I tjäderskogen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på ett tjäderpar och
dess omgivningar.

I tjäderskogen

I tjäderskogen, en naturkrönika i 16 bilder om ett tjäderpar och deras
omgivningar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i skiftet maj-juni 2011.

Det är i mitten av månaden maj då jag får ett tips om ett tjäderpar
söder om Skillingaryd där tuppen visar tendenser på ett aggressivt
och lite spelgalet beteende, han har bland annat ”anfallit” en traktor
där han ”gick lös på” däcken. Jag besökte platsen ett antal gånger
under en dryg vecka men tyvärr fick jag inte se någon tjädertupp men
väl tjäderhönan som vackert flög över det stora hygget. Nåväl spår
efter tjäder var inte svårt att hitta i omgivningarna.

På den lilla körvägen låg ganska rikligt med äldre tjäderspillning som
till formen påminner om ostbågar av tallbarr så visst finns det tjädrar,
”Tetrao urogallus”, i området.

Tjädertuppar blir ibland ”spelgalna” eller ”speltokiga”, se min krönika
”Mötet, del 3, tjäder” från den 13 jun 2010. De spelar till långt fram på
dagen och spelar aggressivt mot allt och alla, även mot mänskliga
besökare och kan dra sig ned mot helt nya trakter, där de ibland kan
komma i närkontakt med förskrämda människor, hela tiden mer eller
mindre intensivt spelande. Man har försökt förklara de spelgalna
tupparna på olika sätt och i den allmänna fixeringen vid spelplatsernas
betydelse och vådan av att kalhugga dessa har man tolkat dem som
individer, vilka har förlorat sina spelplatser. Argumentet att fenomenet
spelgalna tuppar skulle vara samtida med kalhyggesbruket stämmer
förmodligen inte.

Här ser man färsk tjäderspillning och man anar tjäderns närvaro.
Sommartid vistas tuppen ofta i skog med rikare undervegetation, gärna
friska blåbärsgranskogar med tall men även frodiga hyggen utnyttjas
denna årstid. Tjädrarna i norra Sverige hör till rasen ”Tetrao urogallus
urogallus” medan de, hos oss, i landets södra delar, tillhör rasen
”Tetrao urogallus major”.

Våra hönsfåglar sandbadar för att bli av med parasiter och bildens
sandgrop tillhör förmodligen områdets tjäderpar, i gropen fanns
dessutom flertalet små fjädrar.

En sjukdom som kan drabba tjädern är ”coccidios”, en
tarminflammation orsakad av encelliga parasiter, så kallade
”coccidier”.

Olaus Magnus klassade faktiskt tjädern som rovfågel på grund av den
kraftiga krökta näbben och menade att den var en av rävens värsta
fiender.

Ruskiga hjulormar, en sorts drakliknande varelser i småländsk folktro,
kan ha sitt ursprung i observationer av spelgalna tjädrar, åtminstone
enligt den berömde ornitologen Erik Rosenberg i hans bok ”Uvberget
och tjäderskogen” från 1937.

I anslutning till sandgropen fanns en större frodig föryngringsyta, eller
kalhygge om ni så vill, och denna såg faktiskt intressant ut så jag
beslutar mig för att göra ett besök. Något av det första jag hittar är ett
antal stenar i anslutning till en flat stenhäll som förmodligen är en rest
från en kolarkoja. Kolbottnar är nämligen inte svårt att hitta i våra
trakter.

Skogsstjärna, ”Trientalis europaea”, är en flerårig ört med stjärnlika
blommor och en krypande jordstam. Bladen är olikstora, smalt omvänt
äggrunda, och sitter samlade i en kranslik rosett i stjälkens topp.
Skogsstjärna blommar vanligen i maj-juni och från stjälken kommer
ett, eller sällan två, långa blomskaft med en ensam blomma.
Blomkronan är vit eller ibland rosa, den är djupt flikig och har oftast
sex eller sju kronflikar.

