Hösten vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 9

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 9, en naturkrönika i 12 bilder
från den biologiskt rika våtmarken i södra delen av Skillingaryds
samhälle, höstens första dag i september 2012

Kungsljus är ett antal arter i familjen ”Scrophulariaceae” eller på
svenska ”Lejongapsväxter”, de tillhör släktet ”Verbascum” där vi
hittar arter som bildens kungsljus, ”Verbascum thapsus”, men också
grenigt kungsljus, ”Verbascum lychnitis”, läkekungsljus, ”Verbascum
phlomoides”, mörkt kungsljus, ”Verbascum nigrum”, praktkungsljus,
”Verbascum speciosum och ölandskungsljus, ”Verbascum
densiflorum.

Bilden visar en snårvinda, ”Calystegia sepium sepium” av underarten,
”Calystegia sepium spectabilis”, som på svenska heter skär snårvinda
eller skärvinda, dock kan även huvudunderarten snårvinda ha skära
blommor men då finns andra karaktärsskillnader som tar för mycket
utrymme att gå in på här.

”Skogsvindan är visserligen prydlig med sina talrika blad och stora,
vackra blommor, men kan också lätt bli ett svårt ogräs genom sina vidt
krypande rötter, hvilka sprida sig värre än Åkervindans…

…Lätthet och täckhet, jemte mycken lifskraft, utmärka denna art, som
icke sällan med Vildhumla o. a. bildar nästan ogenomträngliga massor
eller blandar sina blad med de buskars, på hvilka den slingrar sig.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Bilden visar en sävsparv, en hane, i sin första vinterdräkt, han är
förmodligen född vid dämmet i somras, år 2012.

Den unga sävsparven, samma som på förra bilden, sitter i Nordens
största gräs som är vass eller bladvass, ”Phragmites australis”.

Vass kan förväxlas med rörflen, ”Phalaris arundinacea”, som är ett
annat storväxt gräs med breda blad men vippan hos rörflen är tätare
och inte lika yvig som hos vass och bladen saknar vassbladens ”bett”.

Det rynkiga så kallade ”bettmärket” på vassens blad är märken som
uppkommit då bladslidan tryckt och klämt bladet innan det vuxit ut.
Uppkomsten av märket har dock givits många olika tolkningar i
folktron och enligt en sägen skall Gud och djävulen ha tävlat om vem
som kunde skapa det längsta strået. Gud skapade vassen och djävulen
skapade gräset rörflen men då djävulen upptäckte att Gud lyckats
skapa ett mycket högre och större gräs än han själv försökte han bita
sönder vassen, vilket sålunda skall ha orsakat ”bettmärkena”.

Dagens fynd vid Skillingaryds dämme blev denna kamtjatkaros,
”Rosa × kamtchatica”, som är en hybrid mellan taigaros, ”Rosa
davurica”, och vresros, ”Rosa rugosa”. Den kan bli mellan 1 till 2,5
meter hög och blommar vanligtvis i juni och juli. Arten är sällsynt och
ibland förvildad eller kvarstående på öppen kulturmark. Den sprider
sig med underjordiska utlöpare och kan därför bilda stora bestånd.
Kamtjatkarosen togs ibland in i trädgårdarna eftersom den gav goda
nypon.

Den ena arten i korsningen som blev förra bildens kamtjatkaros,
”Rosa × kamtchatica”, är vresrosen, ”Rosa rugosa”, och denna ros ser
ni på bilden. Den finns bitvis rikligt vid Skillingaryds dämme.

I min krönika ”Sommar vid Skillingaryds dämme del 17” från den
26 augusti 2012 skrev jag följande rader:

”Vad är detta, något för mig okänt ligger strax under vattenytan och
snappar mindre insekter i det strömmande vattnet mellan damm två
och tre. Vet någon så hör då av Er!”

Gåtan löste jag själv några dagar senare i samma damm och då skrev
jag följande tillägg:

”Ryggsimmare är en familj insekter ibland vattenskinnbaggarna.
Dessa karaktäriseras av att bakbenen är betydligt längre än
mellanbenen. Dessa insekter lever i sötvatten och är rovdjur. De dödar
bytet med ett giftigt stick och de kan även ge oss människor
smärtsamma stick”.

