Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Häradsösjön.
Häradsösjön och den vackra Häradsö by
Häradsösjön och den vackra Häradsö by, en natur- och kulturkrönika i
20 bilder om ännu en av våra vackra, biologiskt rika och
bevarandevärda platser i Vaggeryds- och Värnamo kommuner.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mars månads sista dagar
den långa och kalla vintern anno 2013.
Snart är jag framme och nere vid Häradsösjön via den lilla, nästan
osynliga, stigen genom ekbacken och strax öppnar sig ett ståtligt och
vidunderligt landskap inför mina ögon.
Häradsösjön ligger i östra delen av nationalparken Store Mosse och hit
kommer man från gamla E4 mellan Värnamo och Klevshult. Vid
skylten Häradsö tar man västerut till denna vackra by och efter några
kilometer vid skylten Hagen kan man svänga vänster och når då efter
cirka 300 meter en parkeringsplats.
Härifrån går man cirka 2 kilometer ut till en utsiktsplattform i sjöns
södra del. Det kan vara ganska blött längs stigen så ordentliga skodon
rekommenderas verkligen. Om man i stället kommer från väg 152
mellan Skillingaryd och Hillerstorp tar man av mot byn Stråkeved,
håller höger där byn slutar och når strax därefter Häradsö och skylten
mot Hagen.
Häradsösjön sänktes samtidigt med Kävsjön på 1840-talet för att man
skulle vinna fodermarker runt sjön vilket ledde till att sjön idag är
nästan igenväxt med bara ett fåtal öppna vattenytor. Den avvattnas via
en grävd kanal till Kävsjön och stränderna utgörs till största delen av
högmosse med tallskog.
Fågellivet påminner om det vid Kävsjön och Horssjön och
utmärkande är bland annat dvärgbeckasinens spel i slutet av april
medan man någon månad senare, under maj och juni, kan höra den
småfläckiga sumphönans droppande läte. Höst och vinter ses en hel
del rovfåglar, bland annat kungs- och havsörn, och hökugglan
övervintrar ibland.
Här ser ni utsiktsplattformen i sjöns södra del och det kan, som redan
sagts, vara ganska blött längs stigen hitut så ordentligt på fötterna
rekommenderas verkligen. Bilden är tagen med teleobjektivet på drygt
en kilometers avstånd.
Häradsö by ligger något märkligt placerad i landskapet, längst ut på en
udde vid Store Mosse, och invid den fina fågelsjön Häradsösjön som
ligger inom Store mosse nationalpark. Det flacka landskapet med
moss- och slåttermarker har en värdefull flora och fauna som är
karakteristisk för området. Bebyggelsen i byn ligger längs den
nordsydgående vägen på krönet av en väldig moränrygg.
På byns ädellövträd som växer allélikt genom byn växer bland annat
denna ståtliga brosklav, ”Ramalina fraxinea”.
Byggnaderna i Häradsö by ligger glest längs byvägen och flera olika
hustyper finns i byn. De äldsta manbyggnaderna som ursprungligen
var enkelstugor, byggdes under tidigt 1800-tal men under mitten av
1800-talet blev tvåvåningsparstugan den dominerande hustypen i
området och i byn finns även några manbyggnader som uppförts under
tidigt 1900-tal. Ekonomibyggnaderna i byn har till största delen
uppförts av trä mellan åren 1900-1927.
Häradsö by är av riksintresse för kulturmiljövård och att ett område är
av riksintresse betyder att miljön är unik och skyddsvärd ur ett
nationellt perspektiv. I Vaggeryds kommun är följande objekt och
dess omgivningar av riksintresse för kulturmiljövård, Häradsö by,
Fryebo by, Pålskogs by, Båramo gravfält och Hubbestads säteri samt
Ekeryd-Skjutebo bebyggelse- och fornmlämningsområde.
Bilden visar ännu en bild på brosklaven, vår största brosklav som är
en av de mer iögonfallande lavar vi har, särskilt som den ofta växer
där den syns väl. Den är också känd sedan länge och Carl von Linné
omnämner den redan år 1753 i sin bok ”Species Plantarum” där den
får det tvådelade namnet ”Lichen fraxinea” i stället för de mycket
längre latinska benämningar som använts tidigare.
J. P. Westring beskriver den stora praktiska nyttan man kan ha av
brosklaven i ”Svenska lafvarnas färghistoria” från år 1805. Brosklaven
innehåller visserligen inga färgämnen, men ger ”ovanlig mycket gelé”
som skulle kunna vara till stor nytta för tillverkning av lim och
gummi, liksom till medicin och i mathållningen. Han jämför
”limhalten” med den i vetemjöl och finner att brosklaven innehåller
mer, ”hvad tillgång blir den icke då för den fattige i hungersnöd såsom
ämne till en kraftsoppa, många gånger mera födande än den eljest så
välgörande Rumfordska?”. Westring kallar brosklaven för limlav på
svenska.
