Bitte bloggar

Bitte Blansch Åker

Rallynavigerande fembarnsmor utan sysselsättningsproblem
Bitte har också en helt egen blogg. Se den här

Nu är det dags igen

Julklappstillverkningen är i full gång. Han, den store godmodige, piskar på sina nissar. Allt måste hinna bli klart till jul. Jobba på! Nissarna svettas och ser fram emot en välbehövlig ledighet efter jul. De smågrymtar och är inte alls glada åt sin arbetsgivare. När Tomten själv ska försöka sig på att hjälpa till slinter han och skär sig i tummen.

Nu är goda råd dyra. Ska Tomten behöva sänka sig så lågt att han stjälper över allt det där med klappfixande på de tindrande barnens föräldrar?

Hur ska DE hinna? De ska ju ordna med en massa annat. De ska baka lussebullar och koka karameller. Skinka och korv ska stoppas. In i kylskåpet, åtminstone. Sen ska de smida ihop en bra blandning av trivsel och mys så att alla i släkten känner att de får rättvis tid med barn och barnbarn. Tumstock tas fram för att det ska bli lika stora mått överallt. ”Om vi är där klockan 14 så hinner vi dit till klockan 18.” Och så vidare… Centimeterstora bitar av tid blandas med vånda och svett för att få ihop det. ”Hur var det nu? Var vi inte där så länge förra året? Vem har vi missat?”

Tidningarna fylls med tips på hur du ska slippa julstressen. ”Baka i tid. Frys in. Rulla köttbullarna och stek dem redan till Lucia. Frys in. Julskinkan klarar sig ett bra tag i kylen. Karamellerna kan med fördel kokas i tid till advent. Ät inte upp allt, bara…”

Råden är många.

Jag har några ännu bättre; Baka inte alls. Koka inga karameller. Köp inte trettiåtta julklappar till varenda syssling du kan hitta. Om du inte tvunget vill, förstås. Du kanske njuter av att pyssla, ordna och greja med allt det där. Gör det då.

Men vi andra kan strunta i det. Faktiskt. Det är inte så att vi får en guldstjärna i kanten för att vi stressar oss fram till den 24:e och sedan sitter som en urkramad sleta i fåtöljen och bara längtar efter att få sova.

Vi kan med gott samvete sitta hemma och förfasa oss över trängseln i affärerna, hysterin. Vi vet att det blir jul ändå. Utan hembakt julebröd – speciellt som jag inte ens äter bröd – och dajmkletig spis. Vi vet att våra barn kommer att må precis lika bra utan de där trettiåtta klapparna (som de ändå inte kommer ihåg vem som köpt, de har nämligen slutat tro på den store godmodige). De får förhoppningsvis en dag i lugnets tecken istället. Med lagom mycket av det mesta. Lagom för oss, vill säga.

Samla på dig tid och ro istället. Frys in. Ta fram vid önskat tillfälle. Njut.

(14 dec 2010)

Fråge- och brevlåda

Eftersom jag legat på sjukhus för ett tag sen så kommer det lite olika sorters papper neddimpande i postlådan då och då. Det är lite pengar de vill ha och så naturligtvis den obligatoriska enkäten.

Vet ni förresten att det är brevlåda när man lägger på i en guling (eller blå eller röd eller vilken färg det nu finns tillgängligt) och att när det kommer till din egen så förvandlas det till postlåda? Det är en viktig skillnad där förklarar jag ibland med sträng min (som den före detta postis jag är) för mina närmaste. Det är nämligen BARA brev som får läggas i den gula (eller blå eller röd eller vilken färg det nu finns tillgängligt), inga paket eller annat trams. Sen brukar jag fastna i minnen från den gamla posttiden.

Som i juletider. Då när alla hämtade ut sina skattepengar i december. Och alla skulle ha julfrimärken.
”Vill du ha det i hundra-, femhundra- eller tusenlappar? (Eller kanske du ska ha hela konkarongen på 152 i enkronor? frågade jag naturligtvis inte…) Ska det in på konto? Nej, tyvärr, vi får bara betala ut ”viss summa” kontant. Det passar inte? Nähä, då kanske du ska testa med din egen bank? Får det kanske vara ett häfte julfrimärken eller två?”
Så där kunde det hålla på ett par veckor. Det minskade betydligt efter cykelrånet. Under vilket jag för övrigt var mammaledig. Tack och lov.

