Rydaholms kyrka

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Rydaholm.

Rydaholms kyrka

Rydaholms kyrka, en kulturkrönika i 11 bilder om en mycket vacker
och ståtlig kyrka med de dubbla tornen med anor från 1200-talet dock
för ett ögonblick i skuggan av en Spansk sparv.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i dryga medio maj 2013.

Med tillönskan om en trevlig midsommar från familjen Damberg-Blomén! 

För ett kort ögonblick stod den anrika kyrkan i Rydaholm i skuggan
av en spansk sparv, ”Passer hispaniolensis”. Fågeln är en art i
fågelfamiljen sparvfinkar och är mellan 14-15 centimeter lång och liknar
en gråsparv men har pilfinkens bruna hjässa, samt mer svart på
bröstet och svartfläckade kroppssidor. Arten häckar i öppna marker
och odlingsbygd från Nordafrika och Sydeuropa till västra Kina.

Nog om detta, så här vacker är alléentrén fram till den likaledes vackra
Rydaholms kyrka som är från 1100-talet, tidigare stod det med rätt
stor säkerhet en träkyrka på platsen.

Rydholms kyrka anses, jämte Sigfridsdomen i Växjö, eller om ni så
vill Växjö domkyrka, i flera avseenden varit normgivande.

Sägnen om Rydaholms kyrka berättar, att då kyrkan var byggd
försökte en trollkvinna i Upplid förstöra densamma genom att kasta ett
helt stenrös mot det. Förklädet, i vilket kvinnan hade stenarna, brast
emellertid och stenarna rullade ut och bildade det ännu på byns gärde
kvarliggande röset.

Efter att på det sättet ha misslyckats i sitt uppsåt, begav sig kvinnan
till Finland, där hon träffade en krigsfånge från Rydaholm, vilken hon
lovade befria från fångenskapen och också hjälpa hem, om han efter
hemkomsten ville spänna en av henne medförd järnkedja omkring
kyrkan i Rydaholm.

Knappast hade han gett löftet, förrän han befann sig hemma. Innan
mannen spände kedjan kring kyrkan ville han dock pröva hennes
egenskaper och spände henne kring en stor ek, vilken i samma
ögonblick flög upp i luften och försvann. Om julnätterna är det stora
trädet åter upprest, då på stolpar av guld.

Rydaholms kyrka byggdes om på 1700-talet, då det gamla långhuset
ansågs alltför litet för socknens befolkning, och vid ombyggnaden
användes stenar från gamla kyrkan men det stora tornet, försett med
två spiror, behölls och det är detta som bland annat gör kyrkan till den
sevärdhet den är. Dock revs kor och långhus och ersattes med
nuvarande. Den nya kyrkan stod färdig år 1793.  

Peter Wieselgren har gjort gällande att Rydaholm till och med varit
konungastad och biskopssäte. Staden skulle då ha hetat Ytterstad och
om vilken en gammal sägen berättar att den blev förstörd genom ett
angrepp från Värendssidan, vid vilket tillfälle konungen flydde genom
”Kungsledet” i norr.

Wieselgren har trott sig på en i kyrkan befintlig runsten kunna läsa att
tornet och kyrkan uppförts år 1100 av Algotr i Bor. I den södra
ljudöppningen på kyrkans torn finns en relief med bilden av en biskop,
den så kallade biskopsreliefen, som av några ansetts vara ett indicium
på att det funnits en biskop i Rydaholm, kanske fram till att Växjö stift
bildades på 1170-talet. De flesta ser dock detta som lösa
spekulationer.

Peter Wieselgren, levde mellan åren 1800–77, och var präst,
litteraturhistoriker och nykterhetskämpe.

Den svenske lantmätaren och författaren Jonas Alvin anser att kyrkan
ursprungligen var ett hedniskt tempel.

Jonas Allvin, föddes år 1777 och dog år 1866, gjorde en samling
förträffliga häradsbeskrivningar, över Västbo år 1846, över Östbo år
1852, Mo och Norra samt Södra Västbo år 1857 och avslutningsvis
Vista år 1859.

Från Rydaholms kyrka härstammar den ryktbara så kallade
Rydaholmskistan som numera finns i Statens historiska museum. Den
med järnornament rikt utsmyckade kistan som är tillverkad av en
inhemsk konstfärdig smed, återger scener ur Karl den stores och
S:t Egidius liv och leverne, båda legenderna väl spridda i bygden
genom cisterciensermunkarna i Nydala kloster.

