Skillingaryds skjutfält – Bohult

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält – Bohult, del 2

Skillingaryds skjutfält – Bohult, del 2, en natur- och kulturkrönika i 38
bilder från en plats som sakta går ifrån oss men som än så länge
innehåller en fantastiskt rik biologisk mångfald.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av februari 2012.

Leriga vårvägar, torrt fjolårsgräs och vårsol inger förhoppningar.
Dofter av en annalkande vår gör livet allt lättare att leva, att då få
tillbringa några timmar i naturen i allmänhet och i Bohult på
Skillingaryds skjutfält i synnerhet är en ynnest. Borta till höger på
bilden stod den gamla väderkvarnskulissen som idag är ett minne blott.

Den sneda vägskylten till höger anger vägen norrut upp till Bohult, följ
med mig dit en liten stund och njut av den biologiska mångfalden.

Vägen upp till och området kring Bohult samt inägomarkerna kring den
gamla gården tätnar alltmer av förmörkande och försurande granar. Det
gamla odlings- och beteslandskapet, ängs- och hagmarkerna, håller så
sakta på att försvinna.

Stormarna Gudrun och Per har dessutom helt eller delvis slagit ut skogen
och utmarken i randområderna runt Bohult och Berget och gjort det mer
eller mindre omöjlig att ta sig fram utanför de små vägarna. Här där före
stormarna, i mitten av 2000-talet, en fantastisk urskogsliknande ”Astrid
Lindgren”-skog lockade till vandring finns idag bara döda gran- och tall-
lågor, allt är förött och ogenomträngligt, det känns väldigt sorgligt.

Detta är dock en naturlig och återkommande succession och förändring
som skogen alltid har drabbats av, lång innan människan satte sina
avtryck i dessa miljöer och i sinom tid kommer en ny naturskog eller
urskog att växa fram. Då finns dock inte jag med för att dokumentera,
det får någon annan, ännu ofödd, göra.

Plötsligt hör jag sången av korsnäbbar och efter bara några sekunder
sitter de och spanar på mig från en grantopp. De visar sig tillhöra arten
mindre korsnäbb, ”Loxia curvirostra”, och dessa har specialiserat sig
på granens kottar och frön. Kanske häckar de redan eller är på gång att
häcka.

Hanen är vackert tegelröd och honan är vackert gröngulbrun, deras
sång beskrivs som en blandning av pressade drilljud och lågmält
kvitter, till förväxling likt den större korsnäbbens sång.

Efter några sekunder kastar sig den mindre korsnäbbshanen handlöst,
eller ska vi säga vinglöst, rakt ut i luften mot mitt håll och just när jag
knäpper bilden håller han vingarna intill sidorna och man kan tro att
han hänger i en osynlig tråd.

Mindre korsnäbb, ”Loxia curvirostra”, är en fågel som tillhör
korsnäbbsläktet inom familjen finkar och liksom hos de andra
korsnäbbarna är näbbhalvornas båda spetsar korsade, vilket är orsaken
till släktets namn. De är specialiserade på att äta av kottar och den
ovanligt formade näbben är anpassad för att fågeln ska kunna plocka
frön från, i det här fallet, grankottar.

Den mindre korsnäbben häckar i barrskogar i Europa, Asien,
Nordafrika, Nordamerika och Centralamerika och den är till största
delen stannfågel, men flyttar ofta söderut om näringskällan
grankottarna sinar. Mindre korsnäbbar häckar oftast på vintern eller
våren och honan bygger då ett bo av ris, strån, fjädrar och djurhår i en
gran. Hon lägger tre till fem ägg, som är vita med bruna fläckar, och
ruvar dem sedan i 14-16 dagar, medan hanen förser henne med mat.
Ungfåglarna blir flygga efter ungefär två veckor och blir sedan under
en kortare tid fortfarande försörjda av föräldrarna. Mindre korsnäbb är
landskapet Medelpads landskapsfågel.

