Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Dalby söderskog.
Skåne om våren, del 1, Dalby söderskog
Skåne om våren, del 1, Dalby söderskog, en naturkrönika i 27 bilder
bland hålnunneörter och gulsippor.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd och Daniel Damberg, Lund,
i mitten av maj 2013.
Att vandra in i Dalby söderskog om våren i maj är som att inträda i
den biologiska mångfaldens finrum.
Vårens skira grönska omsluter oss och ögonen kan inte riktigt
bestämma sig var de ska börja njuta, lägg därtill alla vårens härliga
dofter och upplevelsen blir total.
Mattor av gulsippor färgar markerna höggula, surret av pollinerande
insekter fyller luften och öronen med ljud, man glömmer stress och
vardag och känner sig ett med den natur som skapat oss.
Gulsippan, ”Anemone ranunculoides”, den ranunkellika, den
smörblommelika, har liksom vitsippan en krypande jordstam och
bildar ofta mycket stora bestånd.
Gulsippan finns spridd norrut ända upp till Jämtland, men saknas i en
hel del landskap och är vanlig bara här i Skåne och på Gotland.
Vi vandrar allt djupare in i Dalbys söderskog och ackompanjeras av
sången från svarthättor, trädgårdssångare och koltrastar. Sinnena är på
helspänn men själen vilar.
Plötsligt möter oss mängder av hålnunneörter, ”Corydalis cava”, som
står väl inbäddade bland gulsippa och vitsippa. Det är en flerårig ört
som har en ihålig, knölformad jordstam, därav dess namn.
Hålnunneört är en sydlig art som är vanlig endast här i Skåne, men
som mindre allmänt eller sällsynt även förekommer på Öland, hos oss
i Småland och i Östergötland. Den växer i mullrik jord i lundar och
bokskogar vilket gör att den trivs bra här i Dalby söderskog.
”Hos LOBELIUS (1576) och DODONÆUS (1616) heter Hålrotsörten
(egentligen dess rotknöl) Radix cava, TABERNÆMONTANUS
(1625) kallade den Fumaria bulbosa. Dess rotknöl nyttjades fordom i
medicinen och fanns på apoteken under namnet Aristolochiæ fabaceæ
radix. Den är mycket besk, något aromatisk, lindrigt sammandragande
och skarp. Den begagnades dels såsom extrakt, mot mask, dels såsom
pulver till att rena sår och mot benröta.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.
Hålnunneörten blommar från april till juni med rosaröda eller vita
blommor som sitter i mångblommiga klasar. Förra bilden visade den
rosaröda, denna bild visar den vita varianten.
Den första fynduppgiften är från Fågelsång i Skåne och publicerades
år 1744, men arten är faktiskt känd sedan medeltiden. Enligt C. F.
Nyman, år 1867, användes arten, som redan nämnts, fordom som
botemedel mot bland annat mask och benröta.
De gamla och sedan länge, av almsjuka, döda almstammarna fungerar
som en konstutställning utmed vandringsleden samt tyvärr som en
kuslig påminnelse om almens framtid.
Döden och livet, här i form av en almlåga mot den spirande och
levande bakgrunden, är som olika sidor av samma mynt. Den ena
sidan av myntet är beroende av den andra.
Det är spridning på lövsprickningen även här i Skåne, här har ”Långe
boke” alldeles nyss vaknat ur vinterns slummer.
Några meter längre fram utmed leden är inte längre ”Långe boke”
”Långe boke”, utan istället fullt utslagen i sin skiraste skepnad.
Här får jag alltid känslan att jag vandrar i Lunden på södra Öland,
biotopen är nämligen mycket liknande. Det enda som saknas är sången
av den mindre flugsnapparen och sommargyllingen, dock sjunger den
svartvita flugsnapparen istället och i periferin blommar vackert gul
sommargyllen.
Gulsippor, vitsippor samt rosaröda och vita hålnunneörter i en salig
blandning under almar, bokar och hasslar i den Skånska myllan..
Även den lilla vackra och märkliga gullpudran, ”Chrysosplenium
alternifolium”, hör hemma i Dalby söderskog, bitvis är den som på
bilden marktäckande.
”Guldpudran vid järnkällan
Kopparormen under silfverlind,
Det är huldrans gåta!
Det är din och min!”
Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg (Ordalek och småkonst,
1905)
Gullpudrans blommor är små, gula och sitter i plattade, toppställda
kvastlika knippen, den saknar egentlig krona men har istället fyra
höggula foderblad som påminner om en krona. Här hittar man två stift
och åtta ståndare.
Retzius skriver år 1806 att man ”känner ingen hushållsnytta deraf
utom den, at den gifwer anledning söka källådror”.
Det är körsbärsblommans tid och Skåne fylls bokstavligen av dessa
vackra vita blommande träd som sedermera kommer att mynna ut i de
härliga söta bären, det vill säga om de pollinerande insekterna vill
förstås.
Rosa oknytt ilar fram i fjolårslöven under bokar och hasslar, det är
vättarna som har bråda dagar, vätterosorna är nämligen inte svåra att
finna i Dalby söderskog.