Karl den store, troligtvis född den 2 april år 742 i nuvarande Liège,
död 28 januari år 814. Han ärvde den frankiska kungatronen och
kröntes till romersk kejsare på juldagen år 800 och tillhör de främsta
gestalterna i europeisk medeltidshistoria. Karl den stores rike kom att
omfatta nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Karl,
som lärde sig läsa först i vuxen ålder, organiserade från huvudstaden
Aachen den så kallade karolingiska renässansen.

Egidius eller Aegidius, född cirka 650 i Aten, Grekland, död 1
september 720 i Septimania, nuvarande Languedoc-Roussillon i
Frankrike. Han var en i Grekland född kristen eremit och abbot samt
är en av de fjorton nödhjälparna och vördas som helgon inom
Romersk-katolska kyrkan. Hans minnesdag firas den 1 september.

Bilden på kistan tillhör Historiska museet, och för Er som vill läsa mer
om detta hänvisar jag till Historiska museets hemsida.

Tornet med de två spirorna är den äldsta delen av kyrkan och den
byggdes tidigt 1100-tal av granit. Kyrkoförsamlingen anslöts redan
från början till Linköpings stift bland annat då byn Lökaryd tillhörde
kungaätten, som på denna tid var starkt förbunden med biskopen av
Linköping.

Biskopen av Linköping ville gentemot det framväxande Växjö stift
markera att hans stift och makt sträckte sig ända hit. En bild av
biskopen finns, jämte ängeln Mikael, utanpå tornet vid ljudöppningen
mot söder.

Kyrkoherde i Rydaholm under nära 50 år, 1825-73, var Carl Emanuel
Bexell som gjorde socknen till banbrytande för nykterhetsrörelsen i
Sverige och redan på 1820-talet genom beslut på kyrkostämman i
Rydaholm bildade Sveriges första nykterhetsförening.

Nämnas ska också att kyrkans dopfunt som finns kvar från
medeltidskyrkan och är gjord efter branden från sent 1100-tal
alternativt tidigt 1200-tal. Den är ett skulpturarbete i sten av stort
konstnärliga värde och tillskrivs Lekerydsmästaren, Bestiarius, som
även har gjort dopfuntarna i Öggestorp, Nävelsjö, Norra Sandsjö och
Linderås. Bland relieferna i de valvbågiga bildfälten på dopkaret ser vi
martyren S:t Lars med sitt halster samt pelikanen, som matar sina
ungar med blod från sitt eget bröst vilket är en symbol för Kristus som
offrar sig för oss, samt flertalet andra djurbilder och människofigurer.
Längre ned finns runt om dopfuntens fot en rad skägglösa
människohuvuden i hög relief. På min bild kan dopfunten dock bara
anas till höger i bildens centrum.

Även Triumfkrucifixet, också detta från 1200-talets första hälft, ska i
detta sammanhang nämnas. Triumfkrucifixet från gamla kyrkan
hänger på södra väggen och Kristus ser på en gång både lidande och
triumferande ut. Korset har små blad vilket symboliserar livets träd.
Triumfkrucifixet syns till höger på bilden.

Den vackra altartavlan är målad av konstnären Valdemar Lorentzon år
1960. Kristus slår upp himmelens portar och säger: ”Ingen kommer
till Fadern utom genom mig.” Han går rakt ut i den småländska
vardagen med linnéan och möter alla slags människor.

Här på bilden kan man även ana den vackra dopfunten något bättre än
på min förra bild.

Waldemar Lorentzon föddes den 10 juni år 1899 i Holms socken i
Halland, och dog den 14 juni år 1984. Han ligger begravd på
kyrkogården i Söndrum utanför Halmstad.

Han var konstnär och studerade år 1919 vid Carl Wilhelmsons
målarskola i Stockholm och år 1920 till 1921 för Arvid Wallert på
Althins målarskola. Senare under år 1921 studerade han i Tyskland
och tog bland annat intryck av den berömde konstnären El Greco. År
1924 studerade han i Paris, där han av Gösta Adrian-Nilsson
introducerades vid Académie Moderne och han kom också att arbeta
hos Fernand Léger. Denne Léger samt Adrian-Nilsson influerade
honom och han blev intresserad av kubismen. År 1925 deltog han i
den internationella utställningen L’Art d’Aujourd’hui i Paris
tillsammans med bland andra Léger och Pablo Picasso.

År 1929 bildade han Halmstadgruppen tillsammans med sina kusiner
Axel Olson och Erik Olson samt Sven Jonson, Stellan Mörner och
Esaias Thorén.

I början av 1930-talet närmade han sig en kort period konkretismen
men utvecklade liksom de övriga medlemmarna i Halmstadgruppen
ett surrealistiskt måleri. Waldemar Lorentzons målningar är ofta
mångtydiga, som den kända ”Kosmisk moder” där en kvinnogestalt
flyter ihop med ett drömlikt landskap. År 1932 gifter han sig med
Ingrid Sterner.