Asparna kring Bohult är relativt rikligt bevuxna med den vackra bruna
kantlaven, ”Lecanora subfusca” och eftersom de inte är lätta att
artbestämma i fält kanske man ska tillägga ”sensu latiore”, det vill säga
”i vid mening”, hur som helst, de ingår i den vidare ”subfusca”-
gruppen.

De bruna knapparna är fruktkroppar och kallas apothecier.

En annan organism som växer på aspbark i Bohult är den mindre
vanliga mossan krusig ulota eller förr krushättemossa, ”Ulota crispa”.
Mossan har en sydvästlig utbredning i landet och trivs i områden med
hög luftfuktighet, med andra ord i Bohult.

Späd gräsmossa, ”Brachythecium reflexum”, bildar luckra, tilltrasslade
mattor på aspstammar i Bohult. I torka, som här, är den späda
gräsmossans grenblad tilltryckta mot stammen.

Tre sammanvuxna och mycket vackert färgade klibbtickor växte på en
grov gran i närheten av Väderkvarnen, söder om Bohult.

Det är bitvis ganska rikligt med rosettbrosklav, ”Ramalina fastigiáta”,
på framför allt sälg vid Bohult. Rosettbrosklaven tillhör släktet
brosklavar, på latin Ramalina och släktet omfattar cirka 150 arter över
hela världen, varav 15 arter finns i Norden. De är busklika med
tillplattade grenar och till sin konsistens broskartade. De växer upprätt
eller hängande på klippor eller som på bilden på trädstammar och är
till färgen gröngrå, fruktkropparna är gulaktiga.

Snart är tyvärr dags för hasseln att blomma, det kommer vissa
människor att känna av i ögon, näsa och huvud. Täppt näsa, irriterade
ögon och luftvägar samt huvudvärk…usch!

Tänk att något så vackert kan vara så dumt! Bilden visar fyra
hanhängen av hassel.

Bilden visar honungsskivlingens rhizomorfer som är strängliknande
bildningar av sammanvuxna mycelietrådar. Här på bilden växer de på
en tallåga. Honungsskivlingen är numera uppdelad på fem inbördes
sterila arter.

Rhizomorfer består av ett mörkt barklager och en vitaktig märg och
dessa mörka strängar bildas av ett flertal trädsvampar, hussvampar och
som på bilden honungsskivlingen. Rhizomorfer kan bland annat
anträffas i trädstammar och stubbar mellan veden och barken.

Bildens vedmusslingar, ”Gloeophyllum sepiarium”, är ettåriga
rötsvampar, som växer på död barrved och bryter ner cellulosafibrerna
i träet. Svampens ovansida är rödbrun till mörkbrun med orangegul
kant medan dess undersida är gulgrå.

Den riktigt gamla och grova aspen i Bohult har i vinter blåst av på
mitten, tyvärr. Veden är vit, porös och lätt och lämpar sig inte som
varaktigt byggnadsvirke, ett användningsområde är dock panel och
bastulavar. Aspen används framför allt till massaved, men har även
stor betydelse som material till tändstickor tack vare dess raka
fiberriktning, förmåga till spjälkning och att brinna bra. Tidigare var
även tändsticksaskarna tillverkade av aspfaner men är numera gjorda
av kartong.

Som jag konstaterade i min förra naturkrönika från Bohult, del 1, är det
inte längre svårt att finna lunglaven, ”Lobaria pulmonaria”, vid Bohult,
den ökar vilket är mycket glädjande.

En närbild på en platticka, ”Ganoderma applanatum”, platt är den men
bara på ovansidan, undersidan är allt annat än platt.

Fjällig filtlav, ”Peltigera praetextata”, växer mindre allmänt och helst
på marken i Bohult. Detta exemplar saknar dock de typiska
upprättstående fruktkropparna med sin klart mellanbruna topp.

Filtlaven, ”Peltigera canina”, bildar vackra mönster på de mossbelupna
lövträdsstammarna kring Bohult, i det här fallet en aspstam. Notera
den ärggrönfärgade veden på aspgrenen till vänster på bilden,
missfärgningen orsakas av en svamp som heter grönskål,
”Chlorociboria aeruginascens”. Det finns även en närstående art som
heter blek grönskål, ”Chlorociboria aeruginosa”.

