Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.
Skillingaryds skjutfält en dag i september
Skillingaryds skjutfält en dag i september, en naturkrönika i 15 bilder
om höstens fantastiska biologiska rikedom.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 3 september 2011.
Det är en härlig ”sensommardag” fast det är september, solen skiner
från en klarblå himmel och hösten känns långt borta, mycket långt
borta. Jag cyklar långsamt genom Västra lägret inom Skillingaryds
skjutfält och njuter av livet, runt mig flyger ett antal amiralfjärilar men
de är inte lätta att komma nära. På en av de gamla björkarna vid den
gamla vackra vaktlokalen finns en skada i barken och sav läcker ut, här
stannar amiralerna upp och dricker den söta björksaven som sakta
omvandlas till björksocker.
Xylitol är en sockeralkohol som framställs genom reduktion av
motsvarande sockerart, xylos. I den vanligaste kommersiella
tillverkningsprocessen används hemicellulosa i björk, därav namnet
björksocker.
Ämnet används huvudsakligen i sockerfria konfektyrer, främst
tuggummi och tabletter och xylitol i tandkräm minskar tillväxten av
bakterier i munhålan.
Det är detta ämne som amiralfjärilen på bilden så hett eftertraktar.
Den olivgröna guldbaggen, ”Potosia cuprea”, är på väg mot savläckan
i björken. Den vackra insekten är en skalbaggsart i underfamiljen
guldbaggar, i familjen bladhorningar. Den blir 14-23 millimeter lång
och är grön med guld eller bronsskimmer. Till skillnad från andra
skalbaggar kan den flyga utan att fälla upp de hårda och vackert
färgade täckvingarna, tack vare en bågformad utskärning bakom
skuldran. Denna utskärning syns tydligt nedtill höger om nackskölden.
Arten liknar närmast sin släkting den gräsgröna guldbaggen, ”Cetonia
aurata”.
Den olivgröna guldbaggen kan ofta ses sommartid på blommor då den
äter frömjöl och blommans kronblad och äggen läggs ofta i myrstackar
där larven lever av förmultnande stackmaterial. Larven utsöndrar
dessutom en vätska som gör att myrorna lämnar den ifred.
Här har två olivgröna guldbaggar och en amiralfjäril samlats för att
festa på björksockret som troligtvis redan börjat att jäsa vilket leder till
att de riskerar att bli berusade, om nu insekter kan bli det, men kan
sidensvansar bli det av jästa rönnbär och älgar bli det av jästa äpplen så
kanske även dessa vackra insekter kan bli det. Flyg försiktigt!
Min cykel har nu fört mig till västra delen av skjutfältets ljunghed och i
solskenet sitter en vacker men något trasig pärlemorfjäril.
Pärlemorfjärilar, ”Heliconiinae”, är en underfamilj praktfjärilar med
cirka 100 olika arter, varav 18 finns i Sverige. De förekommer främst
på norra halvklotet och många arter finns i bergstrakter eller på den
arktiska tundran.
Pärlemorfjärilar har ett vingspann på mellan 33–65 millimeter och
gulröda eller orangebruna, svartfläckiga vingar med pärlemor- eller
silverglänsande fläckar på bakvingarnas undersida. Larverna av de
flesta svenska arterna lever på olika arter av violer.
Bilden visar en liten guldvinge, ”Lycaena phlaeas”, fångad på bild
denna härligt soliga septemberlördag när den solbadade på den lilla
sandvägen utmed västra delen av ljungheden.
Den flyger allmänt på soliga torra marker och hällmarker och kan vara
svår att upptäcka då den flyger snabbt i tvära kast lågt över marken.
Den flyger dock oftast kortare sträckor och sätter sig snart för att sola.
Flygtiden pågår under maj-juni och juli-oktober i två olika
generationer och dess larv lever på bergsyra, ”Rumex acetosella”.
Här ser ni en ljungtorvblomfluga, ”Sericomyia silentis”, som är en
blomfluga som tillhör släktet torvblomflugor. Det är en stor blomfluga
med en längd på oftast 14 till 18 millimeter och den har mörk skutell
och svart bakkropp med tre avbrutna gula band som breddas mot
kanten. Till skillnad från andra arter i släktet så har ljungblomflugan
gulaktig bakkroppsspets. Den har korta antenner med tre segment,
liksom andra blomflugor, med ett antennborst som är fjäderlikt och
mer än dubbelt så långt som tredje antennsegmentet.
