Vår vinter är vårvinter

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt skjutfältet.

Vår vinter är vårvinter

Vår vinter är vårvinter, en naturkrönika i 11 bilder om aningar om
våren.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari 2011.

Krickhonan har tillbringat vinter hos oss, växelvis har hon legat mellan
ån Lagan från Tofterydsvägen i söder till Östra lägret i norr och
naturligtvis också nere vid Skillingaryds dämme.

När bilden togs satt hon, krickan, i solskenet i strandbrinken vid åbron
över till Östra lägret tillsammans med 54 gräsänder, vilket för övrigt
var ett nytt rekord för mig i antal gräsänder vid åbron. I förgrunden står
tre gräsandshonor och värmer sig i solgasset.

Närmre än så här kunde jag tyvärr inte komma innan alla änderna lyfte,
gräsänderna flög bara några meter bort ner i Lagans vatten medan
krickhonan alltid flyger längre bort, denna gång till och med förbi den
norra åkröken där hon försvann. Avståndet till krickhonan var som
närmast cirka 50 meter.

Efter en härlig promenad över ljungheden via General Sparres väg
kommer jag upp till Hesslehultshöjden och där möts jag av ett antal
ståtliga aspar. Dessa aspar har en riklig påväxt av vackert orange
vägglavar i släktet ”Xanthoria” som lyser som guld i det starka men
sneda solljuset. Arten på bilden är en vägglav, ”Xanthoria parietina”,
som är en art i gruppen bladlavar. Den bildar 5 centimeter vida orange
bålar med ett par millimeter breda lober. Vägglav växer på
lövträdsstammar, staket och klippor, särskilt utmed vägar och åkrar,
precis som på bilden, eftersom den gynnas av fosfor- och nitrathaltigt
vägdamm. Ser Ni förresten att de båda lavbålarna bildar en svan som
putsar sina nackfjädrar, allt sett bakifrån.

Även älgen gillar Hesslehultshöjdens aspar och dess näringsrika bark.
Här syns tydligt spåren efter älgtänderna.

För våra rådjur är dessa foderbalar skillnaden mellan liv och död en
lång och sträng vargavinter som denna, den andra i rad, och
meteorologerna ser ännu ingen ände på kylan, tyvärr.

Det finns verkligen inte många spår efter de hundratals människor och
familjer som fram till slutet av 1890-talet och början av 1900-talet
bodde och fick sin utkomst på det som idag är Skillingaryds skjutfält.
Om det inte hade varit för ett stort antal hembygdskämpar och
kulturpersonligheter såsom till exempel Seth Lindgren och Karin
Eriksson som under årens lopp märkt ut torpen och gårdarna med små
informationsskyltar i koppar och aluminium samt samlat information
om dessa människors livsöden så hade snart ingen längre kunnat
berätta dessa människors historia. Vad skylten berättar ser Ni på nästa
bild.

Skylten säger kort; 185.B Moliden 1.20 F. Karlsson och för den som
har kunskapens nyckel att dechiffrera detta korta meddelande berättas
ett livsöde.

Det har bott, levt och dött människor länge i dessa trakter, långt längre
än dess militära historia, långt längre än vår svenska historia. Det är
inte svårt att hitta gravfält och resta stenar från mycket länge sedan och
bildens små informationsskyltar upplyser om när och varför,
människorna bakom stenarna vet vi dock tyvärr inget om, de är och
förblir namnlösa men inte bortglömda.
Gravfältet ligger på en låg bergrygg i ett kuperat landskap och består
av 25 resta stenar, varav samtliga utom en är kullfallna. Resta stenar
som gravmarkering är kännetecknande för större delen av de syd- och
mellansvenska järnåldersbygderna. I småland förekommer de allmänt
under romersk järnålder, det vill säga, mellan år 0-400 efter Kristus,
och vanligen markerar de en brandgrav. Den döde har bränts på bål
varefter de brända benen samt sot och kol har samlats ihop och lagts i
en lerurna, en numera förvittrad skinnpåse eller en likaledes förvittrad
träask. Ibland fick den döde med sig enkla personliga tillhörigheter i
graven såsom kam, kniv och smycken.

Jag går över ljungheden på min väg hemåt och njuter av det låga och
mättade snedljuset samt de allt längre blå skuggorna men pinas
samtidigt av den fullkomligt iskalla vinden som med hög fuktighet, låg
temperatur och stor kraft piskar mot mitt ansikte.

Trots att klockan bara är fyra syns månen tydligt och klart mot den blå
himlen men den har ingen kraft att värma bara förmågan att förtrolla.

Skrivet av Erik Bunnstad