Skillingaryds skjutfält – Hässlehultshöjden

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Hässlehultshöjden samt
önskar alla läsare en glad påsk.

Skillingaryds skjutfält – Hässlehultshöjden

Skillingaryds skjutfält – Hässlehultshöjden, en natur- och
kulturkrönika i 30 bilder från en plats i öster, högt ovanför
Skillingaryds samhälle, fordom full av liv, nu en öde övningsplats.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i april 2012.

Sparrevägen sedd från toppen på Hässlehultshöjden ner emot
ljungheden och Västra lägret. Att cykla uppför denna sega
”mördarbacke” i tjällossningstid låter sig inte göras utan ansträngning.
Ibland brukar jag försöka att inte ”ställa mig upp på cykeln” men
denna gång gick inte detta, men upp kom jag utan att leda velocipeden.

När jag på toppen av Hässlehultshöjden vänder blicken åt nord och
nordväst öppnar sig en vidunderlig utsikt som räcker ända till Taberg.

Det rinner stora mängder med vatten nedför Hässlehultshöjdens västra
sluttningar och att inte ta vara på detta fina grundvatten var förr
naturligtvis dumt. Dessa gjutna betongkar innehåller mycket och
ständigt återkommande vatten som är klart och gott att smaka. Staketet
är uppsatt på senare år för att inga olyckor ska ske, dock föll en älg i
vattnet för några år sedan och drunknade.

Några meter ovanför det stora vattenkaret finns några mindre
cementkar som ger ytterligare möjligheter att samla in vatten.

Dessa gamla kulturspår borde hållas fria från igenväxning och den för
stora granen ska med andra ord bort. Vattendjupet i det klara vattnet är
upp emot en meter djupt och kanske kan man dricka brunn här.
Vattenprover borde kanske skickas in för analys först.

Bottensedimentet i källorna består av ett finkornigt material av typ mo
och mjäla. Mo är en kornfraktion med partikelstorlekar mellan 0,2 och
0,02 millimeter i diameter. Mjäla är en kornfraktion med
partikelstorlekar mellan 0,02 och 0,002 mm i diameter.

Ännu en bild på vattnet i Hässlehultskällorna, tidens tand gnager så
sakta även här. Varför inte sätta upp en informationsskylt om källornas
historia, det skulle vara kulturhistoriskt värdefullt.

Bilden visar en allmän bäcklöpare, eller vanlig bäcklöpare som den
också kallas, dess latinska namn är ”Velia caprai”. Denna lilla insekt,
som fanns i Hässlehultskällorna, var verkligen ”som ett torrt skinn”
och var inte stilla för ett ögonblick, därav bildkvaliten.

Bäcklöpare, familjen ”Veliidae”, ingår i insektsunderordningen
skinnbaggar. Den förekommer över hela världen med totalt 420 arter,
varav endast fyra arter finns i Sverige. Bäcklöparna lever på
vattenytan, vanligen på rinnande vatten, där de fångar smådjur.
Utomlands finns även några landlevande arter och till och med några
som lever på havsytan.

Bäcklöpare påminner till utseende och levnadssätt mycket om den
närbesläktade familjen skräddare, se nästa bild, men är generellt sett
mindre än dessa och har kortare ben. Ett kännetecken som skiljer
bäcklöpare från skräddare är att frambenen hos bäcklöpare är lika
långa som insektens övriga ben. Hos skräddare är nämligen det andra
och tredje benparet längre än frambenen. Bäcklöpare är också mer
landlevande än skräddare och hittas ofta i strandkanten, bland
vegetationen och under stenar. De är predatorer som tar andra små,
vattenlevande, ryggradslösa djur.

Bilden visar en skräddare som är skinnbaggar som använder de fyra
bakersta benen till att springa på vattenytan och de två främre till att
fånga mindre insekter som de sedan suger ut. Bäcklöparna och
skräddarna tycktes samsas bra i Hässlehultskällorna.

Redan, tänkte jag, blommar gullpudran redan, och visst var det så.
Runt den stora cementbassängen vid Hässlehultskällorna blommande
den ganska rikligt, trots snö och kyla. Förra veckans sommar är
förklaringen.

Gullpudran, ”Chrysosplenium alternifolium”, är en flerårig, lågväxt ört
som ofta växer i stora bestånd. De blommande skotten är upprätta med
strödda blad medan de sterila skotten kryper under markytan.

Gullpudran förekommer sparsamt i södra och mellersta Sverige upp till
Jämtland. Den växer i sumpiga skogar, ofta vid bäckar och källdrag
precis som här på Hässlehultshöjdens västra sluttningar.

”Guldpudran vid järnkällan
Kopparormen under silfverlind,
Det är huldrans gåta!
Det är din och min!”

Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg, år 1905.

Årets första vårfryle, ”Luzula pilosa”, som är en av våra tidigaste
vårblommor, men den är lågväxt och har oansenliga små svartbruna
blommor och förbises därför ofta. Den växer vanligen i små tuvor och
blir upp till drygt två decimeter hög. Fröna är försedda med ett oljerikt
bihang, ett så kallat elaiosom, och sprids med hjälp myror som
eftertraktar detta bihang.

