Publicerat: 09 juni 2013 00:09

Skåne om våren – Krankesjön

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Silvåkratornet vid Krankesjön.

Skåne om våren, del 3, Krankesjön vid Silvåkratornet

Skåne om våren, del 3, Krankesjön vid Silvåkratornet, en naturkrönika
i 17 bilder bland desmeknoppar och röda glador.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd och Daniel Damberg, Lund,
i mitten av maj 2013.

Stopp nummer 3 på vår resa i Skåne, nu är vi vid den lilla byn
Silvåkra och Silvåkratornet. Denna långa bro genom fjolårsvassen
leder fram till ett fint och intressant gömsle med underbar utsikt över
Krankesjön och med mängder av intressant fakta om sjöns fåglar.

Redan på väg fram mot gömslet möts vi av fakta och vackra akvareller
på de fåglar som är sjöns karaktärsarter.

Sävsparven sjöng med flera par från vassens vippor, skäggmesen
”ptschingade” från samma vass dock utan att synas medan två bruna
kärrhökar, en hane och en hona, jagade lågt över vassen.

Skäggmesens taxonomiska hemvist är omtvistad. Den förs till det
egna släktet Panurus. Tidigt placerades den i familjen mesfåglar
”Paridae”, senare till gruppen papegojnäbbar som familjen
”Paradoxornithidae”, men också som släktet ”Paradoxornis” inom
familjen sångare ”Sylviidae”.

Integrated Taxonomic Information System, ITIS, placerar fortfarande
arten i familjen ”Sylviidae”, medan BirdLife International och
International Union for Conservation of Nature and Natural
Resources, IUCN, för skäggmesen till familjen timalior ”Timaliidae”.
I sjätte upplagan av The Clements Checklist of the Birds of the World
som kom ut hösten 2007 föreslås dock skäggmesen en placering i den
helt egna familjen ”Panuridae”.

Nya DNA-tester antyder dock att skäggmesen hör hemma bland
lärkorna, diskussionen går alltså vidare.

Både rörsångaren och sävsångaren sjöng med flera par alldeles bredvid
spången ut till gömslet, men trots att de tycktes nära så döljer
den täta vassen dem otroligt bra.

Trots min kommentar under bild 4 om att vara väl dold i vassen så satt
plötsligt en sävsångare, ”Acrocephalus schoenobaenus”, väl synlig i
en vassvippa och sjöng ivrigt, dessutom spelflög den vid upprepande
tillfällen.

Och visst är det väl så att något alltid är i vägen när man ska
fotografera, i detta fall ett vasstrå mitt i näbben.

Rördrommen hördes bara sporadiskt med sitt märkliga tutande, som
när man blåser i en glasflaska, medan vattenrallen helt lyste med sin
frånvaro. Den låter bland annat som en ”stucken gris”.

Väl framme vid de båda gömslena möts man av ytterligare
pedagogiskt material som är väl värt att läsa och fördjupa sig i.

Här kan man sitta i lugn och ro och studera fågellivet på bara några
tiotals meters avstånd vilket innebär att man ska var just ”lugn och
rolig”, annars stör man för vi människor är gäster här.

De enda fåglar som vi faktiskt missade på denna tavla var årtan och
småskraken samt salskraken.

Här blev det tyvärr ett magrare fågelresultat, vi missade havsörn,
svarthalsad dopping, smådopping och lärkfalk.

På denna tavla kunde vi i verkligheten studera skrattmås, skedand,
brunand, knölsvan och gräsand.

När vi vände på huvudet in emot land kunde vi se ett antal ornitologer
uppe i det höga Silvåkratornet utrustade med den nödvändiga
tubkikaren som nu för tiden går att zooma mellan 25-60 gångers
förstoring.

När vi går tillbaka mot bilen upptäcker vi av en ren slump det största
bestånd av desmeknopp, ”Adoxa moschatellina” som vi någonsin sett.
Det var hundratals och åter hundratals på en yta av minst
25-35 kvadratmeter.