”Rumfordska” är lika med ”Rumfords kraftsoppa” som kokades på
potatis, korngryn, gula ärtor och gammal surnad öl.
Bildens brosklav är stor och yvig som det nuvarande latinska
släktnamnet antyder, ”Ramalina” betyder nämligen ”kvistar, ris”.
Brosklaven är med andra ord en rikt förgrenad busklav även om just
denna bilds brosklav inte är det.
Brosklavens bål utgörs av breda, platta grenar som sitter fästade på
barken med en tydlig häftskiva. Till att börja med är grenarna bara
några centimeter långa och utåtriktade men med stigande ålder växer
de till sig på både längden och bredden och kommer att hänga ner
alltmer av tyngden. En välutvecklad brosklav kan ha upp till
30 centimeter långa och 3 centimeter breda nedhängande grenar.
Brosklavens artepitet, ”fraxinea”, är väl valt eftersom den ofta växer
på ask. I Sverige kallades den förr också för asklav, men laven trivs
även på andra lövträd som till exempel lönn, alm, ek och asp.
Den föredrar dock gamla grova träd och träden ska helst också stå fritt
och öppet, väl exponerade för sol och vind. Parker, kyrkogårdar och
som här alléer är därför ställen där den stora brosklaven kan
förekomma i ganska riklig mängd, men man finner den även i
skogsbryn och på åkerholmar. Den har tyvärr minskat i antal i
Häradsö by de senaste årtiondena.
Brosklav är en de lavar som anses stoftgynnad, alltså inte bara tål
damm utan till och med drar nytta av det, antagligen kan laven
tillgodogöra sig mineralämnen från dammet. Eventuellt höjer också
damm från åkrar och grusvägar pH-värdet i barken vilket gör näringen
mer lättåtkomlig.
Brosklaven är dock som andra lavar mycket känslig för olika slags
gifter från såväl jordbruk som trafik och industrier. Andra hot mot
brosklaven är att miljöerna den trivs i försvinner alltmer, grusvägar
asfalteras och stora träd tas ner när biltrafiken kräver alltmer utrymme.
Diken och åkerholmar försvinner när jordbruket rationaliserar är också
ett problem.
Arten brosklav, ”Ramalina fraxinea” finns i stora delar av Europa
utom längst upp i norr och hos oss i Skandinavien har den sin
utbredning i Danmark samt i södra och mellersta Sverige, ända upp till
Västerbotten längs norrlandskusten. Dessutom finns den längs Norges
och Finlands sydkuster.
Slingerpicka eller med ett annat namn vittagging, ”Irpex lacteus”,
möter mig på ner emot sjön på en gammal vårtbjörk. Dessa svampar är
ettåriga, ljusköttiga svampar med mer eller mindre tydlig hattbildning
och åtminstone delvis taggigt hymenium, vilket är ett annat namn på
dess yta.
Slingerpicka, ”Irpex lacteus”, är den enda arten i sitt släkte här hos oss
och i sin typiska skepnad bildar denna art konsolformade,
taktegellagda hattar, som kan vara mellan 2-7 centimeter stora och upp
till 5 millimeter tjocka. Ibland är fruktkropparna dock resupinata, som
här, och då vanligen med en smal, fri kant.
Slingerpickan växer på lövved, helst på döda partier av stående träd,
ibland på liggande grenar och finns både i slutna eller halvöppna
skogar och på öppna marker, vilket tyder på att svampens biotopkrav
inte är särskilt höga.
Svampen räknas som mindre allmän och har sin utbredning i södra
och mellersta Sverige.
Kantarellmusslingen, ”Plicaturopsis crispa”, på bilden är en så kallad
signalart som påträffas mest under vinterhalvåret och då
huvudsakligen på död ved av hassel, precis som på min bild.
Växtplatsen har normalt långvarig kontinuitet som hassel- eller
lövträdsbevuxen mark och svampen är ovanlig utom på Öland.
En vacker komposition via naturen där form och färg bildar en
komplett enhet, tranbärets mättat röda färg i kombination till den milt
gulgröna skogsvitmossan. Tranbär, ”Vaccinium oxycoccus” och
skogsvitmossa, ”Sphagnum palustre” i skön förening
Vitmossor är ett 45-tal arter i släktet ”Sphagnum”, dessa är vanliga i
olika våta miljöer, men trots namnet är de inte vita i det tillstånd man
normalt ser dem. Vitmossearterna är istället gröna, bruna, gula, skära,
eller röda. Färgerna är bäst utvecklade på sensommaren och speciellt
på öppna myrar, eftersom pigmenten antagligen utgör ett skydd mot
delar av den starka solstrålningen.
