Här och där i Åkers socken

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Åkers socken.

Här och där i Åkers socken i Vaggeryds
kommun

Här och där i Åkers socken i Vaggeryds kommun, en natur- och
kulturkrönika i 12 bilder om ett annat Sverige då andra förutsättningar
rådde.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, sommarminnen från juli
månads sista dag 2012.

I min barndom i mitten av 1960-talet, någon gång varje sommar, åkte far och
jag upp till Nils och Svea i Jonsbo.  Nils var en äldre bror till Olof Åkerstig
som i sin tur var gift med min fars äldre syster Majken. Olof och Majken var
med andra ord min farbror och faster.

Jonsbo var ett litet stilfullt soldattorp vackert beläget i söder, högt ovan
Vippsjön, och där fick vi låna deras båt för att jag skulle få meta i sjön.

Det var fantastiska och spännande minnen när vi, efter fisketuren, satt i det
lilla köket och fikade och lyssnade på historier från gamla tider vilket framför
allt Nils var en mästare på att berätta.

Namn som Ulvamunnen, Goamotta, skatter som gömdes undan i grottor för
de danska soldaterna under krigstider på 1500-, 1600- och 1700-talen,
storsiken i sjön och nutrian, eller sumpbävern, utmed Vippsjöns stränder
sitter fortfarande trivsamt fast i minnet trots att en mindre evighet förflutet
sedan dess, med andra ord i runda tal 47 år.

Tanken svindlar ibland att jag blivit så gammal att jag har klara och 47 år
gamla minnen att vårda. Vart tog alla dessa år vägen, finns de lagrade någon
annanstans eller har de bara flutit iväg med tidens ström till ingenstans.
Stora frågor men tyvärr inga svar.

Soldattorpet Jonsbo i några få årtal;

1688 – förste soldatet bosätter sig på Jonsbo.

1718 – ett årtal som finns inhugget på äldsta ladugårdsbyggnaden

1843 – nuvarande torpet byggs

1872 – den siste indelte soldaten i torpets historia F A Roos anställdes

1880 – F A Roos, som står för Frans August Roos, klarar
korpralsskolan

1903 – F A Roos friköper torpet av rotebönderna

1930 – F A Roos avlider 78 år gammal och torpet övergår till hans
hustru Anna och dottern Svea som sedermera gifter sig med Nils
Svensson, se ovan Nisse

1936 – Snickaren Nils Svensson med hustrun Svea och sonen Mauritz
flyttar till torpet Jonsbo och cirka 30 år senare börjar mina egna
barndomsminnen som jag beskrivit ovan.

Sonen Mauritz hade då sedan länge flyttat från föräldrahemmet.
Denne man har jag tyvärr aldrig träffat men i somras hade jag
förmånen att få tala gamla minnen med honom per telefon vilket var
mycket trevligt.

Mässebergs soldattorps soldater, Kongliga Jönköpings regemente.

1717-1740 Soldaten Håkan Hermansson. Hustrun Ingrid Andersdotter.

1742-1780 Soldaten Peter Frisk, Hustrun Karin Jonsdotter.

1780-1790 Soldaten Jöns Berg, född 1735, död 1799. Hustrun Märta
född 1731.

1800-1809 Soldaten Sven Storm, född 1773. Hustrun Sara
Samuelsdotter, född 1761. Sven var med i kriget mot Napoleon.’

1810-1820 Soldaten Peter Holm, född 1782, är i krig 1813-1814 i det
så kallade andra Napoleonkriget. Hustrun Ingrid Nilsdotter, född
1786. Peter Holm är den förste soldaten som efter avslutad
tjänstgöring bebor Lilla Jonsbo.

1820-1848 Soldaten Karl Kling, född den 23 juni 1792, död den
15 mars 1841. Hustrun Stina Andersdotter, född den 11 januari 1780,
död den 10 februari 1839. Karls andra hustru Kristina Johansdotter,
född den 9 augusti 1811.

1840-1870 Soldaten Peter Kling och son till Karl Kling, född den
25 februari 1824. Hustrun Maja Magnusdotter, född den 7 september
1815.

1872-1902 Soldaten Frans August Roos, född den 15 januari 1852.
Hustrun Anna Katarina Andersdotter, född den 22 februari 1844.
Frans August Roos var den siste indelte soldaten vid Mässebergs
Rote.

Bara några hundra meter från soldattorpet Jonsbo hittar man resterna
efter ett dämme där man utnyttjat kraften från det rinnande vattnet, ett
exempel från det gamla småskaliga Sverige.

Kanske har här stått en skvaltkvarn som är en mindre kvarn för
malning av säd mellan kvarnstenar, med horisontellt placerat
vattenhjul som med en axel sammanbinds direkt med en horisontellt
liggande kvarnsten.

Skvaltor användes i mindre skala för lokal mjölproduktion och var den
dominerande typen av kvarn fram till tiden för den industriella
utvecklingen, då vattenkvarnar med vertikala hjul blev vanligare.

Skvaltkvarnar var byggda efter äldre förlagor och rötterna går tillbaka
till babylonisk tid och var i bruk i Sverige från cirka 1200-talet till
början av 1900-talet.

