Det var naturligtvis mer än fullsatt på IOGT-NTOs Bäckalyckan i Vaggeryd när Kim Andersson berättade om de fruktansvärda händelserna för två år sedan. Kim överlevde då angreppet från så kallade mördarbakterie men förlorade båda benen. 
Man får förmoda att det var många som på vägen hem från Bäcklyckan ägnade en tanke åt vilken underbar förmån det är att få vara fullständigt frisk.
För Kim Andersson hade livet under hans 37 första levnadsår utvecklat sig på bästa sätt: han hade på senhösten 2009 ett bra jobb, familj med två döttrar och hade just övertagit sina föräldrar Kurt och Rigmors vackert belägna villa invid Hjortsjöån i Vaggeryd.
Det var då mördarbakterierna slog till och brutalt krossade alla framtidsdrömmar.
Kim berättade att han ofta får frågan om han är glad för att han överlevde det som hände kring juletid 2009.
– Jag är inte tacksam, jag är snarare bitter för att det gick som det gjorde. Jag hade mycket större förhoppningar på livet än vad det nu blev. Det kan till exempel bli så att jag aldrig kommer att kunna krama mina barn, berättade han.
– Annars handlar det om att kämpa på, men jag har inga förhoppningar om benproteser, det finns inte tillräckligt med muskler kvar att fästa dem i.
Kim Anderssons timslånga berättelse formade sig till en beskrivning av en enda jättelång värsta sortens vaken-mardröm när han beskrev hur sjukvårdens felbeslut staplades på varandra med förödande konsekvenser för honom. I synnerhet fick rutinerna på sjukhuset i Värnamo svidande kritik. Minst sagt.
– Det är ju en ung man i sina bästa år, han kommer säkert in i en taxi, var motiveringen när han i ett skede av händelseutvecklingen nekades ambulans.
Så sent som den 22 december fanns det de i vårdkedjan som trodde att det handlade om en knäskada, alternativt utbrändhet. Samma dag bedömdes hans fall som så lindrigt att ambulansen på väg till sjukhus vände tillbaka till Vaggeryd för att hämta en kvarglömd syrgastub.
Det är anmärkningsvärt med tanke på att benen kommande natt amputerades i Jönköping. Hjärtat stannade dessutom vid två tillfällen, en gång 15 minuter den andra gången tre minuter.
– Jag har förstått att läkarna var beredda att slå igen butiken, men av oförklarlig anledning hoppade hjärtat igång igen, berättade han
Det var därför läkaren på morgonronden vid 9-tiden den 23 december 2009 konstaterade i frågande tonfall:
– Va f-n, lever du än!
Då var krisen ändå inte över. Men Kim klarade en tredje kris när han hotade att förblöda.
Det är inte svårt att förstå att det fanns en ton av återhållen vrede genom hela företaget. Men där fanns också galghumor som faktiskt resulterade i ett antal skratt i publiken.
Nu tänker han anlita en journalist för att skriva en bok om vad som hänt. Frågan är om det behövs. Kim Andersson berättelse är i sin nakenhet så fruktansvärt stark och gripande att den inte kräver någon vidareutveckling.
Konferencier Uno Wallenberg och Kim Andersson under frågestunden.
Än en gång var det fullsatt på Bäckalyckan.
WordPress
Facebook
Google+