Hursomhelst, så här ser en ryggsimmare ut och även om bilden inte är
speciellt bra så hoppas jag att ni kan bilda er en uppfattning om
storlek, färg och form, med andra ord ett GISS eller som
fågelskådarna säger ett JIZZ.

En, tycker jag, vacker bild på bukettapels, ”Malus toringo” rödaktiga
frukter. Bukettapeln finns i många olika varianter och jag har själv en i
trädgården. Frukterna är omtyckta av fåglar men går även att äta för
oss människor och ska vara mycket bra till gelé.

Inget får gå till spillo i naturen, här håller två svarta asbaggar, ”Silpha
tristis”, på att äta upp resterna efter en totalt krossad trädgårdssnäcka,
”Cepaea hortensis”.

Eftersom spiréor ofta är mycket svårbestämda säger jag att bildens
spiréa förmodligen är arten klasespiréa, ”S. x billiardii”. Spiréor är
annars lövfällande buskar, rikt grenade från basen och ofta
rotskottsbildande. De odlas allmänt som prydnadsbuskar och som
häckväxter, både rena arter och hybrider förekommer i handeln.
Många används också i offentliga planteringar, till exempel bildens
klasespiréa, kvastspirea, rosenspirea, brudspirea och bukettspirea.
Släktnamnet ”Spiraea” kommer av grekiskans ”speiraia”, ett
växtnamn hos Theofrastos redan på 300-talet före Kristus.  Släktet har
omkring 100 arter men bara fem arter är naturaliserade och bofasta i
Sverige.

Theofrastos, också kallad Eresios, var en grekisk filosof och
naturforskare som föddes år 371 eller 370 före Kristus i Eresos på
Lesbos. Theofrastos dog år 286 eller 285 före Kristus i Aten och var
lärjunge till Platon och Aristoteles och efter den senares död år
322 före Kristus den peripatetiska skolans huvudman.

Peripatetiska skolan är den filosofiska skola som grundades av
Aristoteles och till vilka bland andra Theofrastos, Eudemos från
Rhodos, Aristoxenos och Dikaiarchos hörde.

Termen betyder att gå omkring, och kommer troligen av den offentliga
gången i Lyceum i Aten, där Aristoteles och hans elever promenerade
på de gångvägar som kallades peripatoi.

Det är även omvittnat att även vår egen Carl von Linné tillämpade
samma metod när han undervisade sina studenter.

Vårtig röksvamp, ”Lycoperdon perlatum”, är lätt att känna igen på
sina päronformade fruktkroppar som är fulla av lätt avfallande små
”vårtor”. Den är ätlig men dela den alltid på mitten och försäkra Er om
att den är alldeles vit inuti, annars släng bort den för då har sporerna
börjat bildas och mogna, dock tycker jag att den inte är någon större
smakupplevelse.

Bilden visar en äggstinn hona av arten ”Galeruca tanaceti” vilket är en
ganska allmän bladbagge som ofta misstas för majbagge vilket jag
också först trodde samtidigt som jag hoppade jämfota av glädje. Men
säg den glädje som varar för evigt, det visade sig vara en
renfanebagge, ”Galeruca tanaceti”. Men håll med mig om att den lite
liknar den rara majbaggen, den ska visserligen inte alls finnas här hos
oss på sydsvenska höglandet men ändå.

Så till en avslutande och trevlig nyhet, dock utan bild. Under ett par år
har den hos oss ovanliga kärrsångaren, ”Acrocephalus palustris”,
observerats vid Skillingaryds dämme och i år har kommunens
ornitologer ringmärkt ungfåglar av kärrsångare vilket betyder att en
lyckosam häckning har genomförts under sommaren 2012.

Kärrsångaren är annars en flyttfågel som häckar i centrala och östra
Europa till Uralbergen. Den övervintrar söder om Sahara i Afrika. Den
har invandrat till Sverige under 1900-talet och är nu spridd över stora
delar av södra och mellersta Sverige samt längre norrut längs kusten.
Den flyttar från Sverige redan i augusti-september samt återkommer i
maj-juni och är en av de flyttfåglar som anländer senast till Sverige.