I en glänta i den småländska storskogen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Rosendala.

I en glänta i den småländska storskogen,
del 9, Rosendala

I en glänta i den småländska storskogen, del 9, Rosendala, en
naturkrönika i 11 bilder från en biologiskt rik plats på vägen mellan
Tofteryd och Svenarum i Vaggeryds kommuns östra delar.

Bilderna är klickbara!

Det är mycket vackert kring Rosendala, en liten Sörgårdsidyll med
rik biologisk mångfald möter besökaren redan vid infarten. Det ni ser
på bilden är de absolut bästa landskapsvårdare som finns och utan
dem hade våra jordbruksbygder sett mycket annorlunda ut.

Detta är en kanelros, ”Rosa majalis”, en vanligen småväxt buske
som bildar underjordiska utlöpare och därför ofta växer i mer eller
mindre stora bestånd. Buskarna kan bli drygt en meter höga men är
för det mesta lägre, ibland bara en halv meter. Stammarna har
kanelbrun bark, därav namnet, och är nedtill klädda med talrika, tätt
sittande raka taggar.

Kanelrosen är vanlig från Småland upp till Pite lappmark, i Skåne
och norra Lappland är den dock sällsynt. Den växer i något fuktig
skogsmark, i skogsbryn, bäckstränder och liknande, ofta ganska
skuggigt, med andra ord, precis som här i Rosendala.

”Kanelrosen torde erhållit sitt namn åtminstone lika mycket af sina
kanelbruna grenar, som af den något kanellika lukt, som blommorna
utveckla under varma sommardagar. Den är en bland de täckare
arterna och utmärkt bl. a. med sin temliga vekhet, sin nästan alltid
svaga beväpning samt sina tidiga blommor och nypon.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Ett gräs som man hittar rikligt kring Rosendala är bildens bergslok,
”Melica nutans”, och arten blommar från maj till juli.

”Stråt är i toppen lutande och vid detsamma äro genom mycket
smala skaft fästade enstaka sittande blommor, så att alla blommorna
äro hängande nedanom stråt.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

I den lilla vackra dammen växer bland annat rikligt med vildkalla
eller missne som den också kallas samt näckros.

Missne, ”Calla palustris”, är en lågväxt, men tämligen kraftigt
byggd, flerårig ört. Blomställningen är en kort och tjock kolv med
oansenliga blommor, den omges vid basen av ett stort hölsterblad
som är grönaktigt på utsidan men vitt på insidan. Frukterna är röda
bär som sitter många tillsammans på blomkolven.

Den art med stora vita hölsterblad som i blomsterhandeln går under
namnet kalla, eller begravningskalla, tillhör ett annat släkte och dess
vetenskapliga namn är ”Zantedeschia aethiopica”.

Vilka märkliga och vackra arter det finns i vår natur, detta är en
insekt som ingår i ordningen näbbsländor och bilden visar en
skopionslända eller kloslända som de också kallas, förmodligen av
arten ”Panorpa communis”. Denna art ingår i familjen
skorpionsländor, släktet ”Panorpa”.

Skorpionsländor eller klosländor är en familj av näbbsländor som
representeras i Sverige av tre arter, alla av släktet Panorpa, men totalt
i världen ingår cirka 360 arter i familjen.

Honor har en bakåt tillspetsad bakkropp medan hanarnas sista
bakkroppsled är uppsvälld och utrustad med en tång. Denna tång
bärs uppböjd över ryggen på ett sätt, som liknar skorpionernas
uppåtresta, med en gifttagg ändande svansled.

Dessa är naturligtvis fullständigt ofarliga små insekter.

Det finns tyvärr inte längre lika stora mängder med grönvit nattviol,
”Platanthera chlorantha”, som förr kanske beroende på att grässvålen
är för tät och för hög. Här skulle också behövas slåtter och/eller bete.

Tuvtåteln, ”Deschampsia cespitosa”, är lätt att känna igen på sina
stora täta tuvor och yviga, slaka vippor med talrika småax, men
framförallt på bladens karaktäristiska och mycket sträva och vassa
räfflor vilka syns tydligt på bilden.

Tuvtåteln är annars ett ganska högväxt, flerårigt gräs som växer i
stora och mycket täta tuvor som vid basen omges av gulbruna
fjolårsblad. Stråna blir omkring en meter höga, är kala och har korta
stråblad.

Solvändans släktnamn ”Helianthemum” kommer av grekiskans
”helios” för ”sol” och ”anthemon” för ”blomma”. Namnet syftar på
att solvändorna endast blommar i solsken och att de alltid vänder
blommorna mot solen.

Släktet har omkring 100 arter men i Sverige förekommer bara två
arter, bildens solvända samt ölandssolvända, som för övrigt växer på
alvarsmark och bara förekommer på Öland.

Smultron och solvända, 25 grader varmt med en klarblå himmel, då
är det väl ändå sommar.

Och för att riktigt slå fast den härliga svenska sommaren avslutar jag
för denna gång med ett antal vackert blommande sommarfibblor. På
återseende!