Tita Grå i Västanå

Vår naturkrönikör har tittat närmare på lappugglan.

Tita Grå i Västanå

Tita Grå i Västanå, en natur- och kulturkrönika i 17 bilder om den
mäktiga och vackra lappugglan, på besök i Västanå naturreservat
söder om Gränna.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i juni 2012.

OBS! Bilderna är klickbara.

Efter minst en timmas letande i den vackra bokskogen i Västanå
naturreservat så satt hon bara där, väldig, vacker och ljudlös. Jag har
för övrigt ingen aning om det är en hona eller hane men väljer att
kalla den för henne eller hon. Honan är tyngre än hanen och väger
cirka 1.5 kilo medan hanen ”bara” väger runt kilot.

I gammal folktro kunde lappugglan kallas för, eller förknippas med,
Tita Grå som var en kvinna, en trollpacka, känd för sin elakhet och
slughet. Hon vann alltid över den Onde själv och var ett mellanting
mellan människa och väsen.

Det allvarligaste hotet mot denna vackra och ståtliga fågel är
minskad tillgång på boplatser på grund av skogsavverkning. Andra
hot är tjuvjakt och handel med hotade och sällsynta fågelarter och
deras ägg. Antalet lappugglor i Sverige uppskattas till mellan
500-2000 beroende på tillgång på föda och häckningsframgång.

Bakifrån kan lappugglan liknas med ett annat väsen från vår gamla
folktro nämligen skogsrået, skogsfrun, skogssnuvan, skogsnymfen
eller råndan.

Skogsrået var skogens oftast kvinnliga härskarinna, rådare över de
vilda djuren som hon ibland skänker till dem som henne behagar.
Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för.
Framifrån är hon skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta
en ihålig rygg som ett gammalt träd.

Vår lappuggla heter på latin ”Strix nebulosa lapponica”, vilket
ungefär betyder, dimmigt färgad uggla från Lappland.

Normalt förekommer lappugglan sporadiskt i större delen av
Norrland, företrädelsevis ner mot Norrlandskusten och under vintern
kan de till och med besöka landets södra delar.

Lappugglan äter endast smågnagare, såsom lämlar, sorkar, möss och
näbbmöss och hon satt konstant och lyssnade efter dessa små
bytesdjur. Vid några tillfällen under mitt besök fick hon fatt i några
sorkar eller möss och sprang då under några ögonblick omkring på
marken som en grå liten hund.

Hannens rop som förekommer endast under nattens mörkaste timmar
är en räcka dova hoanden i fallande ton- och ljudstyrka. Detta har jag
tyvärr aldrig hört.

Lappugglor häckar oftast i gamla ormvråksbon eller hökbon men
ibland även i högstubbar.

Första fyndet av lappuggla i Sverige är från åren före 1786 och den
första konstaterade häckningen är från trakterna av Jokkmokk år
1843. Även om den sedan haft en ganska regelbunden förekomst i
norra Sverige så är det först i mitten på 1960-talet som en ökning
skett söderut.

Sedan ungarna kläckts är honan mycket aggressiv och går
omedelbart till attack med både klor och vingknogar mot en
inkräktare. Vid andra tider på året och utanför häckningsområdena är
den både fredlig och ofta mycket orädd mot människor.

Detta kunde jag verkligen konstatera vid mitt möte med denna
fascinerande jätte vid Västanå naturreservat, ett möte som jag
kommer att bära med mig genom livet som en stor upplevelse.

Resterande 7 bilder låter jag för övrigt tala för sig själv.