På toppen av Hässlehultshöjden mellan det gamla Regnskyddet och
Mo härads soldattorp ligger lämningar av mycket kulturhistoria som
till exempel denna linbasta. Men man måste ha ett tränat öga för att
upptäcka historien i landskapet men då finns dessa små men tydliga
skyltar som hjälper till.

Linbasta är en förindustriell anläggning för linberedning där linet skall
kunna torka under hösten då solen inte längre är tillräcklig för att linet
skall kunna torka utomhus. På 1700-talet fick linproduktionen ett
uppsving efter att statsmakten startat en kampanj för linproduktion på
1730-talet. Det var framförallt i skogsbygderna som linproduktionen
blev populär men då det förr innebar en stor investering att bygga en
linbasta var det vanligtvis ett kollektivt projekt för hela byn.

Linbastan värmdes upp med ved och konstruerades så att linet torkade
av värmen utan att ta eld. En linbasta byggdes därför av sten, ofta med
valv, och med tanke på brandfaran stod de ofta en bit bort från övrig
bebyggelse. Linbastan består av en främre, yttre del, kallad brydestuan,
en bakre del kallad bastun, där ugnen fanns. I dag är oftast inte
brydestuan bevarad då denna var enklare byggd. Man kunde även torka
säd, röka kött eller korv i linbasturna, samt använda dem som
badstugor.

Linodlingen minskade dock vid sekelskiftet 1900, eftersom
bomullsimporten då blev allt viktigare.

Ett stort tack till alla er hembygdskämpar, ingen nämnd men ingen
glömd, som med stor kunskap och iver samt med ideellt arbete ser till
att dessa upplysningsskyltar kommer på plats och berättar
människornas och landskapets historia för andra och för kommande
generationer.

Inte långt från de tidigare bildernas linbasta växte dessa vackra
pinnlavar, Cladonia floerkeana, som är en art i gruppen busklavar. Den
har vanligen 10-20 millimeter höga uppstående utskott, som är
ogrenade eller har små, korta grenar i toppen och gråaktigt småkornig
till fjällig, ibland grovt mjölig yta. Utskotten bär i topparna vackert
röda fruktkroppar och arten, som växer på hällmarker, multnande ved
och stubbar, förekommer i södra och mellersta Sverige.

Per definition är detta en svamp med alger.

Bara någon meter söder om förra bildens pinnlavar markerade denna
lilla anspråkslösa skylt platsen för en backstuga. Vilka livsöden har
utspelats sig här, vilka personer och när föddes, levde och dog dessa
här på västersluttningen av Hässlehultshöjden. Man kan bara inte låta
bli att stanna upp en stund och reflektera över den tid som var när man
möter dessa budskap från förr.

Druvfläder, ”Sambucus racemosa”, är en stor buske eller litet träd med
parflikiga blad, gulvita blommor och röda frukter. Den blommar redan
i april-maj och blomställningarna är ovalt rundade och blommorna är
gulgröna. Frukterna är röda och bärlika och hela växten är giftig och
får absolut inte förväxlas med den utsökta vanliga och svarta flädern,
”Sambucus nigra”.

Nu har vi kommit fram till Thelanders i Lyckås men som vanligt här
på Skillingaryds skjutfält finns det bara sten- och cementgrunder kvar
att se av den förmilitära historien vilket känns sorgligt.

Thelanders källaringång och trappan upp till farstun berättar om flitiga
och idoga människors livsöden för länge sedan, dock inte längre sedan
än att folk fortfarande minns. Snart är dock även den tiden förbi då
ingen längre minns, därför måste bilder tas och texter skrivas så
budskapet om vår detaljhistoria följer med in i framtiden.

Bilden visar Thelanders källare och före kyl, frys och elström var detta
en förutsättning för att överleva, maten höll sig ätbar något längre här.
Metoderna för att bevara mat hette förr bland annat vattenglas,
saltning, syltning, rökning och syrning.

Thelanders, nu från öster mot väster, det var verkligen inga stora
bostäder, mycket har hänt i Sverige sedan dess.

En sista bild från Thelanders, notera den gamla apeln i bakgrunden
som är imponerande både i storlek och i omfång. Tycker inte ni som
jag att granarna måste bort från husgrunden?

Långt i bakgrunden, bakom skogsridån, breder den väldiga och vackra
Lagadalen ut sig där Skillingaryd kan anas.

Johannes Gudmunsson på Liden är ett annat ställe på
Hässlehultshöjden, inte långt från Thelanders. Här levde Johannes i
43 år mellan åren 1815 och 1853 mer vet jag tyvärr inte men att det var
ett annat Sverige och en annan värld det vet jag. Läs vidare så förstår
ni varför.

Jag undrar vad Johannes Gudmunsson på Liden, för mer än 150 år
sedan, hade för tankar och funderingar om nedanstående händelser,
och vad hade jag själv tyckt och tänkt om min levnads stund varit då,
hade jag ens vetat?

