Skillingaryds skjutfält – Holma gård

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Holma gård.

Skillingaryds skjutfält – Holma gård

Skillingaryds skjutfält – Holma gård, en natur- och kulturkrönika i 7
bilder från en gnistrande klar vinterdag där bara kattugglan saknades.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, sportlovet 2012.

Det var en sådan där dag där naturen visade upp sig från sin bästa sida,
förvisso kylig men vindstilla och fullständigt inbäddad i det vackraste
solsken. En dag att minnas, en dag att befinna sig ute i naturen.

Bilderna är från Holma gård, eller vad som finns kvar av den, i
nordöstra hörnet av Skillingaryds skjutfält. Den stora ladugården
härbärgerar en kattuggla som i princip aldrig vill visa sig när jag
kommer på besök och så heller inte gjorde idag, tyvärr. De stora
vackra kvarvarande alléträden är dock praktexempel på annan
biologisk mångfald som i sig väger upp den frånvarande kattugglan.

Tyvärr är denna flera hundra år gamla fina befäls- och kronogård helt
på väg att försvinna. Det gamla magasinet i bakgrunden som är från
1700-talet håller på att helt förfalla och riskerar att rasa.

De gamla vårdträden som nu faller och återgår till naturen är de sista
minnena från trädgården på kullen som omgav den fina
mangårdsbyggnaden som militären lät riva på 1980-talet.

Holma gård var en gång i tiden den största gården i Tofteryd socken,
med hela 250 hektar, och den köptes av militären år 1942 då
artilleriskjutfältet fördubblades. Gården brukades och var bebodd fram
till år 1967 då den siste arrendatorn Sven Andreasson med familj
flyttade.

På Holma boställe bodde under årens lopp bland andra Maria Elizabeth
von Gertten, hon föddes år 1693 och dog redan år 1724, Maria
Elizabeth var gift med Johan Bengtsson Berggren som föddes år 1684
och dog år 1764. Johan var Ryttare vid Smålands Kavalleri år 1707,
avancerade till korpral år 1712 och blev kvartersmästare för Smålands
Husarer år 1718.

Maria Elizabeth von Gertten och Johan Bengtsson Berggren bodde helt
säkert på Holma boställe år 1717 men efter sin hustrus död flyttade han
till Fastorp, och återfanns mellan åren 1735 till 1739 på gården Skog i
Tofteryds socken. Efter sitt andra giftemål var dock Johan Bengtsson
Berggren bosatt i Fryele.

Stort tack till Jeanette och Kjell för historiska fakta!

Alldeles norr om Holmas ladugård, uppe på den lilla kullen, finns som
sagt ännu kvar några vackra och mäktiga lövträd med rik biologisk
mångfald, av bland annat svampar, mossor och lavar, som bör besökas
och skärskådas med lupp och kamera.

Den gamla lönnen har gett upp av ålder och starka vindar men de tre
kraftfulla exemplaren med fnösketicka, ”Fomes fomentarius”, lever
vidare och bryter ner, omvandlar kolhydraten cellulosa till andra
kemiska föreningar som på nytt kan tas upp i de ”eviga” kretsloppen.
Den vackert gröna och frodiga mossan på stammen heter allémossa
eller ekorrsvansmossa, ”Leucodon sciuroides”.

Nere i den hålighet som bildades när lönnen föll för ett antal år sedan
växer svampen mjukskinn, ”Cylindrobasidium laeve”, dessa var vid
fototillfället gamla och torra samt därför något atypiska vilket får mig
att lite gardera med arten styvskinn, ”Stereum rugosum”.

Knoppisarna tvillingarna lönn, i detta fall något skymda i bakgrunden,
mot en klarblå himmel blir riktigt vackert.

Lönn, ”Acer platanoides”, är ett ganska stort träd med rundad och tät
krona och vackra höstfärger. Vinterknopparna sitter, som bilden visar,
motsatta och är äggformade, kala, glänsande och rödbruna.

Lönnen blir sällan över 150 år gammal och den största lönn som växt i
Sverige blev 27 meter hög och hade en omkrets på 5,55 meter i
brösthöjd, denna jättelönn växte vid Alsike gästgivargård i Uppland.

Om man tittar närmare på en gammal trädstam som på bilden eller på
en ladugårdsvägg är det sannolikt att man stöter på vad som populärt
kallas för ”knappnålslavar”. Dessa är små skorplavar vars fruktkroppar
består av ett huvud på ett långt, smalt skaft och liknar just en liten
knappnål. Bilden visar en art som heter grön spiklav, ”Calicium
viride”.

Den gröna spiklaven har en grönt grynig bål och fruktkroppar som blir
upp till 2 millimeter höga och arten finns över hela Sverige och växer
på bark av både löv- och barrträd samt gammal ved. Det är den av
lavarna i släktet ”Calicium” som tål luftföroreningar bäst. Laven
förekommer ofta i stadsmiljö men utvecklar då sällan de knappnålslika
fruktkropparna.

Redan Carl von Linné upptäckte på sin tid de här små
knappnålslavarna, på bilden grön spiklav, och beskrev några arter år
1753 i verket ”Species Plantarum”.

Erik Acharius urskilde knappnålslavarna som grupp i sitt arbete
”Lichenographia Universalis” från år 1810. Flera av Acharius släkten
har visat sig vara oenhetliga men en av de grupper som stått sig ganska
bra är just släktet ”Calicium”.
Erik Acharius var född den 10 oktober 1757 i Gävle och dog den 14
augusti 1819 i Vadstena. Han var en svensk botanist, läkare,
naturforskare och tecknare och genom sitt intresse för botaniken ådrog
Acharius sig sin lärare Carl von Linnés uppmärksamhet och välvilja.
Särdeles ryktbar blev han för sitt reformerande studium av klassen
”Lichenes”, det vill säga, lavarna, bland kryptogamerna.

Han utarbetade för dessa växtalster en ny klassindelning, tillade nya
släkten och arter samt bestämde deras karaktärer. Han har kallats
lichenologins fader, det vill säga lavarnas fader, och utgivit flera högst
värdefulla arbeten inom detta område.

Erik Acharius brukar betecknas som Carl von Linnés siste lärjunge.