Sommar vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme del 17

Sommar vid Skillingaryds dämme del 17, en naturkrönika i 18 bilder
om högsommarens biologiska mångfald.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av juli 2012.

Bilderna är klickbara.

Det var en ovanligt vacker bredkaveldunsblomning i år, här ser man
axet med honblommor, det som senare kommer att bli den ”bruna
cigarren”.

Bredkaveldunets ax med hanblommor sitter i toppen i direkt
anslutning till honaxet, till skillnad från vår andra art av kaveldun
smalkaveldun, där det finns ett tydligt mellanrum. Bred- och
Smalkaveldun kan dock bilda hybrider med varandra.

Bredkaveldunets blad användes förr bland annat till att fläta mattor
eller täta tunnor med.

Ängshaverroten blommar under juni-juli och blommorna är gula och
tunglika, men blomkorgarna är bara utslagna under förmiddagen och
vid fint väder. Då frukterna mognat öppnar sig korgen och bildar en
stor boll, lik maskrosornas, fast med fjäderpenslar på frukterna
istället för hårpenslar.

Orange tistelfjäril mot en mättat rosa krustistel bildar en spännande
färgkombination, en kombination som jag först trodde skulle skära
sig men som faktiskt går väldigt bra ihop mot den lindblomsgröna
bakgrunden.

Sparvvicker är en späd, klättrande, ettårig ört med veka stjälkar som
kan bli upp till sju decimeter långa. Fruktbaljan är kal och innehåller
oftast fyra frön vilket man faktiskt kan se på bilden om man tittar
noga.

Sparvvicker kan förväxlas med duvvicker som också den är ettårig,
späd och småblommig samt ofta växer i samma miljö. Den senare
har dock håriga fruktbaljor som vanligen bara innehåller två frön.

Bildens luktgräsfjäril, ”Aphantopus hyperantus”, är en mycket
allmän gräsfjäril på alla typer av gräsmarker. Fjärilen saknar
teckning på framsidan, förutom att honan har ögonfläckar vilket ger
vid handen att detta borde vara en hona. Flygtiden infaller normalt
under juni-augusti och arten förekommer i ett band från
Storbritannien hela vägen bort till Korea.

Luddlosta, ”Bromus hordeaceus”, är ett ettårigt, medelstort gräs med
mjukludna blad och bladslidor. Stråna kan bli upp till sex decimeter
höga och arten blommar normalt i maj-juni, bilden är tagen en vecka
in i juli så ingen regel utan undantag.

Bildens större bärnstenssnäcka, ”Succinea putris”, är en landlevande
snigel tillhörande familjen bärnstenssnäckor.

Den större bärnstenssnäckan har en skallängd på mellan 16 och
22 millimeter och snäckan kan normalt sett inte dra in hela kroppen i
skalet, men vid torka kan den avsöndra så mycket vatten att kroppen
får plats i skalet och öppningen täpps igen med ett stelnat sekret.

Den större bärnstenssnäckan har palearktisk utbredning och är även
vanlig i Sverige. Den lever i vegetationen i närheten av sötvatten och
kan ibland parasiteras av en sugmask som saknar svenskt namn men
som på latin heter ”Leucochloridium paradoxum”. Snäckan får då en
kraftigt uppförstorad antenn som pulserar i vitgröna eller vitbruna
nyanser. Detta lockar i sin tur fåglar att äta upp snäckan och
parasiten fortsätter då sin livscykel inne i fågeln.

Mindre buskmätare eller som den också kallas rutig buskmätare,
”Chiasmia clathrata”, flyger i två sammanhängande generationer
från slutet av maj till och med augusti, längst i norr dock endast i en
generation.

Fjärilen flyger på alla typer av ängsmark med rik örtvegetation och
larven lever på klöver och blålusern, och förpuppningen sker på
marken. Det är en mätarfjäril som är aktiv även under dygnets ljusa
timmar och vingbredden är mellan 20-22 millimeter, och den ger
verkligen ett rutigt, svart och vitt intryck.

Buskmätaren förekommer allmänt från Skåne till Lule lappmark.

Bildens flädervänderot, ”Valeriana sambucifolia”, är en ganska
högväxt, flerårig ört med djupt parflikiga blad och vita eller rosa
blommor som blommar i juni-juli. Den torkade och pulveriserade
jordstammen, så kallad valerianarot ”Radix valerianæ”, har använts
som kramp- och smärtstillande medel, samt mot epilepsi och troligen
har de två mycket snarlika arterna i släktet, läkevänderot och bildens
flädervänderot, använts på samma sätt. Ser ni förresten den vackra
orangefärgade pärlemorfjärilen som sitter mitt i
flädervänderotsbeståndet?

”Slägt-namnet härledes af valere, förmå, eller af valor, förmåga,
kraft, emedan man sedan forntiden ansett, att växten egde kraftiga
medicinska egenskaper. – Linné säger, att namnet blifvit gifvet till
minne af en Konung vid namn Valerius.”

Ur ”Stockholms flora” av J. E. Wikström år 1840.

Den lilla näpna krickungen har verkligen stenkoll på mig där jag står
med kameran i högsta hugg och blicken lämnar mig inte för ett
ögonblick.

Stora bestånd med skogssäv har börjat breda ut sig i dammarna
närmast Lagan i öster. Skogssäven, ”Scirpus sylvaticus”, är ett
högväxt, flerårigt halvgräs som har krypande jordstam och
underjordiska utlöpare och växer därför ofta precis som här i stora
bestånd. Enligt Retzius, år 1806, kan skogssäv med fördel användas
till taktäckning.

