Thomas Strand från Vaggeryd och tre andra Socialdemokrater debatterar sjukförsäkringen.
Det går inte att sätta en tidsgräns för sjukdom!
Nyligen kom regeringen med de sedan länge utlovade förslagen till förändringar av den hårt kritiserade sjukförsäkringen. Tyvärr blev det mer retorik än politik när de borgerliga partierna genom sitt utspel försökte ge sken av att rätta till problemen. Om regeringen hade hoppats att den omfattande kritiken skulle tystna blev man nog besviken.
De borgerliga partierna i regeringen upprepar gång på gång att sjukförsäkringsreformen är en framgång. Men med över 45.000 utförsäkrade, ökande antal sjukskrivna och fler unga förtidspensionärer blir talet om en lyckad reform alltmer ihåligt.
De marginella förändringar regeringen nu föreslår visar tydligt att man inte har lyssnat på den massiva kritiken från de drabbade, läkarna, kyrkorna och många andra. Man har helt enkelt inte förstått huvudproblemet med sjukförsäkringsreglerna. Det går inte att sätta en tidsgräns för sjukdom. Sjukdomar låter sig inte styras av administrativa tidsgränser och människor blir inte friskare för att de blir fattigare.
Det är uppenbart för de allra flesta att regeln om utförsäkring måste tas bort. Men istället talar regeringen om ”ett något utökat utrymme för individuella bedömningar” och föreslår en oskälighetsprövning. Det riskerar att minska rättssäkerheten och förutsägbarheten i sjukförsäkringen.
Ingen vet idag hur sjuk man ska vara för att omfattas av undantaget. Inte heller vet vi hur många av de tiotusentals personer som är på väg att utförsäkras som kommer att omfattas, det vill inte regeringen berätta, annat än att det ”inte kommer att vara väldigt många”.
Det är inte första gången regeringen lappar och lagar i ett havererat sjukförsäkringssystem. Förra gången kritiken blev för omfattande, och de ömmande fallen för många, försökte regeringen också tysta kritiken genom att ändra en del ord i lagstiftningen. Bland annat infördes möjlighet till en oskälighetsbedömning i den mycket stelbenta prövning som görs efter sex månaders sjukskrivning.
Då kritiserade Försäkringskassan begreppet eftersom det var otydligt. Inte minst rapporterna om människor med spetskompetens, som arbetsgivaren gärna velat behålla, men som tvingats säga upp sig från sina jobb för att ställa sig sist i kön på Arbetsförmedlingen, visar att förändringen inte fungerar.
Vi behöver en sjukförsäkring som grundas på arbetslinjen, och som ger människor chansen att faktiskt komma tillbaka till arbete. Då krävs omfattande satsningar på rehabilitering, en aktiv arbetsmarknadspolitik så att människor inte fastnar i långtidsarbetslöshet och en arbetsmarknad som är beredd att ge människor chansen att visa vad de kan bidra med. Då behövs tidsgränser för den enskildes rätt till rehabilitering och stöd, istället för administrativa tidsgränser för sjukdomen.
Det är självklart att alla som kan ska jobba. Samtidigt ska man veta, att om man blir sjuk och inte kan arbeta, ska man få tillgång till en försäkring som både ger rätt till snabb rehabilitering tillbaka till arbete, och ekonomisk trygghet under den tid det tar. Ingen ska behöva gå från hus och hem för att man har oturen att bli sjuk.
Peter Persson (S)
Helene Petersson (S)
Thomas Strand (S)
Carina Hägg (s)
Visst blir man ledsen över att ivern att ”komma åt” alla så kallade fuskare i olika system får ta sig dessa proportioner. De åtgärder som presenterades kan inte ses som annat än en förolämpning för de redan förfördelade.
Dessutom är ju sjukförsäkringen just det, en försäkring.
Jag skäms över den cyniska intällning den s.k. alliansregeringen har gentemot sina medmänniskor. Fram för empatiska, humanistiska politikiska representanter som har förmåga att lägg undan egenintresse i sitt politiska uppdrag.