Fordom fördes vätterosen till familjen ”Scrophulariaceae” eller
lejongapsväxterna, närmare bestämt flenörtsväxterna, men numera för
man dessa klorofyllfria växter till snyltrotsväxterna eller på latin
”Orobanchaceae”.
Död ved lever, död ved bryts ner till mulm, mulm är förutsättningen
för mängder av insekter. I mulmen lever nämligen en artrik och
särpräglad fauna, bestående av bland annat skalbaggar, tvåvingar och
klokrypare.
För ett ögonblicks sedan stod vi här, i ett ögonblick stod vi här,
ögonblick som nu är historia, tid som aldrig kommer tillbaka.
Plötsligt påminns man om närheten till civilisationen, ett stort
passagerarplan stävar uppåt på mycket nära håll med ett bedövande
motorljud, Sturup eller Malmö Airport gör sig påmint.
Malmö Airport är nu Sveriges fjärde största med ett tjugotal flygbolag
och cirka 2 miljoner passagerare år 2011, därav en tredjedel i
utrikestrafik.
Den lilla bäcken håller redan på att torka ut, mitt i sommaren brukar
den vara helt torrlagd, förhoppningsvis blir det inte så i år för Dalby
söderskog är ännu vackrare med det porlande vattnet som en
livgivande pulsåder genom lövskogen.
Bofinken tillhör familjen finkar där den ingår i det lilla släktet
”Fringilla” tillsammans med de två arterna blå bofink och bergfink.
Bofinken delas upp i ett stort antal underarter, ofta mellan 15 och 20
stycken och dessa underarter delas sedan, i sin tur, in i sex distinkta
grupper, tre polytypiska och tre monotypiska.
Polytypisk är ett taxonomiskt begrepp som innebär att en grupp har
mer än en biologisk typ.
Monotypisk är ett taxonomiskt begrepp som innebär att en grupp bara
har en biologisk typ.
Koltrast, ”Turdus merula”, är en fågel som tillhör familjen trastfåglar.
Den räknas som den mest utbredda trastfågeln i Europa.
Tidigare var koltrasten en utpräglad skogsfågel men den har sedan
mitten av 1800-talet bosatt sig i parker nära bebyggelse samt i
trädgårdar vilket i dag gör den till en så kallad kulturföljare.
Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant och
hanen på bilden känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula
ögonring. Den melodiska sången, som koltrasthanarna framför
högljutt, anses som särskilt vacker och en bekräftelse på att våren har
kommit.
Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och år 1962 blev den i en
omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av
läsarna.
Bara ett något tränat botaniköga kan skilja kirskålen från skogsbingeln
på denna bild, men det är de blanka bladen som tillhör skogsbingeln.
Till vänster med de blådaggiga bladen står dessutom en storrams.
Storrams, ”Polygonatum multiflorum”, är en art i familjen
stickmyrtenväxter. Den har en krypande flerårig jordstam, från vilken
stjälkarna kommer upp. Stjälkarna är bågböjda och bladen är riktade
uppåt, medan blommorna hänger nedåt från bladvecken. Bären är
svartblå och giftiga.
Skogsbingel, ”Mercurialis perennis”, är en flerårig ört med krypande
jordstam som förekommer som en tämligen sällsynt lundväxt i södra
Sverige upp till mälartrakterna.
Kirskål eller kers, ”Aegopodium podagraria”, är upp till 80 centimeter
hög och tillhör de flockblommiga växterna. Genom sina långa rötter
blir den lätt ett besvärligt ogräs.
Lundviol, ”Viola reichenbachiana”, är en art i familjen violväxter som
förekommer naturligt från Europa till Turkiet, västra Himalaya och
nordvästra Afrika.
I Sverige är arten vanlig i de sydligaste delarna samt på Öland och
Gotland, men den förekommer sällsynt ända upp till Uppland.
Lundviol växer i lundar och mullrika skogar precis som här i Dalby
söderskog.
Lundviol är för övrigt mycket lik skogsviol, ”Viola riviniana”, med
vilken den också kan bilda hybrider.
”Majkvällens fågel granskar med pipande omsorg sin flätkorg i
grenklykan.
Lundviolen lutar sig in, ljusblå i myggtuvan.
Från mossig sten hoppar kvällsgrodan ner.
Bäcken går lite avsides, förirrar sig, ringlar fram under valven med
kabbelekan som lysmärke.”
Ur ”Majnatten av Harry Martinson” ”Dikter om ljus och mörker” år
1971.
Hagtornar är storväxta buskar eller små träd. Grenar torniga, med
kortskott och långskott. Kortskott med rosettlikt samlade blad,
långskott med strödda blad.
Blad skaftade, vanligen djupt treflikiga, flikar helbräddade till vasst
sågade. Blommor tvåkönade, i kvastlik klase.
Foderblad fem, triangulära, kvarsittande. Kronblad fem, vita, nästan
runda. Ståndare talrika, ståndarknappar rödaktiga. Stift vanligen ett
eller två, märke huvudlikt. Fruktämne undersittande. Frukt en
stenfrukt.
Hagtornens kvistar och vita blommor vinkar adjö till oss för denna
gång. På återseende ni vackra men taggiga.