Den vackra kulturbyn Fryebo rustar för en smärre invasion. På lördag är det återigen dags ingen för Lantbruksveteraners dag.
Arrangörer är lantbrukssektionen inom Götaströms Fordonshistoriska klubb. På norrgården i Fryebo hos Arne Johansson pågår förberedelsearbetet för fullt. Ute på ladugårdsbacken är ett par gamla ångdrivna redskap redan på plats. De kommer bland annat att få sällskap av veteranmotorsågar, tändkulemotorer samt säkerligen en och annan överraskning som plockas fram ur ladugårdarnas gömmor av någon entusiast.
Det är just vad Arne Johansson själv har gjort tillsammans med sonen Wiktor. Ska Arnes gamla självbindare från 1940-talet bli showens stjärna i år?
Självbindarna innebar ett kraftfullt utvecklingssteg när de introducerades eftersom de minskade slitet och personalbehovet ute på åkrarna högst betydligt.
– Det är vår förenings ordförande Kjell Bobergs förtjänst att vi beslöt att ta fram dem. Wiktor var också intresserad, undersryker Arne.
– Den hade stått på samma ställe och inte använts på 45 år. Det var 1968 som vi köpte en modern skördetröska. Jag kan erkänna att jag var lite osäker på om den skulle fungera och om allt var helt och funktionsdugligt.
Arne och Wiktor utrustade sig med högtrycksaggregat och befriade självbindaren från 45 års skörd av samlat damm. Och under över alla under – den fungerade nästintill klanderfritt.
– Jag var mest orolig för däcken. Men de höll trycket när vi pumpade dem. Råttorna brukar dessutom var intresserade av dukarna men de var oskadda, berättar Arne.
Otroligt nog fungerade också kedjor och vevstakar. Endast några justeringar av snörena som binder kärvarna behövde görs.
Sedan var det dags för provkörning i den arla morgonstunden. Självbindaren var konstruerad för att köras både med häst eller traktor. Valet föll på Ferguson Guldkalv-traktor från 1957.
Arne tog förstås plats på självbindaren för en nostalgitripp av bästa märke i havreåkern.
– Jag var själv med och körde på 60-talet, då var jag bara 15-16 år. Min farbror satt då på självbindaren och han fick vara på pass hela tiden. Det var viktigt att stubben höll rätt höjd och att man justerade snöret så att det inte hamnade i topp eller längst ner på kärven.
Missa inte chansen att se om Arne Johansson håller samma klass som förare av självbindare som sin farbror.
WordPress
Facebook
Google+