Skogsstjärna är vanlig i hela landet utom längst i söder och den växer
vanligen i barrskog, men förekommer ända upp på kalfjällen, ovanför
skogsgränsen. Den första fynduppgiften är från Skåne och publicerades
år 1662.

Skogsstjärna är Värmlands landskapsblomma och den var också,
tillsammans med linnea, ”Linnaea borealis”, en av Carl von Linnés
favoritblommor och i ”Flora Lapponica” från år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries, 1905, skriver han om skogsstjärnan att
”Jag vet ej, hvilket blommans behag det är, som med sin tjusningskraft
så bländar ögat, att åskådaren vid dess åsyn tyckes nästan blifva
förhäxad; kanske beror detta på symmetrien, all skönhets moder!”.

”Skogstjärnorna frodas aldrig.
De bara reder sig
med karg nätthet i mossan.
De är spensliga,
men vet ingenting om den söta vekhet du vill tillskylla sommaren.
Det spensligas bestämdhet
är inte mindre än ekens.”

”Skogstjärnorna” av Harry Martinson, ur Passad, år 1945.

På en tallstubbe i hyggeskanten hittade jag ett antal svampar av arten
violtagging, “Trichaptum fusco-violaceum”, denna art har som namnet
antyder taggliknande strukturer på undersidan medan den nära
släktingen violtickan, ”Trichaptum abietinum”, har porer, den senare
ses också bäst på gran vilket det latinska namnet också antyder.

Violtaggingen, “Trichaptum fuscoviolaceum”, är en ticka som bildar
vanligen små, ofta taktegellagda hattar, som dock inte sällan är dåligt
utvecklade och hattkantslika, i sådana fall ibland utdragna i sidled över
nästan decimeterlånga partier, vilket dock inte var fallet här.

Ovansida är något behårad och ljust grå till gråvit medan det
sporbärande vävnadslagret på svampens undersida, kallat hymeniet, är
violett till brunaktigt, först i form av mycket låga, skivliknande
strukturer som ger undersidan ett nätliknande, rynkat utseende, se
bilden, efterhand dock med mer eller mindre tydligt utvecklade taggar,
som kan nå en längd av cirka 3 millimeter, vilket syns bäst på
föregående bild.

Svampen förekommer nästan uteslutande på tall, vanligen på nyligen
fallna stammar och grenar men även som här på stubbar. Bortsett från
undersidans taggar liknar svampen den närstående violtickan, som
åtminstone i unga stadier har regelbundet hymenium med porer.
Gränsdragningen mellan dessa arter är dock inte alltid glasklar, och
ibland uppträder förvirrande mellanformer till och med på samma
stock.

Hallon, ”Rubus idaeus”, blommar i juni-juli med ganska små blommor
och på bilden är dessa ännu i ett knoppstadium. Kronbladen är vita och
upprätta medan frukterna mognar i juli-augusti och lossnar då lätt från
blomaxeln.

Hallonblad, ”Rubi idaei Folia”, användes förr inom farmakologin. Det
vetenskapliga artnamnet ”idaeus” betyder ”från Ida”, som är ett berg i
Mindre Asien medan det svenska namnet hallon kan härledas från
ordet ”hall” i betydelsen brant, häll och stenig mark.

”Wäxer allmänt i skogstrakter och wid gärdesgårdar, stenhögar o. s. st.
och ökar sig oförtrutit genom sina långa krypande rötter. Busken är
sjelf til intet nyttig, utan at gifwa fruckt, hwarföre den ock mycket
planteras i Trägårdar i små häckar, utmed wäggar och gärdesgårdar…
…Bären hafwa en för de fläste angenäm Kryddsmak, och hafwa ifrån
äldsta tider warit på hwarjehanda sätt anwände i hushållet til Saft,
Sirap, Gelée, Mos, Bakwerk, Mjöd, Win, Öl o. s. w.”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Denna lilla vackra gran med de långa och vackert ljusgröna skotten har
mycket gamla släktingar på Fulufjället inom Fulufjällets nationalpark i
Särna församling i Älvdalens kommun i nordvästra Dalarna. Där har
man nämligen hittat en 9 550 år gammal gran som har kunnat fortleva
genom vegetativ förökning. Grenarna har, genom att träden stått fritt,
hängt ned i marken och sålunda kunnat bilda exakta kloner av den
ursprungliga granen.