Här passerar jag Dunderhyttan och med detta namn klingande i öronen
känner jag mig nästan förflyttad till trakterna av Bergslagen.
Dunderhyttan gömmer dessutom en märklig hemlighet som ni kan se
på nästa bild.

Dunderhyttans sevärdhet är den gamla tallen som numera helt täcker
den gamla jordkällaren. En gång i tiden när jordkällarens tak var nytt
och förmodligen täckt med ett torvtak slog det lilla tallfröet rot för att
sedan under årtiondenas gång helt ta över och krossa taket.

Alldeles bredvid tallen som blivit jordkällartak växte rikligt med den
mindre vanliga skogshakmossan, ”Rhytidiadelphus subpinnatus”, som
dessutom är en så kallad signalart för fin och orörd skog.

En en är en buske eller litet träd, ibland krypande och oftast
tvåbyggare, det vill säga att det finns han-enar och hon-enar. Barken
är tunn och flagnar av i lodräta remsor. Barren är fleråriga, växer i
tretaliga kransar. Barren är spetsiga och stickande samt på ovansida
blågröna och rännformade medan undersidan är mörkgröna.

Hanorganen är äggrunda och omkring åtta millimeter långa medan
honorganen bara är omkring två millimeter långa. Bärkotten eller
enbäret är bildad av tre sammanväxta köttiga fjäll som först är gröna
men vid mognaden blåsvarta samt innehåller mellan ett till sex frön.
Enbären mognar tidigast under andra året efter pollineringen. Släktet
”Juniperus” har 50 olika arter i världen, varav bara arten en,
”Juniperus communis”, är inhemsk i Sverige.

Enen är oftast en upprätt buske, men den kan också vara trädformad,
som här, eller krypande. Barren som sitter tre och tre i kransar skiljer
den från alla våra andra vilda barrväxter. Enen sprider sitt pollen
under våren och under första sommaren är de blivande enbären små
och gulgröna.

Andra året har de som sagt växt till i storlek och blivit mer grönaktiga
men först år tre är fröna i de då blåsvarta enbären mogna. Alla de olika
åldersstadierna av enbär förekommer för övrigt samtidigt.

Enbär är egentligen inga bär utan så kallade bärkottar bildade av tre
sammanväxta köttiga fröfjäll, C F Nyman skriver år 1868, citat; ”men
bären visa också annars genom spetsens tre små uddar, nästan som en
blodigel-mun, huruledes de bildats”.

Den äldsta en som hittats i Sverige var 840 år gammal och påträffades
i Sareks nationalpark. Det är det äldsta träd som överhuvudtaget med
säkerhet påträffats i Sverige och omnämns av Ola Engelmark och
Annika Hofgaard i uppsatsen Sveriges äldsta tall. Denna uppsats går
att läsa i Svensk Botanisk Tidskrift 79, sidorna 415-416 från år 1981.

Enen kan bli upp till 14 meter hög och få en stamomkrets i brösthöjd
på 1,5 meter och då tror jag att denna en i Ryd, vackert belägen högt
ovan Rydsjön, väster om Åkers kyrkby, sydväst om Skillingaryd, väl
står sig i ”enekonkurrensen”.

Jag har rapporterat denna jätte-en till Länsstyrelsens experter så får vi
se hur den står sig i jämförelse med andra jätte-enar i Sverige.

Reflexion; är man inte ungefär lika lång mellan sina fingertoppar när
armarna sträcks rakt ut från kroppen som man är från hjässan till
fotabjället, då mannen vars händer man ser på bilden är ungefär
175 centimeter bör enen på bilden vara en verklig jätte.

Jag har för övrigt aldrig hört talas om ”Jätte-enen i Ryd”

Inte långt från jätte-enen växte denna vackra hampdån, ”Galeopsis
speciosa”, som är en upprätt, grenig ört som kan bli upp till åtta
decimeter hög. Stjälken är fyrkantig, uppsvälld under lederna och
styvt hårig. Hampdån blommar under juli och augusti.

Hampdån ingår i familjen ”Lamiaceae”, förr ”Labiatae”, på svenska
kransblommiga växter.

Avslutningsvis kan jag nu avslöja för Er var vår gamla grå tomte tog
vägen när den något överviktige röd-vita tomten tog över för ett antal
årtionden sedan, de grå bor numera i gamla granar.

Tomten, tomtegubben, gårdstomten eller den grå tomten, är gårdens
skyddsväsen i nordisk folktro. Han var en slags skuggbonde med
övernaturliga krafter som såg till att gården har lycka med sig. Han
antogs ofta vara den förste mannen som odlade upp just den gården,
och som inte kommer till ro efter döden, utan hela tiden måste se till
”sin” gård.

Han visade sig ogärna, men beskrivs som en äldre man och mindre än
människor och ofta med vitt skägg, gråa kläder och luva. Det var
viktigt att hålla sig väl med honom och inte förarga honom på något
sätt. Den grå tomten hade ett vresigt temperament och kunde hämnas
om man exempelvis misskötte djuren eller behandlade honom
respektlöst. Framför allt vakade han över djuren i stall och lada och
som tack för hans arbete gav man tomten en skål gröt. Enligt en senare
tradition skulle han vara särskilt förtjust i risgrynsgröt eller sötgröt
som därför även kallas tomtegröt.