Vinter vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 7

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 7, en naturkrönika i 14 bilder
från en frusen oas en kall och disig vinterdag när världen syntes liten.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av december 2012.

En kall och disig vinterdag när världen syntes liten promenerade jag
en stund runt dammarna vid Skillingaryds dämme och för en gångs
skull fanns där lite fågel att studera, förmodligen på grund av den
senaste tidens kyla.

Till vänster på bilden håller en krickhona på att vandra ut ur bild och
ytterligare en krickhona står omgiven av ett antal gräsandsdrakar. I
bakgrunden spanar en sångsvan ut i dimman och diset.

Det var verkligen ingen bra dag för fotografering, det minimala ljuset,
trots att det är mitt på dagen, tillsammans med diset gjorde att bilderna
blev som de blev men en krickhona är det i alla fall på min bild.

Här står hon igen, krickhonan, denna gång sträcker hon på sig en
aning och lyfter sina vingar, och man kan se delar av den vita, ljusa
vingundersidans mittparti.

Gräsänder, en hona kricka och tre kniphanar bildar tillsammans en fin
blandning av biologisk mångfald vid Skillingaryds dämme denna
disiga och milda vinterdag i december 2012.

Det gäller att hålla fjäderdräkten i ordning för gräsänderna och att en
kniphane simmar nära förbi tycks sakna intresse för dem.

De tre kniphanarna lyste upp den gråa disiga dagen vid dämmet.
Knipor äter vanligtvis snäckor, musslor, insektslarver och en del fröer.
Här vid dämmet finns mängder av snäckor på stenar under vattnet så
någon födobrist bör inte inträffa om inte isen lägger sig, vilket inte
heller bör inträffa i första dammen då vattnet som kommer från
reningsverket håller en god temperatur.

Inte bara gräsänderna förstår vikten av att hålla fjäderdräkten i
topptrim, det förstår även bildens två sångsvanar. Gräsanden i
bakgrunden är förmodligen redan klar med detta arbete för
ögonblicket.

Kalle Anka satt på en planka, ropade så här…

… mamma, mamma se så stor jag är! Hoppas sångsvanen på de två
bilderna ursäktar mig för att jag kallar den anka.

Långt borta i sydost, på andra sidan floden, satt en rovfågel i en
björktopp, inte helt lätt att artbestämma på detta avstånd, i det grå
vinterdiset, men visst såg det ut som en liten sparvhökshane, och det
var det också, visade det sig senare när jag kom lite närmare.

De ljusa fläckarna på ryggsida bör innebära att bildens sparvhök är
född i somras, den är alltså juvenil.

Sparvhöken har valt en svår plats att sitta på och det är allt tur att den
har sina kraftfulla stjärtpennor att hålla balansen med.

Sparvhöken heter på latin ”Accipiter nisus” där det fösta ordet
”Accipiter”, som markerar släktet, betyder just hök. Artnamnet
”nisus” anspelar på kung Nisos av Megara som enligt den grekiska
mytologin förvandlades till en sparvhök.

Kung Nisos var i den grekiska mytologin, som redan nämnts, en kung
över den forntida staden Megara. Han hade en slinga i håret som var
lila och det var just den hårslingan som gjorde honom stark och
väldig. Kungen av Kreta, kung Minos, ville inta staden Megara och
fick då hjälp av kung Nisos dotter Scilla, på grekiska Skylla, som hade
förälskat sig i kung Minos. Hon hjälpte därför kung Minos genom att
förråda sin far kung Nisos genom att klippa av honom hans lila
hårslinga vilket innebar att han förlorade sin styrka. Kung Nisos dör
och förvandlas till en sparvhök och kan på detta sätt döda sin
förrädiska dotter som också hon förvandlats till en fågel.

I det dunkla vinterljuset förvandlas till och med den röda domherren
och den bjärt blågula blåmesen till väl kamouflerade ”grå katter”,
vilket får bli avslutningsbilden för denna gång.

På återseende!