Om man låter en vitmossa torka blir den emellertid vit eller vitaktig.
Flera av våra vitmossearter är vitt utbredda i landet och går man ut på
en myr kan man vara säker på att hitta ett antal arter. Flera arter
vitmossor växer också i fukthedar eller på stränder, ibland till och med
under vatten, och några arter hittas främst i fuktig till sumpig skog.
Utanför Sverige hittar man vitmossorna i stora delar av de
tempererade och kalla zonerna, liksom uppe på de högre bergen i
tropiska och subtropiska områden.
Vitmossor hör till de av våra mossor som har en viss ekonomisk
betydelse och först och främst gäller detta kanske torv som vanligen i
huvudsak består av döda vitmosserester, men vitmossor har faktiskt
även använts till en hel del annat, bland annat kan man nämna att de
tidigare användes som förbandsmaterial, bland annat under första
världskriget. Egenskaper som bidrog till detta var bland annat att torr
vitmossa kan suga upp betydligt mer vatten än bomull, och gör det
flera gånger snabbare, dessutom är vitmossorna svagt antibiotiska och
sålunda bakteriedödande.
På bilden ser man nog en eldticka, ”Phellinus igniarius”, som är en
mycket variabel ticka. Den bildar tydliga, konsolformade eller hovlika
hattar, som kan bli upp till 20-30 centimeter breda och drygt
1 decimeter tjocka. Ovansidan är som bilden visar fårad och oftast
tydligt sprickig samt gråsvart till svart.
Eldtickan förekommer dock på levande lövträd, både i skogar, parker,
lundar, allér, trädgårdar och som här i en död randskog av björk ut mot
Häradsösjön. Att den just växer på en död björk gör att jag garderar
min artbestämning med den nära släktingen svart eldticka, ”Phellinus
nigricans”.
På levande aspar finns dessutom den rent makroskopiskt nästan
identiska arten ”Phellinus populicola” som på svenska heter stor
aspticka, men eftersom eldtickan inte växer på asp, är detta sällan
något problem.
Eldtickan förekommer heller inte på ek, vilket gör att
sammanblandning med arten ”Phellinus robustus”, på svenska ekticka
kan undvikas.
På bok kan dessutom fnösktickan, ”Fomes fomentarius”, vara mycket
lik eldtickan, men denna uppträder normalt endast på död ved, och går
till skillnad från eldtickan jämförelsevis lätt att lossa från substratet,
underlaget.
Bilden visar lavarten korallav, ”Sphaerophorus globosus”, som är en
gråbrun till rödbrun busklav som varierar ganska mycket i utseende.
Den har oftast en tydlig huvudstam med mer eller mindre tydliga
korall-likt förgrenade smågrenar längs sidorna. Den kan växa både på
stenblock och klipputsprång, och på trädstammar som här. Växer den
på trädstammar eller på mossiga stenblock har den ofta rikt med
smågrenar men när den växer på marken i fjällen är smågrenarna ofta
betydligt mindre tydligt utbildade.
Bara några hundra meter söder om Häradsö by växer denna ståtliga
hasselbukett som vid mitt besök ännu inte hade börjat blomma.
En hassel blir vanligen tre till fyra meter hög, men trädformade hasslar
kan bli ända upp till tolv meter. Den största hasseln fanns i Näsums
socken i Skåne och den hade en stamomkrets på hela 219 centimeter.
Den äldsta kända hasseln fanns däremot på Sundstorpsgård i Kalmar
län, den hade minst 90 årsringar då den dog.
I bakgrunden, åt norr, ser ni södra delarna av Häradsö by i fjärran och
samtidigt ropar en kattuggla, ”Strix aluco”, några gånger från byn.
Bildens asplav, ”Lecidella elaeochroma”, ger röd färgfällning om man
droppar calciumhypoklorit på den, vanligt klorin går också bra, detta
ger en så kallad C+ reaktion. De små svarta ”pluttarna” är
apothecierna, det vill säga, fruktkropparna.
Det frestar på att vara ett rådjur, att ta en stående ”tupplur” är då
kanske en lösning på problemet.
När jag lämnar Häradsösjön efter ett par timmar känns våren långt
borta, kylan och nordvinden känns påträngande och obehaglig. Jag
undrar i mitt stilla sinne om en ny istid är på väg.