Vår naturkrönikör Dan Damberg har hittat en igelkott.
Mötet, del 9 – igelkott
Mötet, del 9 – igelkott, en naturkrönika i 5 bilder om en 15 miljoner år
gammal och väldigt söt biologisk konstruktion.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juli 2010.
Gösta Knutssons lilla sagobok om igelkotten Pigge Lunk, från min tidiga
barndom har gett igelkotten ett ”ansikte” för mig och många andra som
var barn i slutet av 1950-talet och framåt.
”Pigge, Pigge, Pigge Lunk är så fridsam och så snäll, trivs när dagen blir
till kväll. Nosar, sniffar, snusar, fnyser helst när solen inte lyser, det gör
Pigge, Pigge Lunk”.
Sagan om igelkotten Pigge Lunk, om Bullgumman och Bullgubben på
gården Rundhult och alla deras roliga djur som taxen Mufti, tuppen
Kuckelikule, hönorna Fina, Lina och Mina, kon fru Karlsson och grisen
herr Johansson utkom första gången 1958, vilket för övrigt var mitt
födelseår. Gösta Knutsson satte själv denna bok främst i sin stora
produktion, och frågan är om inte Pigge Lunk lustigt tecknad av Helga
Henschen och med många sånger av Lars Erik Larsson faktiskt är den
mest charmiga av Knutssons alla skapelser.
Det har i årtionden funnits igelkottar på kvarteret och på tomten hemma
hos oss men i år har det varit ovanligt många små svartblå visitkort på
gräsmattan utan att vi fått se djuren. Det var naturligtvis då extra roligt
när vi härom kvällen, i skymningen, äntligen fick se en av igelkottarna,
som för övrigt är Gotlands landskapsdjur, på födosök utmed husväggen.
Eftersom ljuset är svagt och jag inte vill chocka igelkotten med att
använda blixt så är ISO-talet högt därav de något gryniga bilderna.
Igelkott, ”Erináceus europaeus”, är en art i familjen igelkottdjur. Den blir
mellan 20–30 centimeter lång och har en 1,5–4 centimeter lång svans.
Ryggen är täckt av 2–3 centimeter långa, gråbrunspräckliga taggar,
medan undersidan och större delen av huvudet har vanliga hår.
Taggarna, som för övrigt är ombildade hår, används vid försvar mot
predatorer, då djuret rullar ihop sig till ett klot. En fullvuxen, normalstor,
igelkott har ungefär 5 000 taggar och särskilt stora igelkottar har upp till
7 500 taggar medan unga igelkottar som just har lämnat boet bara har
cirka 3 000 taggar.
Arten finns i Sverige norrut till södra Norrland, längs kusten till
Norrbotten, vidare i hela västra Europa samt i Finland och västra Ryska
federationen. I Sverige föredrar igelkotten kulturbygder med parker,
trädgårdar och andra öppna marker men den finns även i skogsmarker.
Den är nattaktiv och livnär sig av insekter, daggmaskar, sniglar och små
ryggradsdjur samt en del frukt och svamp. Honan föder en kull på
vanligtvis fyra till sex ungar under sommaren och under hösten bygger
igelkotten ett bo av löv, gräs och kvistar, oftast under en buske, men
ibland under eller i uthus. I detta bo ligger den sedan i dvala under
vintern. Dödligheten är dock stor under vintern och troligen dör fler
igelkottar under övervintringen än genom trafik, predatorer och
sjukdomar under sommaren.
Igelkottdjur, ”Erinacéidae”, är en familj insektsätare med 20 arter i
Gamla världen. De fördelas på de två underfamiljerna igelkottar
”Erinaceiínae” med 14 arter och råttigelkottar ”Echinosoricínae” med sex
arter. De varierar i storlek från kroppslängd 10-15 centimeter och
svanslängd 1-3 centimeter hos mindre råttigelkott, ”Hýlomys suiíllus”,
till kroppslängd på upp till 45 centimeter och svanslängd om cirka 20
centimeter hos månråtta, ”Echinosorex gymnura”.
