” av bruna, svartspetsade fjädrar men dessa saknas på
bildens fågel på grund av vinterdräkten. Arten häckar i insjöar och
vassrika havsvikar och livnär sig av fisk. Den finns i större delen av
Gamla världen och Australien, i Sverige norrut till norra Svealand och
lokalt längs norrlandskusten.
De gula färgerna eller karotenoiderna hos växterna innehåller endast
kol, väte och syre som, till skillnad från det gröna klorofyllet, lättare
kan ersättas av växten. De röda färgerna slutligen beror på
antocyaniner och i några fall på betalainer som nybildas om hösten och
lagras i cellernas vakuoler. Någon biologisk funktion för de vackra och
bjärta färgerna hos höstbladen känner man inte till medan frukternas
och bärens färger lockar djur och fåglar som bidrar till fröspridningen.