Södra Duveled

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Södra Duveled.

Södra Duveled, del 6

Södra Duveled, del 6, en naturkrönika i 18 bilder om ännu en härlig
vår när allt kommer åter och igenkännandets glädje är stor.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, långfredagen 2011.

Det är i slutet av april och sommaren tycks redan vara här, växtligheten
exploderar vilket betyder att allt händer fort. Det gäller med andra ord
att hänga med och att då besöka det mycket vackra Södra Duveled,
mellan Skillingaryd och Vaggeryd, är för mig en självklarhet.

Bilden visar den lilla dammen, från öster mot väster, vackert inramad
av syenitkullarna.

Södra Duveled är en av flertalet platser i Vaggeryds kommun som
hyser den allt ovanligare backsippan. En inventering pågår och utan att
veta med säkerhet påstår jag att Vaggeryds kommun relativt sett
fortfarande har ett gott bestånd med backsippa och jag lovar att höra av
mig så fort jag fått ett mera precist resultat.

Backsippa, ”Anemone pulsatilla”, är en flerårig ört som tillhör familjen
ranunkelväxter och ibland kallas arten även för oxöra och backtulpan.
Backsippan är fridlyst i Sverige och i de flesta mellaneuropeiska
länder. I Norge och Finland saknas för övrigt backsippan.

Backsippans utbredningsområde omfattar delar av västra och centrala
Europa och som dess officiella svenska namn antyder, växer den
främst i torra backar, i Sverige, till exempel, på sluttningar till
rullstensåsar. Backsippan växer i de södra och mellersta delarna av
landet, upp till Uppland. I många delar av sitt utbredningsområde är
den betraktad som sällsynt eller hotad, även om den lokalt kan vara
talrik på en del platser.

Många av de stora asparna i södra delen av området har bohål på
stammarna där bland annat spillkråkan häckar. Spillkråka, ”Dryocopus
martius”, är en fågel inom familjen hackspettar och den enda
representanten för släktet ”Dryocopus” i Europa. Andra arter i samma
släkte heter bland annat neotropisk spillkråka, hjälmspillkråka,
andamanspillkråka, vitbukad spillkråka, argentinsk spillkråka och
amerikansk spillkråka, dessa arter är dessutom indelade i ett stort antal
underarter.

Spillkråkan har fått sitt svenska namn av att den spiller träspån
omkring sig när den hackar ut sitt bo ur en trädstam. Namnet är känt
från 1700-talet och det vetenskapliga släktnamnet ”Dryocopus”
betyder ungefär ”Den som träget arbetar med träd” och dess artepitet,
”martius” var troligtvis namnet på en helig fågel i Rom som var
tillägnad krigsguden Mars.

Dialektala namn är bland andra furuknarr och tillkråka i Dalarna,
tilkråka i Närke och Östergötland, tillkråkå i Österbotten. Andra
dialektala och folkliga namn är tyrkråka, Gertrudsfågel, hålkråka,
regnkricka, spelkråka, svartspett och tallhackare.

En sägen lyder så här; Vår Herre bad om bröd i en torparstuga, men
vägrades detta av torparhustrun, som heter Gertrud. Till straff
förvandlades hon då till en fågel, som måste söka sin föda mellan
barken och trädet och endast dricka vid regnväder. Hon flög ut genom
skorstenen, och endast hennes hjässa förblev röd, kvinnan hade innan
förvandlingen burit en röd hätta, därav namnet Gertrudsfågel.

Ibland måste man sätta sig ner en stund för att hitta de små vackra
blommorna. Nagelörten, ”Erophila verna”, är ett sådant exempel på en
blomma som man annars kanske inte märker utan bara trampar på
under sin väg framåt genom naturen eller varför inte, genom livet.

Nagelört, ”Erophila verna”, är liten ettårig ört som sällan
uppmärksammas trots att den blommar så tidigt och ofta växer i stora
mängder. Den blir vanligen bara ett par centimeter hög och har bladen
samlade i en liten rosett vid marken. Stjälken är upprätt och saknar
blad, rosettbladen är små och bara omkring en centimeter långa.

