Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på vårtecken.
Vår – Sommar, kom tidigt i år
Vår – Sommar, kom tidigt i år, en naturkrönika i 13 bilder om härliga
färger, strålande väder, flygande fjärilar och sommartemperaturer om
19 plusgrader, när snön egentligen borde legat vit.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av mars 2012.
Vintergäck, ”Eranthis hyemalis”, är en av våra allra tidigaste
vårblommor. Den är en flerårig, lågväxt ört med knölformig jordstam
och kort, upprätt stjälk. Vintergäck börjar ibland blomma redan i
februari, men här hos oss slog de ut först fem dagar in i mars.
Blomman sitter ensam i toppen av stjälken och har under sig en krans
bestående av tre flikiga stjälkblad. Tack vare dessa blads flikighet får
man en illusion av att det är många fler. Arten hör ursprungligen
hemma i Centraleuropa.
Vintergäckens artnamn ”hyemalis” kommer av latinets ”hiemis” för
”vinter” och betyder ”som övervintrar”, vilket syftar på att den
vanligtvis blommar i snösmältningen.
Vintergäcken tillhör familjen ”Ranunculaceae”, ranunkelväxter, släktet
är ”Eranthis” medan arten är ”hyemalis”.
”ERANTHIS har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala
om ‘livets seger’ eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans
svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska
djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget
löfte att hålla i.”
Ur Dagboksblad av Harry Martinson, från ”Utsikt från en grästuva”,
1963.
I solvarma slänter blommar vårens kanske mest kända blomma
tussilagon, eller hästhoven, det senare namnet på grund av de stora och
hovlika bladen som ännu inte är synliga. Dessa tussilagor var de första
för mig i vår trots att dagens datum var den 28 mars.
Hästhoven eller tussilagon är likt vintergäcken en av de första
vårblommorna, som kan blomma redan i februari men oftast infaller
dock blomningstiden från slutet av mars till maj. Den gula
blomkorgen, som sitter ensam på en kort köttig och fjällig stjälk,
kommer fram långt innan de stora, gröna bladen börjar utvecklas.
Tussilagons blad, ”Folia Tussilaginis”, såldes förr på apoteken och
användes som dekokt mot hosta. Enligt Carl von Linné, år 1755,
användes bladen som tobak, en metod mot hosta och astma som hade
omtalats redan av ”den gamle” Plinius.
Tussilago tillhör familjen ”Asteraceae”, korgblommiga växter, och
släktet är ”Tussilago” medan artnamnet är ”farfara”.
I den sommarlika marsväderleken med sol och temperaturer upp emot
tjugo plusgrader vaknar de övervintrande fjärilarna till liv. Här sitter en
något sliten nässelfjäril, ”Nymphalis urticae” eller ”Aglais urticae”, av
årsmodell 2011, och suger nektar från en tibast. Kanske har den
övervintrat i något uthus i närheten tillsammans med såväl citronfjäril,
”Gonepteryx rhamni”, som påfågelöga, ”Inachis io”, som jag också
fick nöjet att se under dessa varma marsdagar. Välkomna tillbaka alla
tre!
Tibasten, ”Daphne mezereum”, är en art i familjen tibastväxter som är
en av mina favoritväxter mycket tack vare sin vackra färg och doft
samt att den blommar på bar kvist.
Idiomet ”En ulv i fårakläder” stämmer bra på den mycket vackra
tibasten vilket enkelt uttryckt betyder ”något som vid första anblick
verkar oskuldsfullt och ofarligt men vid närmare granskning visar sig
vara mer bekymmersamt och oroande än vad man tidigare kunnat ana”.
Tibastens bär är mycket giftiga för oss människor, men vissa fåglar är
immuna mot gifterna som heter Daphnetoxin och Mezerein. De äter
bären och sprider på det sättet fröna men om bär förtärs av en
människa orsakar det en brännande smärta i munnen och i halsen,
blåsor och salivavsöndring. Andra följder kan vara kräkning,
magsmärtor och diarré. Första hjälpen är att ge dryck och koltabletter.
Växtsaften är också kraftigt ögonretande och vid ett tillbud måste ögat
omedelbart sköljas med vatten i minst 5 minuter. Även tibastbuskens
bark är mycket giftig, liksom övriga delar av tibasten.
Allvarliga förgiftningar är ovanliga, men kan i svåra fall leda till
medvetslöshet, kramper och njurskador. Endast två bär ger allvarlig
förgiftning medan tolv bär har lett till dödsfall och en svår förgiftning
kan pågå i månader.
Daphnetoxin är en kemisk förening med formeln C27H30O8 och en
dödlig dos är bara cirka 0,27 mg/kg.
Mezerein är ett toxin, som renframställt är det ett vitt, fast ämne som är
olösligt i vatten, men som löses av etanol och dimetylsulfoxid. Det
verkar starkt irriterande på ögon, hud, slemhinnor och andningsorgan.
Det är dessutom farligt att inandas damm av mezerein och symtomen
är bland annat kräkningar och kolik. Kunskapen om ämnets farlighet är
ofullständig, men försök med möss tyder enligt flera undersökningar
på att det är svagt carcinogent. Vid olycksfall sköljes omedelbart med
stora mängder vatten och läkarvård krävs.
Kajans latinska namn ”Corvus monedula” betyder, ”myntätande korp”,
som är den minsta av våra kråkfåglar. Fjäderdräkten är helt svart,
förutom nacke och huvudsidor som är gråa medan ögonen är ljust
gråvita. Kajan är en mycket intelligent och läraktig fågel.
Kajor häckar i holkar eller ihåliga träd, men tyvärr även i håligheter
den kan finna i byggnader eller i skorstenar och finns det möjligheter
så häckar kajor gärna tillsammans i stora kolonier.
Kajan har lång historia som svensk häckfågel och den nämns i skrift
redan på första halvan av 1400-talet och av allt att döma ökade kajan i
antal kraftigt under senare delen av 1800-talet och idag är den stundals
ett problem i tätbebyggda områden. Antalet häckande par i Sverige är
uppskattade till mellan 150 000 – 400 000 par.
Kajan har varit ett omtyckt försöksdjur för etologer och den har visat
sig vara mycket läraktig och lättdresserad. Den har också visat en för
fåglar ovanligt god förmåga till problemlösningar, till exempel vid
komplicerade omvägsförsök.
Forskaren Konrad Lorentz, har undersökt de beteende som reglerar
umgänget inom en koloni med kajor, och han fann då så många
intressanta och fasta normer att han ville betrakta kajkolonin som ett av
de mest fulländade organiserade djursamhällen bland ryggradsdjuren.
Redan under försommaren kan man se stora kajflockar som flyger
omkring i skymningen för att hitta ett övernattningsställe. Dessa
flockar består ofta av yngre icke häckande fåglar. Kajan blir
könsmogen först vid två års ålder. Senare under sommaren växer dessa
flockar till då de fylls på med vuxna individer och deras ungar.
I stort sett har de övervintrande kajorna i södra Sverige blivit allt fler,
men de som flyttar beger sig ofta ner till Nordsjöländerna och
Västeuropa. Dessa flyttare återkommer i februari eller mars.