Håkansbyggets hökuggla

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på hökugglan.

Håkansbyggets hökuggla

Håkansbyggets hökuggla, hyggets härliga harmoniska halohelgon
håller hov, heroiskt honorabel hållning, hovrar här habitatet homogent
höviskt, humant hugsvalande, hoppas ”han” hittar hem. En
naturkrönika i 9 bilder från en föryngringsyta strax utanför Vaggeryd
mot Hok.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en av februari månads
första dagar 2013.

Tredje gången gillt promenerar jag på vägarna vid Håkansbyggets
föryngringsyta och efter 45 minuter på en föryngringsyta kan vem
som helst tröttna trots ett underbart vackert vinterväder.

Jag hade sökt igenom de döda men ännu stående tall- och granlågorna
ett stort antal gånger i min jakt på den vackra hökugglan, men ”icke sa
Nicke”.

Så plötsligt kom den inflygande rakt norrifrån och slog ner i den
högsta granlågan i söder och jag tror att jag sa till mig själv
”äntligen”!

Det gamla talesättet ”Trägen vinner” stämmer trots allt, ibland.

Den, jag säger den för jag kan inte avgöra om det är en hona eller
hane, sitter ganska långt ifrån mig och jag smyger därför sakta närmre.

Denna dagaktiva uggla från norr är fullständigt orädd och snart står
jag alldeles invid trädet där den sitter, ganska högt upp.

Hökugglan noncharlerar mig totalt trots att jag står mycket nära och
trots att jag försöker låta som en liten sork, de skarpt gula ögonen är
istället fästa någonstans långt borta i fjärran.

Jag undrar vad den tänker, för tänker det gör den.

Den ljust reflekterande granstammen och den lika ljust och
tvärvattrade hökugglan i stark kontrast mot den friskt klarblå himlen
gör bilden både filosofisk, tankeväckande samt bedövande vacker.

Jag får en stark känsla av insikt om hur vacker vår värld trots allt
fortfarande är och hur priviligierad jag just nu är som får uppleva detta
skådespel.

För den vackra hökugglan är jag fullständigt ointressant, den har
viktigare saker att se och tänka på, inte så mycket som en blick
skänker den mig, än mindre en tanke.

Detta är nyttigt att få vara med om som människa, vi är nämligen inte
evolutionens krona utan bara en i mängden i den biologiska
mångfaldens jättelika och ständigt pågående dynamiska samspel
mellan naturen, miljön och generna.

Om ni lyssnar noga kanske ni kan höra mig som svaga visslingar och
pip när jag på detta sätt försöker fånga hökugglans uppmärksamhet för
att få den att titta ner mot mig så jag kan få en bra ansiktsbild men
hökugglor lurar man inte så lätt uppenbarligen.

Tjugofjärde bilden konstaterar jag när jag trycker av denna bild, en
till, sedan får det räcka och hökugglan får vara ifred.

Tjugofemte bilden men vart tog den gråvita hökugglan vägen, visst är
väl fågeln väl kamouflerad framför den gråskaliga veden i den döda
granen.

Så här låter en hökuggla.

Lyssna här