De enskilda arterna varierar avsevärt i storlek, form och färg, och
artindelningen är för igelkottar något osäker. Igelkottdjur har lång,
spetsig nos och stora framtänder men små hörntänder. Benen är kraftiga
och har starka klor, och arter som lever i torrt klimat gräver bohålor i
marken. Igelkottar har flera tusen taggar på ryggsidan, medan taggar helt
saknas hos råttigelkottar. Vid födseln är ungarnas taggar inbäddade i
huden.
Igelkottdjur äter, som sagt, mest ryggradslösa djur, men även små
ryggradsdjur och en del växter, och de finns i alla miljöer, från skogar till
öknar. Gruppen anses primitiv, och släktet ”Erináceus” fanns redan
under sen miocen för cirka 15 miljoner år sedan. Igelkottens levnadssätt
och försvar har gjort den till ett framgångsrikt djur under en stor del av
däggdjurens tidsålder. Den har stått emot fiender av olika slag genom
årmiljonerna, men mot människans bilar har den tyvärr inget effektivt
försvar.
I äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning
äter ormar vilket till största delen är en myt. Dessa båda djur träffar bara
sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar
huvudsakligen på dagen. Det är visserligen sant att igelkottar kan utstå
större mängder av ormgift än andra djur med samma kroppsstorlek men
ormar ingår så gott som aldrig i dess föda. Det förekommer bara att
igelkotten äter döda ormar om den skulle råka hitta en.
En annan felaktig myt är att igelkottar bär födan på taggarna. Trots att
blad och frukter ibland fastnar på taggarna utgör de ingen föda. De får
detta besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar men
anstränger sig inte särskilt mycket för att bli av med det.
Ytterligare ett påhitt är att igelkottar dricker mjölk från vilande kor. Det
är inte känt om kor skulle acceptera detta, men å andra sidan är
igelkottens mun alldeles för liten för kons spenar. Allmänt dricker
igelkottar gärna från ett fat mjölk, men de får diarré av mjölken därför är
det bästa att ge dem vatten.
Igelkotten förekommer i olika sagor och i folktron hos olika folkslag.
Särskild känd är sagan om haren och igelkotten från bröderna Grimms
sagosamling, där en hare blir överlistad på grund av att han inte kan
skilja mellan en igelkott av hankön och en igelkott av honkön.
I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.
I folktron betyder igelkotten ibland tur och ibland otur. Hos sinti (en
folkgrupp som idag främst lever i Tyskland, Österrike samt i viss mån i
Benelux-länderna) och romer anses igelkotten vara ett lyckodjur.
Udmurter (ett finsk-ugriskt folk bosatt främst i området mellan floderna
Kama och Vjatka, norr om Volga och fram till Uralbergen i Ryssland)
betraktar däremot en död igelkott som ett tecken på annalkande död. I
Nordtyskland har en uppfattning funnits att en igelkott i ladugården ger
korna sjuka juver.
I Frankrike användes tidigare igelkottens taggar i kärlekstrolldom och
aska av brända igelkottar har nyttjats för att motverka epilepsi, ödem,
urininkontinens och olika hästsjukdomar. Det skedde även försök att
hejda njur- och urinstenar med torkat igelkottsblod. Igelkottsfett var ett
medel mot benbrott och öppna sår och en blandning av fett från igelkott
och rödräv på en pinne skulle samla husets loppor på ett begränsat ställe.
Igelkottens lever utnyttjades som medicin mot njursjukdomar och
kramp.
I flera regioner i Europa använder eller har man använt igelkottens kött
som mat. De inre organen avlägsnades, varefter ett skikt av fuktig lera
fästes runt igelkotten som sedan stektes över en öppen eld. Efter att
djuret blivit grillat tog man bort den torkade leran, som då innehöll alla
taggarna. På 400-talet stod djuret dessutom på matsedeln hos romarna
och under 1400-talet ingick djuret i det engelska köket medan det i det
medeltida Spanien användes kött av igelkott under fastetiden.
Igelkottar är mysiga djur att ha i trädgården. Tyvärr ser man dom mer ofta döda ute på vägarna.
Är inte Igekotten fridlyst/utrotningshotad?