Två varv runt huset

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på växt- och djurlivet i trädgården.

Två varv runt huset

Två varv runt huset, del 4, en naturkrönika i 8 bilder om insekters
flygförmåga, vackra blommor, en ensam vargspindel samt om
evolutionens kraft att förändra genom det naturliga urvalet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli 2013.

Flugor, ”Brachycera” är en underordning av insektsordningen
tvåvingar, ”Diptera” och det finns cirka 100 000 flugarter i världen
och i Sverige finns cirka 6 000 arter av dessa.

Flygförmåga hos djur, till exempel hos bildens fluga, antingen som
aktiv flykt eller som olika former av glidflykt, har utvecklats separat
flera gånger genom evolution hos flera olika djurgrupper.

Aktiv flykt har utvecklats hos minst fyra olika djurgrupper genom
tiderna, hos insekter, hos kräldjur såsom flygödlor, hos fåglar som
kanske är kvarlevande dinosaurier samt däggdjur såsom fladdermöss.

Glidflykt har utvecklats hos ännu fler djurgrupper såsom fiskar, ormar
och flera arter däggdjur som flygekorrar, ringsvanspungråttor och
taggsvansekorrar.

De äldsta kända insektsfossilen är omkring 400 miljoner år gamla, och
från tidsperioden devon, men möjligen utvecklades de första
insekterna redan under tidsperioden silur, cirka 30 miljoner år tidigare.

Flygförmågan gjorde insekterna mycket framgångsrika och under
slutet av tidsperioden karbon och början av tidsperioden perm, för 360
till 270 miljoner år sedan, fanns storvuxna trollsländeliknande former
med vingspann på upp till 70 centimeter. Att de blev så stora kan ha
berott på högre syrekoncentration i jordens atmosfär och på frånvaron
av flygande ryggradsdjur.

Tidsperioden perm var en storhetstid för insekter, men många grupper
dog ut under övergången till tidsperioden trias 251 till 200 miljoner år
före nu.

Steklarna uppstod under tidsperioden trias och bland dem utvecklades
de första samhällsbyggande insekterna under krita mellan 146 till 65
miljoner år före nu. De har fortsatt att utvecklas tillsammans med
blomväxterna. Många nutida insekter har utvecklats under tertiär och
kvartär för 65 miljoner år sedan fram till nutid.

I motsats till fågelvingar saknar flygande insekters vingar
muskelbyggnad, insekternas vingar består bara av två kitinlager, som
är lagda över varandra och de är förstärkta av ett nätverk av ihåliga
ribbor, kitinlister, som bildar mer eller mindre unika, så kallade,
cubitalmönster.

Insekternas vingar kontrolleras från mellankroppen som är ett
komplex av flygmuskler som gör att vingarna går att röra i olika
riktningar och hos flertalet insekter kommer drivkraften för vingarna
från de lodräta och längsgående vingmusklerna. Vingmusklerna är
nämligen inte förenade med vingarna, utan med mellankroppens
innerväggar.

När mellankroppens form förändras genom muskelrörelser så rör sig
vingarna. Sättet att överföra kraft från mellankroppen till vingarna
varierar dock från en insektsgrupp till en annan.

Här kommer lite fantastiska fakta från de flygande insekternas värld,
enheten är vingslag per sekund, medelstor dagfjäril 5-10, flickslända
16, trollslända 25-40, blomfluga 120, humlan på bilden 130, husflugan
på den tidigare bilden 200, stickmygga 600, knott i släktet
”Forcipomyia” hela 1046, vilket är den högsta kända
vingslagsfrekvensen för någon insekt under naturliga förhållanden.
Den lägsta vingslagsfrekvensen däremot som rapporterats för någon
insekt är bara 5 vingslag per sekund för makaonfjärilen, ”Papilio
machaon”.

Ytterligare lite fantastiska fakta från de flygande insekternas värld,
enheten är kilometer per timma, små gräshoppor 1.8, humla 3.0, ekoxe
5.4, spyfluga 11, bi 22, bålgeting 25, en speciell art av styngfluga 40.

