Skillingaryds skjutfält – Boglös

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Boglös.

Skillingaryds skjutfält – Boglös

Skillingaryds skjutfält – Boglös, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder
från en gnistrande solklar dag där kylan bet i kinderna och den tretåiga
hackspetten ej stod att finna, men…
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på sportlovet 2012.

Det finns mängder med spår av de människor som en gång levde inom
det område som vi idag benämner Skillingaryds skjutfält. Det är dock
länge sedan som någon gick ut till denna jordkällare för att hämta något
ätbart. Få om ens någon finns kvar som minns, sanningar bleknar och
historien genomgår förändringar, det är därför allas vårt gemensamma
ansvar att se till att lokalhistorien inte glöms bort.

Denna gamla jordkällare är vad som finns kvar från den gård som
Hjalmar Gustavsson och syskonen Sigfrid och Edit lämnade år 1939
då skjutfältet utvidgades.

Bilden är tagen alldeles öster om Boglösasjön, strax nordväst om
Viltvattnet på norra delen av Skillingaryds skjutfält samtidigt som en
större hackspett i bakgrunden trummar in vårvinterns ankomst.

Det finns ”ormar” även i detta vackra naturens paradis, gammal
taggtråd som för länge sedan borde samlats in av militären.

Blåmesar och talgoxar varnar upprört i närområdet ner emot
Boglösasjön samtidigt som ett rådjur skäller inifrån den gamla
naturskogen i norr, kanske är för att påkalla min uppmärksamhet om
sin irritation över rullarna med taggtråd, men förmodligen mest för att
duvhöken finns i närheten.

Bara en kort stund efter att bilden var tagen kom hon, den stora och
respektingivande duvhökshonan, flygande lågt mellan stammarna och
likt ett skogens övernaturliga väsen var hon försvunnen lika fort som
hon kom, endast en närvarokänsla hos mig lämnade hon efter sig.

Plötsligt satt hon där, den större hackspetthonan, högt uppe i sälgen,
spanande ut över nejden och emellanåt plockade hon fröna ur, den i
smedjan väl fastkilade, grankotten. Alltid lika vacker att skåda och den
enda av våra hackspettar som fortfarande, tyvärr, är riktigt vanlig.

Inom samma område, öster om Boglösasjön, har det till och från under
årtiondenas lopp setts den betydligt ovanligare släktingen, den tretåiga
hackspetten, så inte idag, tyvärr, ety denna vackra spett ”kräfva
gammal orörd skog vilket knappast ej längre finnes här hos oss i de
södra delarna av vårt land”.

Bara några dagar efter att denna bild togs hittades den tretåiga
hackspetten igen utmed vägen mellan Berget och Bohultasjön, med
andra ord, bara några kilometer från Boglösasjöns östra sida där jag
tog denna bild på den större hackspetten. Det var verkligen roligt att
den tretåige är på plats igen och ett grattis till observatören.

Under den större hackspetthonan klättrar en liten trädkrypare och letar
efter föda, den hittar ett antal insekter och spindlar i barkens sprickor
det kan jag se, så att överleva natten torde gå bra, åtminstone
kommande natt, nästa dag och kommande natt blir dock en ny
utmaning för den.

Denna mäktiga allélav har nog nått gränsen för sin arts storlek, väl
över två decimeter bred och knappt så hög är nämligen vad böckerna
och litteraturen säger att denna art kan och ska bli.

Jag memorerar platsen och aspen för att kunna hitta tillbaka om ett år
eller två, kanske för att vederlägga uppgifterna om dess storlek och
sålunda kunna säga att denna art kan under goda förutsättningar bli
större.

Allélaven, ”Anaptychia ciliaris”, är en bladlik till nästan busklik lavart
med smala lober som har långa utskott, så kallade cilier, i kanterna
samt en ovansida som är grå och tätt besatt med korta hår.
Fruktkroppar är vanliga samt kan bli upp till 10 millimeter i diameter
och laven är vanlig på alléträd men även på andra lövträd i öppna lägen
i södra och mellersta Sverige, precis som här på en stor och kraftig asp
vid de forna gårdarna i byn Boglös.

Bildens mjöliga brosklav, ”Ramalina farinacea”, ingår i släktet
brosklavar, ”Ramalina”, som omfattar cirka 150 arter över hela
världen, varav 15 i Norden. De är busklika med tillplattade grenar och
till sin konsistens broskartade. De växer upprätt eller som här
hängande på klippor eller trädstammar och är till färgen gröngrå.

Den mjöliga brosklaven på bilden växer här tillsammans med
aspmossan, ”Pylaisia polyantha”, vad de rödbruna algerna till höger på
bilden heter däremot vet jag inte. Vet någon hör av er!

Ett försök till en närbild för att visa den mjöliga brosklavens apothecier
eller fruktkroppar, vilka är de små mjöligt vårtlika knölarna på
lavgrenarna.

Det är faktiskt första gången som jag hittar guldlocksmossa,
”Homalothecium sericeum”, i området runt Boglösasjön.
Guldlocksmossan är silkesglänsande och påträffas oftast hårt fästad vid
underlaget på trädstammar, särskilt på rikbarksträd som alm och ask
men även som här på asp samt på solbelysta, helst kalkförande klippor.
De krypande skottens sidogrenar böjer sig i torka båglikt inåt och ger
mossan ett lockigt utseende. Arten är tämligen allmän i södra och
mellersta Sverige.

Guldlocksmossor, ”Homalothecium”, är ett släkte bladmossor med tre
arter i Norden. De växer nedliggande, är regelbundet förgrenade och
till färgen är de glänsande gulgröna. Bladen är strimmiga och
sporkapslarna, som är sällsynta, sitter vågrätt till uppåtriktade på
1-2,5 centimeter långa skaft.

Bilden visar den enda av tre guldlocksmossorna som växer på
trädstammar, nämligen guldlocksmossa, ”Homalothecium sericeum”.
De två andra mossorna i samma släkte är kalklockmossa,
”Homalothecium lutescens” samt lockgräsmossa ”Homalothecium
geheebii”, den senare för övrigt starkt hotad och bara finns på en lokal
i Sverige, i norra Värmland.

På den gamla fallna sälgen sydost om Boglösasjön växer några vackra
zontickor, ”Trametes ochracea”, vilka får bli avslutningsart samt
utgöra avslutningsbild i denna natur- och kulturkrönika från det
biologiskt rika Skillingaryds skjutfält.