När cirka 15.300 rapporter kommit in till SOF:s räkning – Sveriges Ornitologiska Förening – av fåglar vid fågelmatningar kan konstateras att ingenting tycks kunna rubba talgoxen som ”kungen av fågelborden”.
Drygt 103.000 rapporterade talgoxar innebär att ungefär var sjunde fågel vid fågelmatningarna är just en talgoxe.
Även närmast bakom talgoxen håller pilfinken och blåmesen ställningarna som två och trea, men därefter har det skett förändringar. Orsaken till dessa kan vara både födotillgång i naturen och sjukdomar.
– Tre arter uppträder talrikare än normalt vid fågelmatningarna i år. Det är grönsiska, domherre och gråsiska. Gemensamt för dessa är att de vintertid i naturen är ganska specialiserade på vissa typer av frön. I grönsiskans fall är det alfrön, i domherrens ask- och lönnfrö och i gråsiskans främst björkfrö. Att de nu söker sig in till trädgårdarnas matplatser beror troligen på att maten ute i naturen börjat sina. Hur som helst har just dessa arter glatt många fågelmatare. Domherrarna är populära för att de är så vackra, i siskornas fall handlar det snarare om att dessa pyttesmå gröna respektive gråbruna fåglar fått folk att plocka fram fågelböckerna – och i de allra flesta fall kommit till rätt slutsats, berättar Anders Wirdheim på SOF.
Men allt är inte positivt. Årets räkning visar med önskvärd tydlighet allvaret i den sjukdom som drabbat grönfinkarna på senare år. Under 2008 spreds sjukdomen gulknopp (Trichomonas) från Brittiska öarna till Sverige. Här verkar denna sjukdom, som orsakas av en
liten parasit, nästan enbart drabba grönfinkar. Men effekten är desto mera dramatisk.
När SOF startade fågelbordsräkningen 2006 var det i genomsnitt drygt sex grönfinkar på fågelborden, och på den nivån låg antalet kvar till och med 2009. Men därefter har det övervintrande beståndet rasat, och i år är genomsnittet bara knappt 2,5 grönfinkar per matning. Om dessa siffror är representativa för hela beståndet innebär det att antalet grönfinkar minskat med nästa två tredjedelar på bara några få år.
En annan art som det går dåligt för är den förr så talrika gråsparven. Dess långvariga tillbakagång hade pågått länge redan när räkningen startade 2006, och den har fortsatt därefter. Jämfört med då (2006) har ungefär en fjärdedel av gråsparvarna försvunnit. Men medan orsaken till tillbakagången är väl känd i grönfinkens fall, famlar vi fortfarande i okunnighet när det gäller gråsparven. Andra undersökningar har visat att dagens gråsparvar får färre ungar än vad som var fallet för 50 år sedan. Dödligheten på fosterstadiet är betydligt högre idag än då, vilket kan tyda på att det är någon form av miljöpåverkan som är orsak.
Eftersom gråsparven är den fågel som lever allra närmast människan, kan det finnas anledning att undersöka detta närmare: En miljöfaktor som påverkar gråsparvarna negativt, skulle ju kunna vara negativ även för oss. Ännu återstår en hel del rapporter att registrera i årets ”vinterfåglar Inpå Knuten” som evenemanget kallas. Men baserat på rapportflödet under tidigare år, lär slutsumman kunna hamna på strax över 20.000. Det visar även att fåglarna ligger svenska folket varmt om hjärtat – drygt 300.000 hushåll matar fåglar varje vinter!
Topplistan, 1 februari med 15.300 rapporter registrerade:
1. Talgoxe 103.014
2. Pilfink 78.333
3. Blåmes 65.834
4. Grönsiska 43.733
5. Domherre 42.754
6. Gulsparv 40.038
7. Grönfink 37.575
8. Skata 32.135
9. Koltrast 31.653
10. Gråsiska 28.855
Talgoxen, fågeln som observerades mest. Arkivbild: Dan Damberg
WordPress
Facebook
Google+