I slutet av 1930-talet engagerade han sig i den kristna
Oxfordgrupprörelsen och ägnade sig från 1950-talet huvudsakligen åt
kyrkligt måleri. Bland hans verk kan nämnas takmålningen i
Skavböke kapell i Enslövs socken, Halland år 1929, absidtaket i
Reftele kyrka i Småland år 1932, intarsia i Halmstads rådhus år 1938
samt väggmålningar i stadsbiblioteket i Halmstad år 1953 och i
Halmstads teater år 1954.

Hans målning av absidtaket i Ryssby kyrka i Kronobergs län som han
färdigställde år 1951 blev mycket uppmärksammad genom att den i en
detalj framställde ondskan i form av en atombomb. Som hans främste
monumentalmåleri räknas Kristi återkomst på korväggen i Kastlösa
kyrka på Öland år 1954.

Den mest berömda alnen i Sverige är bildens ”Rydaholmsaln”, som
omtalas redan på 1400-talet som småländskt normalmått, och som
förvarades här i Rydaholms kyrka. Vid riksdagen i Norrköping år
1604 bestämdes, att ”alnen här i riket skall rättas efter Rydaholms
aln”. Karl IX lät året därpå göra en kopia av ”Rydaholmsalnen” och
den hängdes samma år, 1605, upp i Stockholms rådhus som så kallad
”rikslikare”. Efter denna aln gjordes sedermera alla de ”likarealnar”,
som spreds över landet och som gällde ända fram till år 1889. Den
urgamla ”Rydaholmsalnen” hade sin plats på det gamla långhusets
dörr åt söder.

Kyrkoherde Andreas Torpensius berättar år 1667, att då Växjö för
pesten skulle förflytta skolbarnen till Rydaholm, blev alnen genom
rackartyg nedtagen och försvann. Då sakristian många år senare skulle
repareras, hittades alnen, förstörd av rost. En kopia av den gjordes
dock och placerades åter på södra vapenshusets dörr, medan den
gamla alnen gömdes i kyrkkistan. Vid tiden för kyrkans ombyggnad år
1793 var den dock åter spårlöst försvunnen. Det är alltså kopian av
detta urgamla alnmått som ännu hänger kvar i kyrkan.

Aln betyder ”underarm”, och är ett längdmått inom det äldre
måttsystem som i Sverige avlöstes av metersystemet år 1879, 1 aln är
lika med 2 fot som är lika med 4 kvarter som är lika med 24 tum, eller
verktum som man också kan säga, och detta är då ungefär 0,5938
meter eller knappt 60 centimeter.

Alnmåttet hade motsvarigheter i andra länder, men dess längd
varierade starkt, så även mellan olika bygder inom Sverige. Den
dansk-norska alnen var till exempel något längre än den svenska och
motsvarade cirka 0,628 meter, med andra ord drygt 60 centimeter.

Aln är också namnet på själva mätdonet som även benämns alnsticka
eller alnkäpp.

Bilden visar bland annat ”Ängeln på jordgloben” som är en del av en
tidigare altaruppsats och tillverkades år 1865 av Jonas Jason. Denne
man kom ursprungligen från Styckebo i södra delen av församlingen.
Han hade tidigare i sitt liv arbetat som galjonssnidare i Karlskrona
men flyttade tillbaka till Styckebo på gamla dagar.

På baksidan av jordgloben satt tidigare det förgyllda korset med
manteln och törnkronan som syns uppsatt på väggen till höger på
bilden.

Nedtill höger på bilden syns kanske en så kallad Primklocka, en sådan
satt nämligen på den katolska tiden nära altaret och man ringde i den
vid nattvarden. Denna klocka verkar dock för stor för att ha suttit i
koret, så man kan fundera på om den kanske haft ett annat ursprung.

I montern finns bland annat mässhakar som är gjorda år 1914 och som
är kopior av äldre mässhakar som blivit utslitna, dekorationerna är
dock original från de gamla mässhakarna.