Denna ursprungsgran har alltså fått fäste nästan direkt efter det att
landisen efter den senaste istiden dragit sig tillbaka. Detta visar nu att
granen är en av de tidigaste invandrarna i Sverige. Tidigare har det
dock ansetts att granen varit en betydligt mer nytillkommen invandrare
och att den spridits österifrån men nu finns det mycket som tyder på att
det kan finnas en annan spridningsväg och att granen istället vandrat in
västerifrån.

Under istiden var havsytan cirka 120 meter lägre än idag och mycket
av det som idag är Nordsjön i vattnen mellan England och Norge, var
på den tiden skog och att det kan vara sannolikt att de första granarna
kom från dessa områden. Det är till exempel vanligt att fiskare som rör
sig i dessa vatten får upp trädrötter i sina trålar

Denna ”örnbräkenknopp” ser med lite fantasi ut som ett rödhårigt
sagoväsen från de djupa och orörda trollskogar som fordom fanns.
”Hon” böjer här sitt huvud och ser ut att gömma sig och samtidigt
skydda sig för den moderna tidens misshandel av naturen.

Örnbräken, ”Pteridium aquilinum”, är en av våra största ormbunkar,
den växer ofta i stora bestånd och har en lång underjordisk grenig
jordstam som är klädd med hårlika fjäll.

Örnbräken förökar sig huvudsakligen vegetativt med skott från spetsen
av den greniga jordstammen medan fertila blad med sporangier i
kanten är betydligt ovanligare än de sterila bladen.

På flera håll kan starkt ökande bestånd av örnbräken utgöra ett hot mot
konkurrenssvaga arter som gentianaväxter och orkidéer i till exempel
igenväxande betesmarker.

Enligt Anders Jahan Retzius, år 1806, har örnbräken inte använts i
Sverige trots att den har utnyttjats i flera andra länder, och han skriver,
citat;

”Denna Ormbunke får hos oss gemenligen sköta sig sjelf, och nyttjas
på intet sätt, då man på andra ställen drager mycken nytta deraf”.

Han berättar vidare att den utomlands använts som bränsle, såpa, strö
med mera och att man i England betalade ett lass dubbelt mot ett lika
stort lass hö. I Japan äts unga skott av örnbräken som grönsak, så
kallad ”sawarabi”, men det har visat sig att växten innehåller ämnen
som kan orsaka magcancer.

Artnamnet ”aquilinum” kommer av latinets ”aquila” för örn vilket
syftar på att jordstammen, om den skärs itu, visar siluetten av en
flygande örn.

”Ormbunke, Bräken. w. på torr skogaktig mark a. Roten kryper djupt i
jorden; utmagrar närstående wäxter, och då den i åkrar wäxer, gör
beswärlighet för plogen. Örten brukas i Dannemark til strö under
hästar och bladen til stoppning i dynor och madrasser för fattige: i
England i stället för wed at koka med, emedan dess låga är mycket het:
af askan kokt i wattn göras där kulor nyttiade til twätt i stället för såpa.
Wid minsta frost gulna dess blader, och bebåda dermed järnnätternas
ankomst. Roten snedt afskuren ned wid jorden, föreställer en nog
tydelig fläckt örn. Mot maskar ingifwes med nytta åt barn roten fint
stött et qwintin 2 á 3 gånger om dagen uti smått skurit Thee af samma
rot, och derjemte et godt laxatiw en gång i weckan.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Blåbärsblommor som är rikliga men frostnupna ety det var fem
minusgrader för några nätter sedan, läs mitten av maj 2011. Blåbär
blommar i maj-juni och de hängande blommorna sitter ofta ensamma
på skaft från bladvecken. Bären såldes förr på apoteket under namnet,
”Baccæ Myrtilli”, som medel mot feber. Carl Fredrik Nyman uppger år
1868 att de ”efter olika behandlingssätt, färga blått, violett och rödt”.
Riset kan användas som garvämne vid läderberedning och bladen kan
användas till te. Artnamnet ”myrtillus” betyder ”liten myrten”.