Den 18 juni 1815 besegrades Napoleon slutgiltigt i slaget vid
Waterloo, vilket ledde till att han tre dagar senare tvingades att
abdikera. Detta innebar slutet på Napoleonkrigen.

Den 31 juli 1815 erkände Norge unionen med Sverige.

Den 23 oktober 1815 avträdde Sverige Svenska Pommern till
Preussen. Danmark skulle egentligen ha fått Pommern, men bytte det
mot Lauenburg, som låg närmare Danmark. Den svenske generalen
Boye överlämnade de svenska fanorna till pommerska trupper, varvid
Sverige förlorade sin sista besittning på kontinenten.

Den 28 mars 1853 bröt Krimkriget ut och i december förklarade sig
Sverige, Norge och Danmark neutrala i detta krig.

Den 15 maj 1853 beslutar Sveriges riksdag att ett telegrafnät skall
anläggas och Sveriges första telegrafstolpe restes i Märsta, något som
sedermera blev den första telegraflinjen mellan Stockholm och
Uppsala. Denna linje invigs i november samma år, lång, långt, långt
innan Iphone, Ipad och Laptops men ändå bara drygt 100 år innan jag
föddes.

Det finns för övrigt inte många spår på platsen för Liden så utan
skylten på bilden hade åtminstone inte jag anat historien i landskapet.

Sista kulturstoppet för denna gång blir hos Ekström på Stora Löffällan
och här får man, tyvärr, verkligen leta efter torpskylten i det igenvuxna
landskapet. Ge mig en timma, en långskaftad sekatör och en såg så ska
jag varsamt plocka fram ”Stora Löffällan” igen, så vore det problemet
löst för ett antal år framöver.

Bakom sly och granar och i princip osynligt från vägen står den lilla
torpskylten, ”Stora Löffällan – Ekström”, som markerar vart
boningshuset stod.

Stora Löffällans källare är däremot lättare att se men då måste man
lämna vägen och gå några meter åt väster, undrar om det finns några
dolda minnen kvar mellan stenarna och till och med hit har granarna
hittat, tyvärr.

Vid ingången till Stora Löffällans källare låg denna lilla rishög som i
själva verket heter häxkvast och är en missbildning hos bland annat
björkar och som beror på svampangrepp.

Häxkvast är en tät, kvastlik ansamling av grenar på träd och buskar. På
lövträd, som här hos en björk, är orsaken vanligen angrepp av svampar
av sporsäckssvampsläktet ”Taphrina”. Svampen stör grenarnas tillväxt
så att toppknoppar dör och sidoknoppar utvecklas, vilket resulterar i de
kvastlika bildningarna, jag kallar dem skatbon.

En av de vanligaste ”Taphrina”-arterna är den som angriper glasbjörk
medan andra arter angriper avenbok, gråal, hagtorn, lönn och körsbär.
Häxkvastar kan även förekomma på barrträd men där är dock orsaken
vanligen genetiska störningar eller angrepp av rostsvampar och
kvalster.

Till svampsläktet ”Taphrina” hör inte några iögonfallande svampar i
sig, de bildar nämligen inga fruktkroppar, utan sporsäckarna växer ut
direkt från mycelet, och sporsäckarna kan innehålla ett stort antal
sporer eftersom ascosporerna delar sig vidare vegetativt genom så
kallad avknoppning.

Ascus kommer av latinets och grekiskans ”asko´s” för ”lädersäck”, och
är det för sporsäckssvamparna karakteristiska sporangiet, sporbildande
organet, som producerar sporer. Ett sporangium är det organ hos en
sporofyt som producerar sporer genom meios, reduktionsdelning och
sporofyten är en sexuellt reproducerande växts diploida livsfas.
Diploid kallas en organism med kromosomer som uppträder parvis, det
vill säga, två homologa kromosomer i varje kroppscell. Den ena
kromosomen i varje par härstammar från modern, honan, den andra
från fadern, hanen. Motsatsen till diploid är haploid och så kallas den
cell eller individ med enkel uppsättning kromosomer av det antal som
är karakteristiskt för arten. Hos de flesta djurarter är enbart
könscellerna, som uppkommer genom meios, haploida. Vid
befruktning sammansmälter sedan två haploida könsceller till ett
embryo med diploid, dubbel, kromosomuppsättning.

Däremot ser man ofta spåren av dess framfart desto tydligare, precis
som bilden visar. Dessa svampar är nämligen parasiter, som genom sin
närvaro ger upphov till olika abnorma bildningar hos värdväxten de
lever på.

Det finns ett hundratal ”Taphrina”-arter runt om i världen och cirka 30
av dessa förekommer i Sverige men skadorna som dessa orsakar har,
som tur är, inte någon större ekonomisk betydelse.

På hemväg förbi Fort Meiier och strax innan Västra lägret utmed
Sparrevägen satt denna vackra varfågel. Den är sen till sina nordliga
häckningsmarker så här i början av april, eller ska den återigen häcka
på Skillingaryds skjutfält som den en gång gjorde 1973.