Nagelörten förekommer ända upp till Jämtland, men är bara vanlig upp
till Uppland. Den växer ofta i stora bestånd i öppna marker, till
exempel på torrbackar som här vid Södra Duveled, berghällar och i
vägkanter. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Artnamnet ”verna” kommer av latinets ”ver” för vår och syftar på
blomningstiden. Namnet rågblomma eller vårrågblomma kommer av
att den genom sin blomning visade att det var dags att så rågen,
”Secale cereale”.

”Vårälsklingen utvecklas så bittida om våren att icke många utom
botanisten komma att skåda den lilla växtens tidigaste blomning.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Trefaldighetsblomster, natt och dag, styvmorsviol eller klittviol, kärt
barn har många namn.

”Vid benämningen Styfmorsblomma” har man föreställt sig
blomkronans största nedåt vända blad som en styfmoder, de tvenne
bakom detsamma varande foderbladen såsom stolar, dem hon för sig
sjelf begagnar; de båda små henne närmast sittande kronbladen, såsom
hennes egna döttrar, hvilka hvardera erhållit en stol, och de två större,
uppåt vända kronbladen, såsom styfdöttrar, hvilka tillsammans erhållit
endast en stol.” : R. DYBECK.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman år
1867.

”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå
trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först
slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan
svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt,
det är vackert och värt sin tid.

Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng
av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita
vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt
vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och
bankar i sippmattan.”

Ur Intåget av Harry Martinson, Midsommardalen, 1938.

Kabbleka, ”Caltha palustris”, är vanlig i hela landet, den växer som här
i Södra Duveled i kärr, diken och längs stränder och underarten
revkabbleka, ”Caltha palustris radicans” förekommer endast i
fjälltrakterna. Förr åts blomknopparna som kapris med salt och ättika,
men det är inte att rekommendera då de är svagt giftiga. Kabblekan har
även kallats bland annat kabbelök, kalvleka, bäckblomma, bäckros och
mjölkros.

”Lika lysande som vanlig, gör sig Kalflekan strax bemärkt och bildar
till och med ett utmärkande drag i växtligheten om våren på stränder
och våta ängar eller vid bäckar. Den växer der sällskapligt, i stora
massor, stundom så täta att hela ängar bli alldeles klädda med de stora,
höggula blommorna.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman år
1867.

Dammvallen i söder är alldeles full av tussilago, ”Tussilago farfara”,
och namnet tussilago är numera vanligt eftersom det vetenskapliga
namnet trängt ut det äldre folkliga ”hästhov”. Namnet hästhov kan, för
övrigt, syfta på att växtens blad till utseendet ansetts vara något
hästskoformade, eller vara en förvanskning av ”hosthäva”, då växten i
äldre tider använts som hostdämpande medel.

Lika vackra och eftertraktade som blommorna är på våren, lika
besvärliga och ”mindre eftertraktade” är de stora rabarberliknande
bladen som efterträder blomningen under sommaren.

Dammen är i år som alla andra år full med grodrom och senare under
våren startar det märkliga och säregna grodspelet. Detta är rom från
någon av de bruna grodorna åkergroda eller vanlig groda. Vid spelet
hör man tydligt skillnaden då åkergrodan ”skäller” som avlägsna
hundar ”woop, woop, woop” medan vanlig groda har ett läte som
brukar jämföras med ljudet av knarrande läder.

Tänk vad livet ändå är förunderligt märkligt, den lilla mörka punkten i
det vita ”skummet” kommer snart att via yngelstadium utvecklas till en
groda som i bästa fall kommer att få ett antal år i den lilla dammen
innan den åter blir en del av de urgamla kretsloppen.

Blåsippan, ”Hepática nóbilis”, är en av våra vackraste vårblommor,
tycker jag. Den har i regel kraftigt blå blommor som ibland går mot
violett och till och med rött. Den finns i nästan hela Sverige upp till
mellersta Norrland och förr trodde man att blåsippan kunde bota
sjukdomar i levern hos människor. De gröna bladen är nämligen
formade som en lever och man tänkte då att den gode Guden via
naturen gav ledtrådar till vilka växter som kunde användas som
mediciner, så vist ordnat är det dock inte, tyvärr. Blåsippan är fridlyst i
vissa län.