”Nyplockade blåbär smaka wäl. Torkade brukas til fyllning och mos.”

Ur ”Flora Oeconomica” av Carl von Linné år 1749.

”Tuvullsbomull”, tuvull, ”Eriophorum vaginatum”, växer gärna på
fuktiga, näringsfattiga myrmarker och hedar även ovanför trädgränsen.
Tuvull är en viktig näringskälla för tjäderhönor, strax före
äggläggningen, då dessa tuvullsax har högt näringsvärde, som
tjäderhönorna begärligt betar av vid den så kallade hönveckan, på
tjäderlekplatsen.

Tuvullens släktnamn ”Eriophorum” betyder ”ullbäraren” och
artnamnet ”vaginatum” betyder slidbärande, av latinets ”vagina” för
”slida” eller ”skida”.

Björnmossans sporkapslar med ”mössan” på, kanske lika bra det på
grund av de kyliga nätterna som varit under veckan, läs mitten av maj
2011.

Björnmossa, kallas även stor björnmossa, ”Polytrichum commune”, är
en art i divisionen bladmossor och är Hälsinglands landskapsmossa.

Björnmossa har en global spridning, och växer, ofta i ”kuddar”, i
miljöer med hög fuktighet, som till exempel längs skogsbäckar. Det är
en storvuxen mossa, där plantorna kan bli upp till 40 centimeter långa
och med ”blad” på mellan 5-10 millimeter.

Arten är ”dioik”, det vill säga har olika han- och honplantor.
Hanplantorna känns igen på sina röda bladrosetter medan honplantorna
har hårliknande skott, som sedan utvecklas till sporhus, bilden visar
med andra ord en honplanta. Sporhusen har ett membran i öppningen
som förstärker effekten av vinden för att skaka ut sporerna ur de hål
som sitter i en ring kring öppningen.

Nickmossa, ”Pholia nutans”, en fotografiskt bättre bild än sist i min
krönika ”Våren vid Skillingaryds dämme, del 16”.

Nickmossan bildar större eller mindre tuvor och mattor och sporhusen
sitter på 1–5 centimeter höga röda skaft, dessa är mer eller mindre
hängande, precis som min bild visar. På försommaren kan nickmossan
färga vidsträckta hällmarker vackert ljusgröna och de röda skaften
kontrasterar då mot det gröna. Nickmosssan förekommer på marken,
men också på stenar, murkna trädstammar och stubbar i hela landet.

Den vackert blekvioletta kärrviolen, ”Viola palustris”, får bli
avslutningsbild för denna gång.

Kärrviolen blommar i maj-juni med små blekvioletta, mörkt ådrade
blommor som sitter på skaft från jordstammen. Blommorna är upp till
en och en halv centimeter långa, doftlösa, och har två uppåtriktade och
tre nedåtriktade kronblad, samt en kort och rak sporre.

Arten är mångformig och ett antal underarter kan urskiljas som till
exempel;

”Viola palustris palustris”, förekommer från nordöstra Frankrike och
Storbritannien till Ural, Azorerna, Grönland samt nordöstra
Nordamerika. Den svenska populationen som min bild visar tillhör
denna underart.

”Viola palustris juressii”, förekommer i sydvästra Europa.

”Viola palustris brevipes”, förekommer i västra Nordamerika.