Våren vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme, del 12

Våren vid Skillingaryds dämme del 12, en naturkrönika i 11 bilder om
den första dagen med riktig vår i luften trots att solen mestadels lyste
med sin frånvaro.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i mars 2011.

Det är disigt och grått, regnet hängde i luften och Skillingaryds dämme
kändes tomt. Plötsligt rörde sig dock något i fjolårsgräset bakom den
stora knapptågstuvan. Jag hade svårt att se vad det var och först trodde
jag på en sork av något slag. Ser Ni vad jag trodde att jag såg?

”Sorken” kom efter några sekunder fram och var då ”förvandlad” till
en sävsparvshane, ”Emberiza schoeniclus”, på god väg mot sin
sommardräkt men fortfarande inte riktigt färdigruggad utan hade en del
av sitt vinterutseende kvar.

Vintervistet för sävsparvarna är i Väst- och Sydvästeuropa även om en
och annan fågel behagar att övervintra hos oss i södra Sverige. Var
denna individ tillbringat vargavintern kan vi bara spekulera om.

Sävsparvens latinska namn, ”Emberiza schoeniclus”, betyder ungefär
”sparven i säven”.

Sävsparven ha haft en något neråtgående trend under 1990-talet och
någon bra förklaring till detta är svårt att finna, men detta har iakttagits
även i Finland och därmed kan sägas att det verkar vara ett mer
vidsträckt fenomen. Idag uppskattar man antalet sävsparvar i Sverige
till mellan 500 000 – 1 000 000 par.

Sävsparven är verkligen en vacker fågel och en riktig ”färgklick” när
den kommer tillbaka till oss under den grå och färglösa vårvintern och
tidiga våren.

Det är nog tur att det finns en fågelmatning med energirika solrosfrön
att tillgå så här i början av vårens bestyr så att den blir
konkurrenskraftig i kampen om de bästa reviren. Sävsparven äter för
övrigt både insekter och frön och när den så småningom börjar sjunga
låter den med ett ganska monotont och upprepat ”zripp zripp zryytyty”
men trots denna anspråkslösa sång är den alltid lika vacker och
efterlängtad.

Solen bryter för en stund igenom de gråa och regntyngda skyarna och
genast börjar kniphanen att spela och krumbukta för sin hona vilket är
ett märkligt och vackert skådespel.

Knipans släktnamn ”Bucephala”, är grekiska och kommer av ordet för
”oxhuvud” och artnamnet ”clangula” betyder ungefär ”klingande”,
vilket refererar till lätet som dess vingar ger ifrån sig i flykten.

Det äldsta belägget för namnet ”knipa” är från Aron Forsius verk
”Physika” från 1611, men ordet är säkert äldre. Sigfridus Aronus
Forsius eller Sigfrid Aron Forsius, var född någon gång efter år 1550
och dog år 1624. Forsius var präst i Stockholm och Finland,
naturfilosof, matematiker, astronom, astrolog, översättare samt
almanacks- och psalmförfattare.

Vissa personer anser att det svenska ordet skulle hänga samman med
seglartermen ”knipa”, med betydelsen sträva högt i vinden. Dialektalt
har knipan förr haft en mycket stor mängd lokala namn som skatand i
Värmland, knijper, strandkniper, knip, kneip, knipoxe, knipånn,
gnällvinge, isand i Bohuslän samt dopping och doppand i
Göteborgstrakten. Honan har även kallats knipkärring och brunnacke.

Knipan delas vanligtvis upp i två underarter:

”Bucephala clangula clangula”, vilket är nominatformen som häckar i
norra Eurasien och övervintrar så långt söderut som Medelhavet,
Persiska viken och södra Kina.

”Bucephala clangula americana”, som häckar i norra Amerika och
övervintrar så långt söderut som Kalifornien och Florida.

När man ser det intensivt guldgula ögat förstår man varför den på
engelska heter ”vanligt gyllenöga”, med andra ord, ”Common
Goldeneye”.

Knipan har i flykten ett typiskt visslande vingljud, ”hyhyhyhy”, som
hörs på långt avstånd och är kraftigast hos hanen, detta ljud gör att den
på danska heter hvinand. Från hanen hörs dessutom under
parningsspelet ett kväkande ljud som påminner om ljudet som uppstår
när man drar ett finger längs en kam.