”I wattensjuka ängar och åkrar är detta et elakt ogräs, hälst det kryper
wida kring med sine långa rötter, och då desse dels gå djupt, dels ökas
af sönderslitne rötter, står det näppeligen at utrota utan genom
tilräckelig och wäl underhållen dikning, hwarigenom bottensyran
aldeles uttappas.”

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius år 1806.

Inga speciellt vackra ord om Åkerfräken, ”Equisetum arvense”, och det
ni ser på bilden är för övrigt de speciella ogrenade vitaktiga och
klorofyllfria skott som bildas tidigt på våren och i vars topp de axlika
sporangiesamlingarna sitter. Då dessa vårskott vissnat ner utvecklas de
gröna grenade stjälkarna som vi som barn kallade ”rävarumpor”.

Den vackra vårlöken, ”Gagea lutea”, är en art i familjen liljeväxter.
Den har enkla stjälkar med 1–4 stödblad under den flocklika
blomställningen med 2–7 gula blommor. Vårlöken växer i lövskogar
och parker, i Sverige främst norrut till Uppland och dess frö sprids med
hjälp av myror.

Den lilla oansenliga vårfrylen, ”Luzula pilosa”, är en art i familjen
tågväxter. Det är en flerårig, 10-25 centimeter hög, tuvad stråväxt med
korta utlöpare. Tuvans blad, som är vintergröna, är 5-10 millimeter
breda och glest långhåriga. De bruna blommorna som kommer i april-
maj sitter en och en i en yvig, utbredd blomställning, precis som bilden
visar. Arten, som är utbredd kring hela norra halvklotet, växer främst
på torr till frisk skogsmark. Den är allmän i hela Sverige och i fjällen
når den upp till skogsgränsen.

Frylen, ”Luzula”, är ett släkte tågväxter med cirka 80 fleråriga, ytterst
sällan ettåriga, arter och med en utbredning över hela jorden men med
tyngdpunkt i tempererade delar av Europa och Asien. De har ett nästan
alltid bladigt strå med platta eller rännformiga, i kanterna vanligen
finhåriga blad. De tretaliga, regelbundet byggda, små blommorna har
sex oftast brunaktiga hylleblad i två kransar, sex ståndare också i två
kransar samt en pistill som är bildad av tre fruktblad. Blommorna sitter
enstaka eller i små huvuden i flock-, kvast- eller axlika ställningar.
Frukten är en enrummig kapsel med endast tre frön, som ofta har ett
oljerikt bihang, så kallat elaiosom, och fröna sprids ofta av myror som
lockas av detta elaiosom. I Sverige finns det 12 arter, bland annat
axfryle, blekfryle, bågfryle, fjällfryle, knippfryle, ängsfryle samt
bildens vårfryle.

Strax väster om dammen under den stora spärrgreniga tallen växer ett
relativt stort bestånd med skogsbingel, ”Mercurális perénnis”, som är
en art i familjen törelväxter. Det är en beståndsbildande, flerårig, 20-40
centimeter hög ört med krypande jordstam. De motsatta, mörkt gröna
bladen är spetsigt ovala och 4-5 centimeter långa. De små, gröna
blommorna som kommer i april-maj är enkönade, och arten är
följaktligen tvåbyggare. Arten växer på mullrika marker i ädellöv- och
granskog i Europa, i Sverige tämligen allmänt norrut till Västergötland
och sällsynt norr därom till Uppland. Bilden visar en hanplanta.

”Bengelörten uppträder, på lämpliga lokaler, merendels i temligen
talrika skaror, särdeles som den krypande jordstocken årligen bildar
nya grenar med blad- och blombärande stjelkar. Den har en något
äcklig (narkotisk) lukt och skall vara både purgerande och emetisk.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman år
1868.

Avslutningsvis denna sommarlika eftermiddag vid Södra Duveled
visar jag Er en bild på den lilla vårstarren, ”Carex caryophyllea”, som
är en art i växtfamiljen halvgräs. Arten, som hör hemma i Europa och
Asien, växer på torr, mager gräsmark, såsom torrbackar och hedar.
Den är allmän till mindre allmän norrut till Dalarna och sällsynt norr
därom upp till Jämtland.