I en glänta i den småländska storskogen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Pålskog.

I en glänta i den småländska storskogen,
del 7, Pålskog

I en glänta i den småländska storskogen, del 7, Pålskog, en
naturkrönika i 12 bilder om spännande och lyckliga ungdomsår med
Skillingaryds fältbiologer i den vackra byn Pålskog, väster om
Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i juni månads näst sista
dag 2012.

OBS! Krönikan är kompletterad med bilderna och texterna 13-20 den
25 augusti 2012.

Att möta Pålskog från höjderna norr om byn är verkligen värt den
lilla ansträngning som det innebär att ta sig ditupp. Här befinner man
sig cirka 300 meter över havsnivån och jämfört med Skillingaryds
järnvägsstation som ligger på 187 meter över havet och Värnamo
järnvägsstation som ligger på 157 meter över havet befinner jag mig
alltså ungefär 113 respektive 143 meter högre upp från havsytan.

Räknat från när jag doppar tårna i Långasandshavet är det alltså 300 meters
skillnad i höjdled.

Pålskogs historia är faktiskt känd redan från 1500-talet, då en man
vid namn Jakob i Pålskog var länsman. Sedermera blev Jacobs
sonson Hans Eriksson i Pålskog riksdagsman för Östbo härad vid
riksdagen i Halmstad år 1678.

Pålskog har sedan slutet av 1900-talet klassats som kulturhistoriskt
intressant och här finner man spår av den industriframväxt som på
1700- och 1800-talet resulterade i att de små gårdarna fick inkomster
genom att tillverka och marknadsföra hästdragna fordon.

I byn fanns fyra gårdar med tillsammans tre smedjor och minst två
snickerier och på detta vis fick Pålskog många olika byggnader, som
senare dock fått annan användning. Här har funnits affär i två olika
byggnader samt ett missionshus med verksamhet i hela 100 år.

Den ståtliga sommarfibblan, ”Leontodon hispidus”, står att finna på
toppen av ”berget” i norr.

”Wäxer wid Wastena.

Fast jag denna icke funnit annorstädes, har jag dock ei bort henne
utelämna, såsom hon intet i Sverige förut warit bekant.”

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland
och Småland” av Carl von Linné. Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar år 1741.

På toppen av berget har sedan min ungdom som fältbiolog, och
förmodligen långt före det, förekommit kraftfulla bestånd av den lilla
ovanliga ormbunken hällebräken. Mitt intryck är att dessa blivit allt
kraftfullare och rikligare vilket känns mycket bra.

Hällebräken, ”Woodsia ilvensis”, är en småväxt, tuvad ormbunke
som växer i klippspringor och på berghällar, huvudsakligen på
urberg. Den första fynduppgiften är från Lappland och publicerades
av Carl von Linné år 1737.

En av mina favoriter bland växterna är den lilla ormbunken
svartbräken som växer alldeles bredvid de små hällebräkenplantorna
på berget norr om byn Pålskog.

Svartbräken, ”Asplenium trichomanes”, delas i Sverige in i tre
underarter, huvudunderarten kallas vanlig svartbräken vilket då på
latin blir ”Asplenium trichomanes trichomanes” och denna är
förmodligen en sådan.

Svartbräken är mycket lik den mycket sällsynta arten brunbräken,
”Asplenium adulterinum”, men hos den senare är bladets mittnerv
grön upptill och denna växer bara på några få platser i Sverige bland
annat på Smålands Taberg.

Om ni sedan tycker att bladets mittnerv är grön upptill på denna
svartbräken så tycker jag det med, nog om detta.

Skillingaryds fältbiologers klubbstuga från 1972 och ett antal år
framåt, här tillbringade jag och mina kamrater många roliga, lärorika
och spännande timmar tack vare våra hyresvärdar Hugo och Britta
Johansson som upplät stugan. I detta sammanhang får man heller
inte glömma våra läromästare Staffan Johnsson och Kurt Grahn,
båda lärare vid Fågelforsskolan vid denna tid.