Här syns också två minnestavlor med texterna;

”Kongl Majst Trotjenare Majoren vid Smålands Kongl. Grenadjer
Batalljon; Ridd: af Kong Sv…Herr Karl Olof Broberg Född d. 4 sept
1783 Död på …nnås d. 9 Nov 1840” 

”I Denna Tysta Boning Hvilar Stoftet af Thologiae Doctoren
Contracts Prosten Öfver Ösbo Härad Kyrkoherden I Rydaholms
Pastorat Högvördige Och Witdberömde Herr PEHR STARCK Född
Den 30 October 1748 Philosofiae Magister 1775 Prästvigt 1773
Kyrkoherde i Rydaholm 1785 Häradsprost 1785 Theologiae Doctor
1809 Tvenne Gånger Gift Första gången 1784 Med Maria Helena
Junbeck Andra Gången 1792 Med Anna Maria Schmaltz Enkling
Sista Gången 1803 Fader Åt Ellova barn Nio Ännu Lefvande Död
Den 6 Junii 1824 – Syr. 39 v 13 Han vader aldrig förgäten och Hans
namn blifver Evinnerliga” 

I montern syns även pärlkransar som förr användes som
kistdekorationer istället för blommor. De köptes oftast färdiga och
medfördes till begravningen som förr alltid var utomhus. Sedan
graven skottats igen lades kransarna på kullen som dekoration där de
sedan låg kvar under hela säsongen. Pärlkransar slutade användas på
1940-talet.

Här syns den hemska skamstocken som var ett redskap för
bestraffning, denna är förmodligen från 1600-talet. I samband med
gudstjänsten satt brottslingen fastlåst i denna på kyrkbacken till
allmänt spott och spe. Stockstraff blev förbjudet i Sverige på
1870-talet.

Kvarnen ned till vänster på bilden har använts till att mala färgen när
kyrkan skulle målas cirka år 1830. Kyrkan hade renoverats och målats
om år 1793 men detta hade då blivit så dyrt att man inte kunde måla
om kyrkan igen förrän 40 år senare, med andra ord cirka år 1830.  

Runt södra portalen på kyrkan murade man på 1700-talet in ett par
reliefer från den gamla medeltidskyrkan föreställande en ryttare, som
kämpar mot en drake på marken och ett odjur i trädet vilket
symboliserar människans kamp mot det onda, samt Mikaels kamp mot
draken och en sliten kalkstensbild av tvivlaren Tomas, på detta har jag
tyvärr ingen bild.

Så till sist en bild på en hane av spansk sparv, ”Passer hispaniolensis”,
som för ett ögonblick placerade den fantasiska Rydaholms kyrka i
skuggan.

Fågeln som är en art inom familjen sparvfinkar häckar sparsamt till
sällsynt i sydvästra och södra Europa, födan består framför allt av
frön, men också av insekter. Arten är för övrigt mycket nära släkt med
gråsparven, ”Passer domesticus”, och hybrider mellan dessa två
arterna förekommer.

Där gråsparv och spansk sparv har ett sympatriskt utbredningsområde,
främst i norra Afrika men också i södra Schweiz, i norra och centrala
Italien, och på Korsika finns det en stabil hybridpopulation av dessa
båda arter.

Denna hybrid ses ibland som en egen art till spanskt sparv och kallas
då för Italiensk sparv, ”Passer italiae”. Det finns också en stabil
hybridpopulation mellan dessa båda arter på Malta.

Vissa biologer kategoriserar istället dessa hybrider som underarter till
antingen spansk sparv eller gråsparv men denna populations exakta
taxonomiska status är än så länge osäker då molekylärbiologiska
undersökningar har visat på motsägelsefulla fakta.

Idag används fyra olika modeller för att förklara hur arter bildas på
naturlig väg, se nedan.

Sympatrisk artbildning, enligt ovan, är när artbildning sker inom
samma geografiska område trots fortsatt genutbyte mellan de olika
grupperna. Detta beror ofta på att ekologiska omständigheter minskar
genflödet mellan olika grupper. Artbildning kan då ske genom
disruptiv selektion och på grund av fördelen med att para sig med
individer med samma karaktär, eftersom avkomma mellan individer
med olika karaktärer har sämre fitness.

Disruptiv selektion är ett biologiskt urval som gynnar två fenotyper av
olika beskaffenhet men missgynnar mellanliggande former.

Fenotyp är ett uttryck för en arts synliga samverkan mellan arv och
miljö.

Fitness är inom evolutionsbiologin ett mått på en viss individs
förmåga att sprida sina gener genom att föröka sig.

Allopatrisk artbildning sker när en population splittras upp och
grupperna blir geografiskt isolerade från varandra.

Parapatrisk artbildning sker när en populations utbredningsområde
blivit så pass stort att genflöde inte längre sker över hela området.
Detta leder till separerade populationer som genom olika
selektionstryck kan bilda olika arter.

Peripatrisk artbildning sker när en avlägsen population isoleras, ofta
på grund av geografiska barriärer som en flod, en öken eller ett
bergsmassiv. Detta hindrar genflöde och kan leda till artbildning.
Arter som uppkommit via peripatri är ofta mycket närbesläktade och
kallas systerarter och tillsammans utgör de en systergrupp. Denna
form liknar allopatrisk artbildning men vid peripatrisk artbildning är
den ena populationen alltid mycket mindre än den andra.