Ett stort antal björkmusslingar, ”Lenzites betulina”, växer på död
lövved i Bohult, den grönaktiga ovansidan orsakas av grönalger.

Grönalger är ett samlingsnamn på uppemot 20 000 olika arter över hela
världen. De visar mycket stor variation i fråga om storlek, utseende
och levnadssätt. Vissa arter grönalger är encelliga med eller utan
gissel, andra är kolonibildande och andra åter flercelliga och grenigt
eller ogrenigt trådformiga. En del flercelliga är riktigt storväxta där
somliga arter är mer än 50 centimeter höga. Ett stort antal grönalger
lever i stillastående eller rörligt sötvatten, något färre arter hör hemma
i saltvatten, och vissa arter lever, som här, på land. En del lever som
parasiter eller epifyter på högre växter och vissa i symbios med
svampar eller djur.

Fem meter upp i den gamla aspen i nora delen av Bohult bland
lunglavar och gryniga filtlavar växer dessa tätt taklagda tickor som inte
liknar något som jag känner igen. De har kraftfulla färgskiftningar i
brungult på den poriga undersidan vilken är den enda sida jag riktigt
kan se av denna ticka.

Min första tanke var blödtickor men dessa ska ”bara” växa på gran och
granved, alternativ två kommer från en mykolog som tippade på
vanliga zontickor, men dessa tickor på bilden ser ut att vara svagt och
enfärgat gulbeige samt borsthåriga på ovansidan. Ett tag var jag även
inne på en raritet som snövit ticka, ”Tyromyces chioneus”, men också
på rävticka, ”Inonotus rheades”, men än så länge är gåtan olöst.

Jag får väl helt sonika ta med mig en stege till Bohult och klättra upp
de fem metrarna i aspen till tickorna och plocka ner ett exemplar!

Om någon av Er läsare kan arten och dess ”jizz” som fågelskådarna
säger så hör av Er!

Jizz är ett uttryck som används av fågelskådare världen över och
”Jizzen” är en fågels storlek, form, rörelsemönster, flygsätt, beteendet
och liknade som gör att den upplevs som en viss art.

Ordet ”jizz” har ofta härletts till brittisk militärflygsjargong från första
världskriget och dess förkortning ”GISS” som då stod för ”General
Impression of Size and Shape”, vilket användes om flygplan.
Forskning har dock visat att uttrycket jizz är äldre än så och en mer
formell synonym är habitus.

Plötsligt börjar en mindre hackspett, ”Dendrocopos minor”, att
trumma, inte så högt som den större hackspetten men mer ihållande,
upp till två sekunder med 10 till 30 slag i varje trumning. Efter någon
minut hittar jag honom i den gamla björken där den sitter på en tunn
gren. Dess litenhet och den vita tigerrandiga ryggen gör den mindre
hackspetten omisskännlig.

Bildens hane, med sin vackert röda hjässa, av den mindre hackspetten
var den minsta av de tre brokspettarna som Linné kände till. Arten har
även kallats lilla hackspetten, lilla hackspiken och träpicka. Flera
källor antyder att den mindre hackspetten var sällsynt utanför Skåne
under 1700-talet och Carl von Linné verkar till exempel inte ha några
egna erfarenheter av arten. Sedan dess har arten spritt sig till stora
delar av landet med en koncentration i de södra och mellersta delarna
och här vid Bohult är den ännu en karaktärsart.

Den mindre hackspetten är liksom de flesta andra hackspettarna hårt
ansatta av det moderna skogsbruket och har under de senaste 50 åren
minskat kraftigt. Under 1976 uppskattades det svenska beståndet till
20 000 par, men bara femton år senare 1990 uppskattades populationen
till endast mellan 3000 till 6000 par.