Den lilla stugan upplevde jag mycket större på den tiden och med
denna som utgångspunkt gjorde vi fältbiologer exkursioner i
närmiljön med berguven i öster som den stora rariteten, nu tyvärr
sedan länge ett minne blott.

På hemvägen åkte jag över Malmbron ner till Vaggeryd och bredvid
vägen strax öster om Malmbron stod dessa vackra toppklockor.

Denna toppklocka är någon form av trädgårdsrymling så jag avstår
från närmare art- eller underartsbestämning, men vacker är den i alla
fall.

Berget norr om Pålskog hade fler hemligheter än vad jag visste om när
jag besökte platsen den 29 juni 2012 inför denna krönikas tillblivelse
så det blev ännu ett besök i slutet av augusti, knappt två månader
senare.

Att berget en gång för mycket länge sedan har varit hett, flytande och
smält kan man tydligt se på mönstret i denna sten. En hisnande tanke
och ett tidsperspektiv som i princip är omöjligt att fatta och ta till sig.
Det rör sig förmodligen om mer än en miljard eller tusen miljoner år
sedan, vilket för oss människor skulle innebära cirka 40 miljoner
generationer sedan.

Efter ett tips från en god vän hittade jag så det jag missade vid mitt
förra besök i slutet av juni, nämligen den lilla rara ormbunken
gaffelbräken, ”Asplenium septentrionale”, till utseendet inte helt olik
en kraftig grästuva men ack så långt ifrån i släktskap.

Gaffelbräken är en hårt tuvad, vintergrön ormbunke med smala och en
till två gånger gaffelgrenade blad. Bladen är mörkgröna och
läderartade med smala bladflikar som på undersidan är helt klädda
med sporsamlingar. Unga sporsamlingar är dock dolda under vitaktiga
och långsmala fjäll.

Gaffelbräken är omisskännlig och ser som sagt mest ut som en tät
grästuva där den sitter. Den kan möjligen förväxlas med den snarlika
hybrid som den kan bilda med släktingen svartbräken, se bilderna 7-8,
någon bild på denna hybrid har jag dock inte men den skiljs från
gaffelbräken genom brunt och inte grönt bladskaft.

Bilden visar de små svarta, bruna och pärllika sporsamlingarna på
undersidan av gaffelbräkenbladen.

Gaffelbräken förekommer i nästan hela landet, men är vanligast i
Mellansverige. Den växer i klippsprickor, rasbranter och på berghällar
precis som här i Pålskog.

Till skillnad från de flesta andra arterna i släktet växer gaffelbräken
också på sura bergarter som granit och gnejs men här i området runt
Pålskog finns rikligt med så kallade grönstensgångar i berggrunden
vilket leder till ett högre pH-värde och mer basisk jordmån vilket i sin
tur leder till en annorlunda flora.

Grönsten är en äldre benämning på olika basiska magmatiska
bergarter. Grönsten består vanligen av mineralen amfibol, klorit,
epidot och albit, av vilka de tre förstnämnda mineralen ger en
grönaktig färg vid repning, därav namnet grönsten.

Jag glömde att fotgrafera undersidan på den rara ormbunken
hällebräken, ”Woodsia ilvensis”, vid mitt förra besök då en bra
bestämningskaraktär just är dess undersida som är klädd med tunna
smala fjäll och hår på undersidan, vilket syns ganska tydligt på denna
bild.

Undersidans sporsamlingar hos ormbunkarna är ofta helt avgörande
bestämningskaraktärer. De smala sporsamlingarna hos bildens
majbräken, ”Athyrium filix-femina”, är något böjda och sitter i en rad
på var sida om småflikarnas mittnerv, unga sporangiesamlingar är
dock täckta av ett smalt hinnlikt svepefjäll.