Ljungtorvblomflugan lever främst i fuktiga miljöer som stränder,
myrar och mossar men kan även påträffas i torra miljöer som här på
ljungheden då gärna i skogsgläntor och skogsbryn med inslag av ljung.
Den besöker gärna flockblomstriga blommor som kirskål, strätta och
hundkäx, men även berberis, ljung, rödklint, åkertistel med flera
blommor. Den kan ses främst från juni till september men kan ibland
ses redan i början på maj. Larven lever i vatten, till exempel i diken
men även under blöt bark på träd. Larven har dock ännu inte påträffats
i Sverige.
Ljungtorvblomflugan finns i stort sett i hela Sverige men är ovanligare
i norr. I söder är den på många ställen mycket vanlig. Den finns i en
stor del av Europa men saknas i Medelhavsområdet. Den finns även i
västra Sibirien och Kaukasus.
Artnamnet ”silentis” betyder ”den tigande” på latin.
I väster utmed ljungheden står ett stort antal bikupor med honungsbin
som gör ett fantastiskt biologiskt arbete och dessutom ger stora
mängder god ljunghonung. När jag för någon vecka sedan var på
platsen plockades kuporna hem för vintervila. Välkomna åter nästa
sommar!
Vanligtvis är mötet med en ängspiplärka en bortflygande liten fågel
som ivrigt och upprepat låter ”ist-ist-ist”, men idag kom jag sakta men
säkert allt närmre och närmre vilket ledde till att jag kunde ta några
hyfsade bilder på denna lilla vackra fågel där den satt i solskenet mitt
ute på ljungheden.
Ängspiplärkan, ”Anthus pratensis”, är egentligen en ganska
karaktärslös fågel som har en översida som är brunaktig med mörka
längsstreck och ljus undersida som är mörkt streckad på bröst och
sidor. Näbben är tunn samt ser mörk ut på håll och ögonbrynsstrecket
är otydligt.
Sången, som ofta utförs i dalande flykt, är kanske det enklaste sättet att
känna igen den på och är en fallande, ganska lång strof av raskt
upprepade ”tsi tsi tsi …” som avslutas med en drill och ett efterföljande
”hyit hyit hyit”.
Ängspiplärka håller vanligtvis till på ängsmarker, ljunghedar,
fjällhedar, betesmarker och annan öppen terräng. Den finns häckande i
hela landet och kanske vanligast i fjälltrakterna där den är en av
karaktärsfåglarna.
Flyttningen sker mot sydväst i september-oktober och ängspiplärkan
övervintrar i västra och södra Europa. Återkomsten sker i mars och
april, dock övervintrar en och annan individ även i våra trakter milda
vintrar.
Ett vackert exemplar av brunskål, ”Peziza badia”, växte i kanten av
den lilla sandiga vägen utmed ljunghedens västra sida inte långt från
bikuporna.
Skålsvamparna tillhör klassen sporsäcksvampar vilkas fruktkroppar
oftast är fat-, skål- eller kuddlika, med det sporbildande skiktet väl
exponerat. Skålsvamparna omfattar bland annat murklorna och
tryfflarna.
Stora mängder av den vackert röda kochenillaven färgar bottenskiktet
på ljungheden ställvis helrött. Kochenillaven, ”Cladonia coccifera”, är
för övrigt en art i gruppen busklavar. Den har uppemot 5 centimeter
höga, blekt gula till gulgröna, brett bägarformiga och mer eller mindre
glatta podetier, det vill säga, de uppstående delarna av bålen, som är en
del av fruktkropparna. Nya ”bägare” kan växa ut från den första
bägarens kant och i bägarnas kanter finns de ofta rikligt utvecklade,
lysande röda ”frukterna”, som är en del av fruktkroppen. Arten växer
på jord och klipphällar och är allmän i hela Sverige.
Och över allt detta vackra svävar en ståtlig ormvråk som om den ville
skydda denna omistliga biologiska mångfald!