Tillbaka till ämnet. Enkäten.
Jotack, jag är nöjd. Alla ville mitt bästa. Jag kände mig som ung på nytt. Man gör gärna det på Geriatriska, nämligen. Yngst av dem jag såg till. Sög även i mig saker som att ”Du är egentligen alldeles för ung för det…” när de pratade om misstankar de hade.
Var jag tillfreds med behandlingen av sjukgymnast och arbetsterapeut? Hmmmm, behandling? Nja, jag tror inte det kan räknas som det. Bara kontroll. Arbetsterapeuten bad nästan om ursäkt för sina frågor. Jag var inte påverkad på det viset så jag kunde både känna igen kungen och han… hmmm… vad heter han nu igen? Reinfeldt, var det ja!
En sak som jag blev impad av själv var när jag fick titta på 10 saker i en minut och sedan skulle räkna upp så många som möjligt. Efter en minut, efter fem – och efter en timme i min ensamhet på rummet – kom jag ihåg alla 10. Det är egentligen FÖR bra sa hon.

Och jag som tycker att det är svårt att minnas saker, tycker det är helt otroligt. Tror nästan jag kan räkna upp de flesta än…
Skiftnyckel
Tändsticksask
Sax
Visp
Penna
Tumstock
Sked
Skruvmejsel
Såg
Hmmm… Tejp!

10! Och ingen kan kolla om det är rätt :-)

(8 dec 2010)

Lantligt kollektiv

En dag för några veckor sen noterade jag något underligt. Det satt en skylt vid vägen. Visst är det konstigt? Nej, det var inte det som var underligt utan att det var en skylt från Länstrafiken. Jag gick närmare och minsann; det stod Åker-Gnosjö, linje 136.

Såg mig omkring på blommorna och de gröna träden. Det kan alltså inte vara första april, tänkte jag. Kikade extra in bland buskarna, kanske glimmar det från en dold kamera?

I vår familj är det ingen som noterat någon information från nämnda trafikbolag så visst måste det vara ett skämt? Inte är det väl så att det ska startas en busslinje mellan Skillingaryd och Gnosjö? Kan inte vara möjligt!

Många är de gånger jag har kört 152:an de typiska jobbartiderna, både morgon och eftermiddag. Varje gång reflekterande över det stim av bilar med ensamma förare i. Värsta stadsrusningen är det, köerna ringlar sig långa, i och för sig inte stillastående, men man slås av längden och mängden.

Underlaget – det berömda – fattas alltså inte. Efterfrågan då, är den tillräckligt stor? Jag hörde på radion, någon högt uppsatt på Länstrafiken svarade på frågor angående de nya tidtabellerna. Inte bara längs vår väg utan i hela länet ska det till förändringar och inte alltid till det positiva, tydligen. På nån sträckning ansågs det att underlaget var för litet, det lönade sig inte med bussturer där. Tanken som poppade upp hos mig var hur vet de det? Enkäter och andra undersökningar? Statistik på hur många som åker är ju lite svårt att få fram om det inte ens finns en möjlighet att åka eller hur?

Nu ska det bli spännande att se hur det kommer att funka för våra ungar. I tre år har det varit ett himla pusslande med skjutsande till Jönköpingståget tidigt på mornarna och på eftermiddagarna har det hämtats igen. Nu kan man kliva på utanför dörren och åka ända fram. Livets nycker?

Nästkommande gymnasieresenärer hos oss – två till antalet – ska på andra hållet, till Värnamo. Är det så bra planerat så det klarar sig även på det hållet? Återstår att se. Än så länge känner jag tacksamhet över att det kommit upp en skylt, nöjer mig med det tills jag vet hur det blir i praktiken.
(22 juni 2010)

Tappade minnet

I dessa tider när kameran är med överallt och fotar blommor, blader och en och annan unge som slutar skolan så händer det som inte får hända.

Mamman ska föra över bilder till datorn så att det ska finnas plats för nya underverk när den äldste ska förevigas idag. Minneskortet plockas ut och på vägen fipplar den eländiga kvinnan med nåt och tappar minnet. Förstår inte att det var så farligt förrän bilderna ska raderas och det inte går. Kortet är låst. Den lilla, lilla, för att inte säga pyttelilla, vita plastbiten som ska föras över för att åtgärda detta problem, den är borta!

Genast griper två barn in för att hjälpa till att leta. De tror antagligen att just denna mamman ser dåligt. Eller så är de bara naturligt hjälpsamma när de hör paniken i hennes röst.

Det hittades äggskal och ett och annat riskorn. Visserligen vita men det funkade inte att trycka dit. När mannen i huset – som är några år yngre och följaktligen ser så mycket bättre *harkel* – tittade efter så såg han att det var en spricka i plasten. F-n. Kort sagt. Inga kort.

Det positiva var att bilderna ligger på datorn. Negativt var att det måste inhandlas nytt minne. Något som familjen förresten numera önskar skulle kunna köpas även till nämnda mamma. Då fick hon plötsligt en idé! Den lilla kameran har nog ett likadant. Jajamen, som Rolandz skulle uttryckt det. Mindre plats till underverk men det funkar. Nästa gång blir det kabelöverföring.
(12 juni 2010)

Skrivet av Per Bunnstad