Trots att bilden visar en vargspindel av någon art, vilket helt riktigt
inte är någon insekt, så väljer jag att fortsätta med lite information om
de fantastiska insekterna.

Insekterna delas in i 29 större grupper, så kallade ordningar, som i sin
tur delas in i många lägre enheter. Deras storlek och utseende varierar
mycket, kroppslängden varierar från bara någon millimeter till hela
33 centimeter, vingbredden varierar också från någon millimeter till
dryga 30 centimeter hos de största fjärilarna och kroppsmassan
varierar från något milligram till hela 55 gram.

En del insekter är växtätare, andra är rovdjur eller parasiter och vissa
är allätare.

De flesta fullvuxna insekter är utrustade med ett eller två par vingar
varav de främre alltid sitter på andra leden av mellankroppen och de
bakre på tredje leden. Ibland är ett eller bägge vingparen förkrympta
och ibland finns inga vingar alls, till exempel hos arbetsmyror.

Vingarna är fyra till antalet utom hos tvåvingarna vilka representeras
av myggorna och flugorna. Ibland är det främre vingparet omvandlade
till täckvingar för att skydda de ömtåliga flygvingarna, som hos
skalbaggar, kackerlackor, skinnbaggar med flera.

Hos skinnbaggarna är den inre halvan av framvingarna starkare
kitiniserad, hårdare, än den yttre, därav namnet halvvingar. Hos
tvåvingarna såsom flugor och myggor är de bakre vingarna
förkrympta och har formen av små klubbor, svängkolvar.

Flygvingarna kan antingen vara glasklara eller färgade och hos till
exempel fjärilarna är de täckta med små fjäll, vilkas färger ger
vingarna deras arttypiska mönster.

Hos en del primitiva insekter, till exempel hoppstjärtarna, saknas
vingar primärt medan hos andra insekter, såsom lopporna, härstammar
dessa från vingförsedda former men har sekundärt förlorat vingarna
och hos till exempel myrorna finns vingar hos könsindividerna under
parningstiden varefter dessa faller bort.

Åter till bildens vackert rosa vargspindelart, den ingår i ordningen
spindeldjur, ”Araneae”, som innefattar cirka 40 000 kända arter, varav
cirka 700 finns i Sverige, dessa djur har dock ännu inte via evolutionen
utvecklat någon aktiv flygförmåga, däremot kan de med hjälp av sina
silkestrådar och vinden sväva iväg både långt och högt.

Spindlar väver för övrigt ett nät av silkestrådar som är starkare än
något människan hittills har producerat, men spindelsilke är för dyrt
att producera från spindlar eftersom dessa är kannibaler och det gör
det omöjligt att odla dem i kolonier. Lösningen kan i en framtid vara
att flytta spindelgener till silkeslarver och låta dessa sköta jobbet.
Spindelsilket kan sträckas ut med 30 procent av sin originallängd utan
att gå sönder samt är tre gånger starkare än kevlar.

Spindlarnas silkestrådar är gjorda av aminosyrakedjor, med andra ord,
proteiner, där de två primära aminosyrorna heter glycin och alanin.

Glycin är en av de 20 aminosyrorna som är byggstenar i alla proteiner
och är den enklaste och lättaste av alla aminosyrorna.

Alanin är också en av de 20 aminosyrorna som är byggstenar i alla
proteiner och är den näst minsta aminosyran, efter glycin. I den
genetiska koden kodas alanin av fyra kodon, tripletter, eller om ni så
vill, av bara 16 bokstäver i det genetiska alfabetet som består av
bokstäverna A-T G-C. Dessa fyra kodon, eller tripletter, är GCU,
GCC, GCA och GCG. Dessa fyra kodon, tripletter, innehåller fem G
för kvävebasen Guanin, fem C för kvävebasen Cytocin och ett A för
kvävebasen Adenin, T för kvävebasen Tymin saknas dock helt.

Dessa fyra kvävebaser ingår sedan i de nukleotider som bygger upp
livets viktigaste molekyler, DNA för deoxiribonukleinsyra, och RNA
för ribonukleinsyra.