Artnamnet moschatellina betyder ”något myskluktande” och kommer
av det grekiska ordet ”moskhos” för ”mysk”. Desmeknopp har ibland
kallats desmansknopp och ”Desme” eller ”desman” är äldre ord för
”mysk”.

”Desmansknoppen saknar icke täckhet, men är likväl mest utmärkt för
sitt egendomliga utseende och sin, ehuru icke särdeles starka,
mysklukt. Det är en riktig skuggväxt och den liksom synes påskynda
sin utveckling och mognad för att sålunda kunna slippa sommarens
starkaste solvärme. Den uppträder gruppvis, men sällskapar gerna med
Harsyra, Mossöta, Hundviol o. d.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Desmeknopp, ”Adoxa moschatellina”, är en oansenlig, lågväxt,
flerårig ört. Den har en kort, köttig, vit jordstam och växer i stora
bestånd. Stjälkarna är upprätta och har två motsatta, kort skaftade,
upprepat trefingrade eller treflikiga stjälkblad.

De fem grönaktiga blommorna sitter samlade i ett toppställt huvud.
Blommorna är märkliga såtillvida att toppblomman avviker från de
sidoställda blommorna. Toppblomman har tvåflikigt foder, fyrflikig krona,
fyra stift och fyra djupt kluvna ståndare som ser ut att vara åtta
till antalet, medan de sidoställda blommorna har treflikiga foder,
femflikiga kronor, fem stift och fem ståndare som ser ut att vara tio.
Desmeknopp förekommer sparsamt i Syd- och Mellansverige och den
växer på fuktig mullrik jord i skuggiga lundar och skogar.

Mitt emellan Krankesjön och den lilla byn Silvåkra satt denna vackra
röda glada, ”Milvus milvus”, i en torraka.

Glada eller numera röd glada är en art i familjen hökfåglar. Den blir
mellan 60–70 centimeter lång, har ett vingspann på mellan 140–165
centimeter och är därmed något större än ormvråk men slankare och
vigare i luften. Den är brun med ett ljust längsband på ovansidan och
ett stort vitt parti på undersidan av varje vinge. Det bästa kännetecknet
är dock att den roströda stjärten är djupt kluven.

Röd glada livnär sig av smådäggdjur, fåglar, ormar, ödlor, grodor,
fiskar och insekter, och den äter gärna kadaver. I Sverige är arten
under utbredning, med stark ökning i huvudområdet Skåne och
Halland men även hos oss i Vaggeryds kommun förekommer allt
oftare observationer av röd glada.

I övrigt finns den spridd i delar av Europa och österut till Kaukasus.
De flesta ungfåglarna i Sverige flyttar till västra Europa på hösten,
men sedan 1950-talet övervintrar alltfler av de vuxna fåglarna i
sydligaste Skåne.

Numera stannar omkring 85 % av de vuxna fåglarna kvar i landet, och
de utfodras regelbundet med slakteriavfall. Den svenska stammen av
röd glada hör i dag till de starkaste i Europa, och med början år 1989
har man kunnat plantera ut svenska röda glador i Skottland för att
bättra på stammen där. Man har då tagit fåglar från bon med minst tre
ungar, och minst en unge har alltid lämnats kvar.

Enligt uppgift på Värnamo Fågelklubbs hemsida den 2 juni 2013
häckar ett par röda glador i samhället Hånger söder om Värnamo. Två
fjuniga ungar fanns i boet!

Den röda gladans rykte som kyckling- och gässlingtjuv var orsaken till
att man diktade nidverser som man skulle ropa till den första glada
man såg på våren. Nidverserna hade samtidigt karaktär av trollformler
som skulle skydda mot gladans angrepp. Gladan förknippades också
med vädertydor, då oftast om regn. I Skåne kallades gladan även
”meraftonsfågel”, eftersom man vid tiden för hennes ankomst på
våren fick börja äta merafton, det vill säga, ett mellanmål mellan
middag och kvällsvard.