Den mindre hackspetten är under häckningstiden helt bunden till
lövskog och lövrika blandskogar. Den livnär sig mycket på vedlevande
insekter, särskilt under vintern och våren och är därför beroende av
god tillgång på döda och döende träd vilket finns rikligt vid Bohult. De
miljöer man oftast finner mindre hackspetten är täta och lövrika
naturskogsbestånd med rik förekomst av murkna stammar, högstubbar
och döda grenar på äldre träd, också detta finns i riklig mängd vid
Bohult.

Denna skiktdyna, ”Daldinia concentrica”, växte på en jättelik fallen
sälglåga vid Väderkvarnen. Svampen växer hela året mest på ask,
björk och al men här växer den alltså på en sälg. Skiktdynan är mindre
allmän i södra Sverige vanligare norrut och likt fnöske- och eldticka
används skiktdynan som eldsvamp då den brinner långsamt likt en
kolbrikett och kan därför bevara elden och värmen länge.

Som en orolig ande fladdrar den lilla gärdsmygen kring i den täta
vegetationen, det torra skramlande varningslätet är det enda som hörs.
Snabbheten och ”oroligheten” har för denna mycket lilla fågel ett
överlevnadsvärde. Tillgången på föda måste dock vara jämn och riklig
med den lilla och jämnvarma kroppen, precis som för den likaledes
mycket lilla kungsfågeln, annars riskerar dessa små fåglar att frysa
ihjäl.

Den kraftfullt orangefärgade bildningen på bilden är en svamp som
heter gullkrös, ”Tremella mesenterica”, något överstånden och därför
inte i sin fulla prakt. Arten växer året om i hela Sverige, helst på döda
kvistar och grenar av lövträd och är parasit på andra svampar i den
döda veden.

Gullkröset är en gelésvamp, och gelésvampar är ett gemensamt namn
för basidiesvampar som förs till ordningarna ”Tremellales”,
”Auriculariales” och ”Dacrymycetales”. Deras fruktkroppar är i fuktigt
tillstånd uppsvällda och geléartade, flikiga eller veckade och av starkt
växlande utseende, medan de i torrt tillstånd är mer eller mindre
hinnartade, precis som bilden visar.

Trots vårvinter och relativ kyla kommer en del hattsvampar redan upp
ur marken, i detta fall en rotvälta av en stor gran vid östra delen av
Bohult. Min första tanke var en hätta i släktet ”Mycena”, kanske en
vinterhätta, vilket borde varit logiskt med tanke på årstiden, men så
troligen icke trots att exemplaren var torra och därför kanske atypiska.

Jag funderade lite kring några andra, mer eller mindre, troliga
alternativ såsom flåhätta, ”Mycena epipterýgia”, guldkantshätta,
”Mycena elegans” och halhätta, ”Mycena laevigata”, trots att
svamparna på min bild inte var det minsta hala, innan jag slutligen gav
upp.

När jag reste mig upp från den tidigare bildens obestämda svampar såg
jag tydliga kondensspår på den numera klarblå himlen och riktade
720 millimeters brännvidd på flygplanet och dess fyra jetmotorer.

Jetmotorn är en typ av motor som framför allt används på större
flygplan och är en typ av gasturbin. En jetmotor suger in luft framifrån,
luften komprimeras och blandas med bränsle i en brännkammare. Där
sker en förbränning, och det bildas heta gaser som utvidgar sig. Genom
ett munstycke strömmar gaserna ut bakåt i form av en kraftig stråle,
stråle heter för övrigt jet på engelska, därav namnet.

Den kraftiga strålen av gas som går bakåt ger en reaktionskraft åt
motsatt håll, krafter och motkrafter, som gör att flygplanet går framåt.
En jetmotor kallades därför förr också reamotor som är en förkortning
av ordet reaktionsmotor.

Den första flygningen med en jetmotor skedde 1939 i Tyskland och
den motorn hade konstruerats av Hans Pabst von Ohain. Redan 1930
hade emellertid Frank Whittle i Storbritannien fått patent på en
jetmotor, som dock flög först 1941. De första flygplanen med
jetmotorer fick en viss användning i andra världskrigets absoluta
slutskede och i början av 1950-talet började jetmotorer användas i
vanliga trafikflygplan det brittiska De Havilland Comet från år 1952
och det sovjetiska Tupolev 104 från år 1955.