”Skogssäven sällskapar gerna med Göklysan och Elggräset, och dess
rika axknippen bryta sig ganska bra mot den sednares veckade blad
och den förras röda blommor. Den är en bland de vackraste Säf-
arterna, temligen liknande någon större Cyperus.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Vad är detta, något för mig okänt ligger strax under vattenytan och
snappar mindre insekter i det strömmande vattnet mellan damm två
och tre. Vet någon så hör då av Er!

Gåtan kan vara löst ety vid mitt senaste besök vid Skillingaryds dämme
häromdagen studerade jag ett antal ryggsimmare genom kikaren och när de
låg strax under vattenytan och jagade insekter såg de ut ungefär som på
bilden.

Ryggsimmare är en familj insekter ibland vattenskinnbaggarna. Dessa
karaktäriseras av att bakbenen är betydligt längre än mellanbenen. Dessa
insekter lever i sötvatten och är rovdjur. De dödar bytet med ett giftigt stick
och de kan även ge oss människor smärtsamma stick.

I motsats till de snarlika buksimmarna, så simmar ryggsimmarna på rygg,
det vill säga med buken uppåt. Familjen omfattar cirka 170 arter som alla är
mellan 13 till 18 millimeter långa. I Sverige finns det bara 5 olika arter, den
vanligaste heter allmän ryggsimmare, ”Notonecta glauca” och kanske var
det sådana som fastnade på min bild.

Buksimmare är en annan familj insekter bland vattenskinnbaggarna som
innehåller omkring 500 kända arter världen över. I Europa finns 81 arter
och i Sverige finns det hela 33 olika arter.

Buksimmare hittas ofta i vattensamlingar med lugnt vatten, som dammar,
men de kan även leva i långsamt rinnande vatten, som till exempel åar. De
allra flesta arterna är, till skillnad från ryggsimmarna, växtätare som lever
på olika vattenväxter och alger.

Den vackra besksötan, ”Solanum dulcamara”, blommar från juni till
augusti utmed dammarnas stränder. Stjälkarna har förr använts till
korgarbeten och en dekokt på unga stjälkar användes förr mot
benvärk, utslag, skabb med mera. Som en ren kuriositet kan nämnas
att farao Tutanchamons tredje kista lär ha varit dekorerad med bär av
besksöta som var trädda på trådar av dadelpalmsblad.

Blommande krusskräppa, ”Rumex crispus”, eller svinsyra som den
kallades förr, är en av de vanligaste arterna i släktet ”Rumex”.

”Swinsyra w. wid byar och åkr. Decoct af färska roten eller
pulweriserad i salwa med olja utwärtes brukt, botar skabb; och fröen
fint stötte ingifwes mot Rödsot.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Inget i naturen går till spillo, allt tas tillvara och ingår på nytt i de
urgamla kretsloppen. Grodan på bilden av arten vanlig groda, ”Rana
temporaria”, styckas upp och blir till föda för de hundratals eller
tusentals svartmyror, ”Lasius niger”, som hittat kadavret. Andra
namn för svartmyran kan vara trädgårdsmyra, svart tuvmyra eller
sockermyra.

Ett samhälle med svartmyror består av en drottning och arbetare,
vilket är sterila honor. Könsindivider, det vill säga bevingade hanar
och honor, utvecklas vid speciella tider under året och finns således
inte konstant. Redan före äggläggningen bestäms vilket kön myran
ska få, hanarna kläcks ur obefruktade ägg medan honorna kläcks ur
ägg som är befruktade på vanligt sätt. En rad olika faktorer under
larvtiden avgör sedan om en larv ska utvecklas till en bevingad hona
eller en arbetare, exempelvis näring och omgivande temperatur.

Hanens enda funktion är att para sig och parningen sker uppe i luften
en varm och lugn högsommardag. Det är då man säger att myrorna
svärmar och dessa svärmar kan vara mycket individrika. Efter
parningen dör hanen medan honan biter av sig vingarna och
uppsöker sedan ett lämpligt ställe i marken för att lägga sina ägg och
starta ett nytt samhälle. Svartmyror är för övrigt allätare.

En vanlig bärfis, ”Dolycoris baccarum”, med sina vackert
svartvitringlade antenner har landat på en brännässla för att suga
växtsaft, som den med förkärlek då suger på fruktämnena och fröna.
Egentligen förtjänar den ett vackrare namn.

I fjärran talar trasten med sin lite vemodiga och repetitiva röst, väl
kamouflerad i den stora och höga granen i öster. Den är vårt
landskaps egen fågel förr även kallad sångtrast, klädra, klera,
fjällstare, talltrast, gäddtrast, maaltrost, natvuku, vakan och den
norske nattergal.

Taltrasten bär fortfarande sitt ursprungliga vetenskapliga namn,
”Turdus philomelos”, som den tilldelades redan år 1832 av Christian
Ludwig Brehm.

Släktesnamnet ”Turdus” är det latinska ordet för trast, och artepitetet
”philomelos” syftar på en person i den grekiska mytologin,
”Filomela”, som fick sin tunga avskuren, men förvandlades då till en
sångfågel. Namnet kommer ursprungligen från grekiskans ”philo”
för ”älskande”, och ”melos” för ”sång”.

Christian Ludwig Brehm, född den 24 januari år 1787 i Schönau,
död den 23 juni år 1864 i Renthendorf. Han var tysk pastor samt
ornitolog och samlade under sitt liv på sig över 15 000 fågelskinn
vilka han på sin ålders höst erbjöd till Berlins zoologiska museum,
men försäljningen blev aldrig av.

Efter hans död blev samlingen kvar på vinden till hans hus och där
de sedermera hittades av Otto Kleinschmidt först flera år senare.
Kleinschmidt lyckades övertala Lord Rothschild att köpa samlingen
och år 1900 hamnade den på hans museum i Tring, Hertfordshire i
England.