Bilden visar en närbild på den vackra backvialen, ”Lathyrus
sylvestris”, och just detta exemplar härstammar från Spännebergen på
norra delen av Skillingaryds skjutfält, då jag för ett stort antal år sedan
tog med mig ett antal frön hem som nu trivs mycket bra i vår trädgård.

”Både denna och föregående art vingvial äro bland våra vackraste
klängväxter, och deras växtlighet är stundom så stark att de kläda hela
busksnår.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Den mycket vackra stjärnflockan, ”Astrantia major”, blommar från
juni till augusti med små, vita eller rödlätta blommor. Blommorna
sitter samlade i en korglik flock som är omgiven av stora, lansettlika,
vita eller rödlätta svepeblad.  Den hör ursprungligen hemma i Syd-
och Mellaneuropa men är härdig i nästan hela landet. Stjärnflockan är
en populär trädgårdsväxt men påträffas sällsynt förvildad.  

Krollilja, ”Lilium martagon”, blommar vanligen redan i juni och
blommorna sitter i glesa mångblommiga klasar och är, som min bild
visar, hängande. Blommorna är fyra till fem centimeter breda med
kraftigt tillbakaböjda eller tillbakarullade kalkblad, och är vanligen
smutsigt rödvioletta med mörkare prickar men kan ibland även vara
vita.

Krolliljan är en odlad art som ibland kan påträffas kvarstående eller
förvildad, den växer ofta i parker samt vid slott och herrgårdar. Arten
hör ursprungligen hemma i ett bälte från Mellaneuropa och bort till
Mongoliet.

Artnamnet ”martagon” kommer av ett turkiskt ord för en ”turban”
eller av den romerske krigsguden ”Mars”.

Mattram, ”Tanacetum parthenium”, är en ett- eller flerårig ört som har
en starkt aromatisk doft och första gången jag mötte denna vackra
blomma fick jag lära mig att den brukade kallas ”Gubbafes” på grund
av sin inte helt angenäma doft.

Mattram blommar från juli till september och har vanligen många små
blomkorgar som sitter i en kvastlik ställning.

Blomkorgarna är ungefär två centimeter breda, med vita tunglika
strålblommor och gula rörlika diskblommor, och liknar en liten
prästkrage.

C. F Nyman skriver år 1867 att den brukats ”till pulver mot mask, och
dess dekokt har ansetts verksam i flera krämpor”.

Artnamnet ”parthenium” kommer av grekiskans ”parthenos” för
”flicka, jungfru” vilket anses syfta på att de gamla grekerna använde
den som botemedel mot kvinnosjukdomar. Det svenska namnet
mattram kommer av ”Matricaria” som är det vetenskapliga namnet på
släktet kamomiller.

”Finnes på några ställen i Städer och Byar, wid hus, gården och i
kåltäppor wildt wäxande, utan twifwel kommen til en början ur
Trägårdar. Man har deraf en art med fyllda pipiga blommor, som för
sitt wackra utseende får rum i Blomsterqwarter, fast man gärna flyr
dess stinkande luckt. Blommorne så wäl som bladen af Mattram
hafwa en stark och för de flästa obehagelig både luckt och smak; men
det är och i grund af denna som den warit brukad af åtskillige emot
Moderkolik, dels såsom et Kryddthee, dels stött til pulwer, en
fingerbår i sänder.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

En blomkorg är en tät blomställning som liknar en enda blomma,
exempelvis bildens prästkrage, men i själva verket är detta en mängd
blommor av två olika sorter, gula diskblommor och vita strålblommor.
Denna stora mängd blommor är här tätt sammanpackade inom ett
skyddande, skålformigt eller bägarlikt hölje av talrika, smala blad,
som är stödblad eller skyddsblad, och detta utgör sammantaget
blomkorgens holk.

Man skiljer på tre olika typer av blomkorgar, korgar med bara rörlika
blommor såsom olik arter tistlar, korgar med både rörlika blommor
och tunglika blommor såsom bildens prästkrage och så korgar med
bara tunglika blommor såsom maskrosor.

Bilden visar avslutningsvis gula diskblommor omgivna av en krans av
vita strålblommor eller, om ni så vill, kantblommor som tillsammans
utgör en prästkrage, ”Leucanthemum vulgare” .