Sommaren vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommaren vid Skillingaryds dämme, del 11

Sommaren vid Skillingaryds dämme, del 11, en krönika i 10 bilder om
några rara gäster, väntans tider samt om att ännu inte kunna flyga.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 15 juni 2011.

Vi börjar med en pedagogisk bild på en vanlig gräsand till vänster och
en rar snatterand till höger, en av ett par som sedan en tid tillbaka
rastar vid Skillingaryds dämme. Snatterandens latinska namn är, ”Anas
strepera”, vilket betyder, ”bullrande and”, strepera, betyder just
högljudd och arten är känd för att vara snattrig och högljudd, speciellt
då den uppträder i flock. Den har därför även kallats skrikand.

Snatteranden är den mest anspråkslöst färgade av våra änder. Till
största delen grå eller brunspräcklig, men den har svarta stjärttäckare
som brukar synas tydligt. Buken är vit och på vingarna syns svarta,
vita och bruna teckningar. Näbben är hos hannen i praktdräkt grå, medan
den hos honan är mörk med ljus orangefärgade sidor, precis som
bilden visar.

Snatteranden finns i huvudsak längs Östersjökusten från Öland i söder
till Uppland i norr medan den längs Västkusten är betydligt sällsyntare.
Lokalt häckar snatteranden även i södra Sveriges inland.

Snatteranden lever i huvudsak av alger och späda vattenväxter samt
frön, men även av insekter, kräftdjur och mollusker och har ett djupt
nasalt kraxande som kan skrivas ”kro-ak”.

Namnet snatterand nämns första gången år 1814 men redan i början av
1700-talet fanns ett fast bestånd i Uppland. Den spred sig sedan och i
början 1900-talet betraktades den som en vanlig fågel i Mälardalen.
Därefter inleddes en långsam tillbakagång, vilken såg ut att leda till
artens försvinnande ur den svenska faunan på 1930-talet.

Sommaren 1943 hände något och det rapporterades om en smärre
invasion av snatteränder och arten observerades på flera olika lokaler i
södra Sverige. Under mitten på 1990-talet uppskattades antalet
häckande par till bara mellan 400 och 800 vilket betyder att
snatteranden idag är en ovanlig fågel och samtidigt vår sällsyntaste
and.

Äggläggningen sker i juni, och boet ligger vanligtvis på en liten holme.
Oftast är det dolt under buskar eller trädrötter och de 8 till 12 äggen är
gulvita och ruvas i omkring 28 dagar. Snatteranden är en flyttfågel som
lämnar vårt land i augusti-oktober och har sina övervintringsområden
kring Nordsjön. Den återkommer sedan till oss i april månad.

Plötsligt kommer en adult rörhöna simmande över den stora första
dammen, mittemellan en gräsand och tre halvvuxna knipor.

Ännu bär inte vingarna men man måste träna, tycks denna halvvuxna
knipa tänka, och det är bara att hålla med.

Efter en stund lyfte snatteränderna och flög ett par varv runt dammarna
vid Skillingaryds dämme bara för att åter gå ner i den stora första
dammen.

Tofsvipan står på vakt, någonstans i närheten finns bo och ungar.
Välkomna tillbaka, jag hoppas att er häckning blir lyckosam.

Även den mindre strandpiparen står på vakt, även här finns något att
vakta och att dölja och jag säger samma sak till dem, ”Välkomna
tillbaka, jag hoppas att er häckning blir lyckosam”.

Den mindre strandpiparens häckningstid varar från april till juli och
boet är en urholkning i marken som inreds med växtdelar och annat.
Honan lägger fyra ägg som genom sitt färgmönster är väl dolda och
båda föräldrar ruvar äggen tills de kläcks vilket sker efter fyra veckor.

Min avslutningsbild för denna gång får bli på den vackra monken.
Blåmunkar eller monke, ”Jasione montana”, blommar från juni till
augusti med små blommor som sitter samlade i ett toppställt huvud.
Blommorna är ljusblå eller sällan vita, djupt femflikade med ett långt
utskjutande stift och fem ståndare vars ståndarknappar är sammanväxta
nertill. Den växer på mager, ofta sandig mark, precis som här vid
Skillingaryds dämme, och är ganska vanlig, särskilt i de sydligaste
landskapen.