Isen ligger fortfarande tät och stabil men inte speciellt tjock över
Bohultasjön. Jag gick ut en liten bit men eftersom jag var ensam och
utan isdubbar valde jag att vända om redan efter en liten stund.

Det ser inte ut som en asp men det är likafullt en asp, stor och grov,
med spännande biologisk mångfald på stammen, det ska ni få se på de
följande bilderna.

På den nyss nämnda gamla och grova aspen alldeles invid
Bohultasjöns nordvästra sida växte denna märkliga och för mig
tidigare okända svamp. Efter ett antal konsultationer med
svampkunniga personer i min bekantskapskrets lutar artbestämningen
åt något som heter pergamentsvamp, ”Phlebiopsis gigantea”, en svamp
som används i stor utsträckning i skogsbruket som ett biologiskt
bekämpningsmedel mot rotröta i gallring. Svampens sporer löses då
upp i vatten och appliceras på färska stubbar i samband med
avverkningen. Sporerna koloniserar stubbens yta och förhindrar att
sporer från rottickan som orsakar rotröta får fäste. Pergamentsvamp är
även den en rötsvamp, men den angriper, till skillnad från rottickan,
bara död ved. Arter som också kan vara med i diskussionen är
opalporing, ”Physisporinus vitreus”, men denna ska ha porer vilket jag
inte kunde hitta på arten på bilden samt talgsvamp, ”Sebacina
incrustans”, som dock inte brukar vara hattvildande vilket bildens
svamp är.

Visst är väl biologisk mångfald rolig, spännande och ibland väldigt
svår att reda ut, vilket i sin tur är en utmaning och en tjusning som gör
det hela extra spännande. Ibland lyckas man, ibland lyckas man inte!
Det är med andra ord som i livet i allmänhet.

Inramade av 2011 års kraftigt nedbrutna men fortfarande vackra
asplöv, ser jag ytterligare en vacker mosskudde bestående av krusig
björnmossa och rosmossa med inslag av den lilla kärlväxten harsyra,
som syns bäst upptill i mitten på bilden med två exemplar.

Harsyra, ”Oxalis acetosella”, innehåller oxalsyra och genom kokning
och kristallisering gjordes förr harsyresalt, ”Sal Acetosellæ”, som
bland annat användes som kylande medel.

En hel och nästan ren kudde av rosmossa, ”Rhodobryum roseum”,
dock kan den skarpögde hitta en och annan gren med skuggtujamossa,
”Thuidium delicatulum”. Bilden är tagen bara 25 meter från
Bohultasjöns nordvästra strand.

Plattsvepemossa,”Radula complanata”, heter denna lilla, vackra och
vanliga mossa som växer på snart sagt varje aspstam med självaktning.
Det ”nya” svenska namnet är för övrigt samboradula, nog låter det
gamla namnet vackrare.

”Radula” är ett släkte i familjen ”Radulaceae”, bland levermossorna
med omkring 70 arter, av vilka bara två förekommer i Sverige. De är
nedliggande till sitt växtsätt och växer tryckta till underlaget likt platta
mattor, precis som bilden visar.

Skuggtujamossan, ”Thuidium delicatulum”, växer ganska rikligt utmed
Bohultasjöns västra sida, framför allt på asparnas nedre stamdelar och
ytliga rötter. Även denna mossa är vacker att skåda.

Så går jag sakta hemåt nedför Bergetvägen och inser med sorg i hjärtat
att den vackra och mossbelupna ”urskog” som en gång fanns här, bara
för ett antal år sedan, numera är ett minne blott och fullständigt
omöjlig att forcera i min livstid, men det kommer flera generationer
efter mig som åter kommer att få se en urskog spira och blomstra här.

Det är inte bara ogenomträngligt mörker, den döda veden lever och i
den frodas och främjas nytt liv som sakta med säkert sluter kretsloppen
för ännu ett varv.