Smörkullens naturreservat

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Smörkullens naturreservat i Halland.

Smörkullen ett märkligt naturreservat
mellan Långasand och Bobergs  udde i
Halland

Smörkullen ett märkligt naturreservat mellan Långasand och Bobergs
udde i Halland, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder om ättestupor
och forntida guldskålar.

Bilderna är klickbara.

Välkomna till det märkliga och mytomspunna naturreservatet
Smörkullen mellan Suseåns mynning och Bobergs udde i Halland.

Smörkullens topp ligger 52 meter över havet och från toppen, som har
en spännande kulturhistoria, har man en magnifik utsikt över den
halländska kustremsan söder om Falkenberg.

Den gamla stigen till toppen över hälleberget är numera stängd, den
innebar för stora risker för vandraren.

Smörkullen ingick tidigare i en kedja av vårdkaseberg utmed kusten.
Eldarna fungerade som ett signalsystem som snabbt kunde varna en
hel bygd vid fara.

Bilden visar stigen upp till toppen av Smörkullen som är full av
tallrötter och att kalla den trollstig tycker jag passar mycket bra. Se
upp, snubbelrisken är stor och stigen är mycket brant.

På 1800-talet hittades en guldskål och ett svärd i brons vid
Smörkullen. Man har också gjort fynd av en stor mängd flinta som
sannolikt härstammar från en boplats. Fynden härrör från bronsåldern
och berättar att berget under denna tid var en kultplats där offer skett.

Guldskålen som hittades på Smörkullen 1859 är troligtvis en offerskål
som använts i rituella sammanhang. Skålen, som är från bronsåldern,
är 13 centimeter i diameter och guldets tjocklek är mindre än 1
millimeter. Skålen förvaras numera i Guldrummet på Historiska
muséet i Stockholm men förr fanns den som ett hologram att beskåda
på Falkenbergs muséum.

Bilden visar den näst sista passagen innan man når stegen till toppen,
se till att ha ordenliga skor på fötterna.

På berget finns också skålgropar, som är en typ av hällristningar, i
såväl block som hällar. Skålgroparna har gett namn åt berget, då man
tidigare trodde att människor under forntiden offrat fett i skålarna,
därav alltså namnet Smörkullen.

Bilden visar de sista ”stegen på stegen”, sedan är man uppe på
Smörkullens topp 52 meter över havsnivån. Ytterligare cirka 135
meter uppåt himlen till ligger Skillingaryd på cirka 187 meters höjd
över havet.

Man trodde också att det bodde troll på Smörkullen och enligt sägnen
offrade Veka gård, som ligger i direkt anslutning till berget, varje jul
en blodkorv till trollen och fick i gengäld låna trollens kopparkittel.

I bildens mitt i fjärran ligger Boabjer och strax till vänster där innanför
ligger Långasand. Ytterligare i fjärran ser man Skipåsbergen i
Steninge.

Smörkullen är bevuxen med omväxlande barr- och lövskog. I branten
åt öster växer rikligt med den väldoftande vildkaprifolen, ”Lonicera
periclymenum”, som slingrar sig upp för trädens stammar likt lianer.

Vildkaprifolens artnamn ”periclymenum” är en latinisering av
grekiskans ”peri” för ”omkring” och ”klyzein” för ”omfatta” och
syftar på det slingrande växtsättet.

Bilden visar en vacker vy åt ostnordost över Veka gård.

En vy åt sydost med sommarhusen vid Veka.

En fantastisk vy från toppen av Smörkullen åt söder.

Smörkullen sägs också ibland ha varit en så kallad ättestupa där man
fordom slängde människor över kanten mot en säker död när den blev
gamla och oförmögna att ta hand om sig själva vilket numera betraktas
som sagor och myter eller kanske till och med rena lögner.

Ättestupa är enligt traditionen ett brant stup där åldringar under
nordisk forntid sägs ha kastat sig, eller blivit kastade, mot sin död.
Enligt myten gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att försörja
sig själv eller bidra till arbetet på gården. Trots att det finns många
platser utpekade i Norden som sägs ha tjänat som ättestupor, anses det
inte längre troligt att de faktiskt har funnits och använts, utan snarare
är det en seglivad saga, sägen och myt.

I Sverige blev ättestupan nyupptäckt på 1600-talet i och med att den
gamla isländska sagan Götrikssagan, där det berättas om
”Ætternisstapi”, översatt ”Släktklippan”, översattes till svenska och
gavs ut. Sagan är det enda stället i litteraturen där ordet ”ætternisstapi”
förekommer. Under sent 1800-tal startade ifrågasättandet av myten
och det är numera accepterat bland forskare att ättestupan aldrig har
funnits.

Att ta sig upp på Smörkullen är tufft men att ta sig ner är inte desto
mindre tufft, så gå försiktigt!