Häxringar, älvringar eller älvdans i Vasaparken

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på häxringar.

Häxringar, älvringar eller älvdans i
Vasaparken

Häxringar, älvringar eller älvdans i Vasaparken, en naturkrönika i
5 bilder från svamparnas och folktrons märkliga värld.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juni 2012.

Jag genade en dag i slutet av juni genom den nyrenoverade och
numera vackra Vasaparken i Skillingaryd inte långt från Movallas
fina idrottsanläggning. Då får jag se något som åtminstone inte jag
ser varje år nämligen en häxring bestående av nejlikbroskskivlingar.

Vissa inklusive jag kallar detta fenomen för just häxring medan
andra kallar fenomenet för älvring eller älvdans och bekräftar
samtidigt svamparnas märkliga plats i folktron.

Häxringar ansågs dels sjukdomsvållande, man borde inte passera
över en sådan och särskilt farligt var att urinera där då följden kunde
bli exempelvis urinstämma eller älvabläst, med andra ord
nässelfeber. Häxringar var dessutom en lämplig plats för magiska
botande riter, till exempel offer till just häxorna eller älvorna.

Jag hoppas att ni ser det spegelvända C:et av svampar samtidigt som
gräset i anslutning till detta är mörkgrönare och frodigare.

Häxringar kan enligt uppgift bli mer än 10 meter i diameter, men
håller sig vanligtvis inom ett fåtal meter och ”vår” häxring i
Vasaparken hade kanske om den varit fullbordad blivit knappt
2 meter i diameter. Ringformen beror på att svampen när den har
börjat växa på en ny plats, sprider sitt mycel radiellt utåt.

Den allra vanligaste häxringsbildande svampen, som ofta
förekommer i gräsmattor, är just bildens nejlikbroskskivling, men,
observera, även andra och giftiga svampar kan förekomma i
häxringar exempelvis vissa champinjoner, musseroner och
trattskivlingar.

I en häxring kan tre zoner urskiljas, en yttre zon med stimulerad
tillväxt av i första hand gräset på grund av frigörandet av kväve vid
svampens nedbrytande verksamhet.

En mellanzon där växtligheten dör på grund av anhopningen av
hyfer som torkar ur marken.

Samt en inre zon där gräs och annan vegetation åter stimuleras till
kraftig tillväxt genom det kväve som frigörs då svamphyferna bryts
ned.

Dessa tre zoner kan man se relativt tydligt på min första bild. I öppen
terräng har man iakttagit häxringar som beräknats vara flera hundra
år gamla.

Nejlikbroskskivlingen, ”Marasmius oreades”, är en art i gruppen
basidiesvampar och har en 2–6 centimeter vid, relativt köttig hatt
med en låg puckel mitt på. Den 4–7 centimeter höga foten är smal
och broskartad.

Nejlikbroskskivlingen är en utmärkt matsvamp som har en mild
smak och doft som påminner om kryddnejlikor. Den förekommer
allmänt i södra och mellersta Sverige och växer från maj till
november i beteshagar och gräsmattor.