Vår krönikör Dan Damberg har paddlat i Fängen och Sandsjön
Fängen, Sandsjön och en gul kanadensare
Fängen, Sandsjön och en gul kanadensare, en naturkrönika i 30 bilder
om en resa genom ett paradis av vackra vyer och rik biologisk
mångfald.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i juli månads näst, näst
sista dag 2013, Olofs dag.
Platsen för min krönika denna gång är invid sjöarna Fängen och
Sandsjön i de norra delarna av Vaggeryds kommun, strax nordost om
samhället Vaggeryd.
När jag var uppe vid Molyckan och lånade den gula kanadensaren av
goda vänner så växte denna vackra blomma i anslutning till den lilla
byn.
Även här har kärt barn många namn och ”Den svenske soldaten” är ett
medan ”Natt och dag” är ett annat, även ”lundkovall” och den
”Svenska flaggan” är namn på denna vackert färgade växt.
”Lundkovall” eller ”Den svenske soldaten” är namn som jag
personligen brukar använda på denna färgklick i naturen.
”Svenske soldaten i gulblå rotar blickar mot kusten, där faran hotar.
Purpurnävans ymniga vävar blomma av markens trogna blod. Land
där luften beständigt bävar, land för smekning och hårda nävar, tvaget
ur havets mäktiga käril, bygd för män och svärmare god! Strand som
hyser på klippiga ängar vass för sävsångarns veka strängar, kärleksört
för Apollos fjäril, kraftig sälting för nötens våmmar! Salt är din
havsvind, söt är din skogsvind, söt av skogslind, Roslagssommar!”
Ur ”Roslagen” av Erik Axel Karlfeldt, Flora och Bellona år 1918.
Lundkovall, ”Melampyrum nemorosum”, är en ettårig ört som är lätt
att känna igen på sina gula blommor och blåvioletta stödblad.
Stjälkarna är upprätta, har motsatta blad och blir vanligen ett par
decimeter höga.
Lundkovallen blommar vanligen under juni-juli och blommorna sitter
i bladvecken och är ensidigt vända.
I Sverige finns ytterligare fyra arter av kovaller i släktet
”Melampyrum”, nämligen skogskovall, ”Melampyrum sylvaticum”,
och ängskovall, ”Melampyrum pratense, som också likt lundkovallen
har gula blommor som sitter i bladvecken men ingen av dessa arter har
färgade stödblad.
De två andra arterna korskovall, ”Melampyrum cristatum” och
pukvete, ”Melampyrum arvense” har röda stödblad och mer eller
mindre rödaktiga blommor som sitter samlade i ax.
Lundkovall är ganska vanlig i Uppland och Södermanland men
förekommer sällsynt även i andra landskap i södra och mellersta
Sverige. Den växer i glesa skogar, lundar och skogsbryn och den
första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.
Försiktig och ljudlöst passerar jag Buskö i norra delen av sjön Fängen
och stävar långsamt söderut genom Fängen ner emot Åhult där jag ska
passera in i Sandsjön, över mitt huvud passerar två smålommar ivrigt
kacklande mot söder.
Smålom, ”Gavia stellata”, vilket betyder ungefär, ”vattenfågel och
stjärnbeströdd”, vilket syftar på den fläckiga dräkten.
Enligt beräkningar gjorda under 90-talet uppskattades antalet
smålommar till mellan 1200 till 1400 par och av dessa torde endast
cirka 75 till 90 par häcka här hos oss i de södra delarna av landet.
Smålommen är för övrigt Värmlands landskapsfågel.
Jag närmar mig Åhult i södra delen av sjön Fängen och det är här jag
ska passera för att komma in i Sandsjö. Det är från denna vinkel svårt att
förstå att det jag ser rakt framför mig är en passage mellan två av
Vaggeryds kommuns finaste sjöar både vad det gäller naturen, miljön
och vattenkvaliten.
Mitt i passagen mellan sjöarna finns en liten gång- och cykelbro som
heter Krängsebron med ett mycket viktigt budskap till alla besökare,
”Skydda fågellivet” och ”Respektera max … knop”.
Jag utgår ifrån att siffrorna innan enheten knop har råkat trilla bort av
sig själv. Det ska hur som helst stå ”det är förbjudet att framföra
motorbåtar med högre hastighet än vad som anges i varje särskilt fall”
och här i Fängen och Sandsjön är det max 7 knop.
När jag passerat Krängsebron och fortsätter sakta och lugnt i sundet
mellan sjöarna slås jag återigen hur vackert det är och hur ljuvligt
lugnt och fridfullt det kan vara i naturen en sommardag som denna.
Ibland kan vissa bilder bli minst lika bra och kanske till och med
vackrare när de vänds upp och ner vilket tycks bevisat i och med
denna bild. De vita näckrosorna och furorna i bakgrunden håller med.
Jag passerar Trindö på dess västra sida i ett mättat kvällsljus där de
röda och brandgula färgerna dominerar och gör synintrycken nästan
osannolikt vackra.
Ön Trindö är för övrigt ett fågelskyddsområde som har
betädelseförbud fram till och med den 15 juli. På ön häckade i min
ungdom såväl fiskgjuse som häger men vid mitt besök nu såg jag
tyvärr ingen av dessa vackra fåglar.
Nu befinner vi oss mellan Sandsjön och Tängsjön i söder och bilden är
tagen från öster mot väster vid fågeltornet som ligger alldeles bakom
min rygg.
Nu ska jag leta efter rariteten ag, gotlandsag eller takag, ”Cladium
mariscus”, som är art inom växtfamiljen halvgräs.
Den som söker skall finna, heter det men inte alltid omedelbart, så
först beundrar jag storsileshåret, ”Drosera anglica” och dess
insektsfångande tunglika blad.
Storsileshåret blommar inte förrän i juli-augusti med små vita
blommor så ännu är det för tidigt, endast en antydan till knoppar och
blomstängen fanns att se.
Storsileshåret kan korsa sig med nästnästa bilds rundsileshår och då
uppstår hybriden, Drosera x obovata”, som liknar småsileshåret,
”Drosera intermedia”, men hybriden utvecklar inga frön.
Här på bilden kan jag konstatera att åtminstone en mygga har fastnat
på de röda, grova och klibbiga körtelhåren som avsöndrar en seg
vätska som innehåller matspjälkningsenzymer och som bryter ner
myggan till bland annat proteiner och aminosyror, kolhydrater och
socker.
Huruvida detta är ett rundsileshår eller hybriden med storsileshåret
och följaktligen då ”Drosera x obovata” låter jag vara osagt, för mig är
detta rent okulärt ett småsileshår, ”Drosera intermedia”.
I dessa sanka marker mellan Sandsjön och Tängsjön trivs bläddrorna,
ytterligare en insektsfångande art, och här ser vi fångstblåsorna från en
dybläddra, ”Utricularia intermedia”.
Om ni tittar noga kan ni se att några är fulla med fångst, och
fångstblåsan som är tvåa från vänster har fångat en större larv som
fyller upp stora delar av blåsan.
Bläddrorna är rotlösa, simmande, insekts- och smådjurs-”ätande”
vattenväxter utan distinkta skillnader mellan stam och blad. Delar av
bladen är ombildade till små fångstblåsor, som nere i vattnet fångar
smådjur vilka därefter upplöses, varvid växten förses med kväve- och
fosforrik näring.
Dybläddreblåsan på bilden verkar ha gapat efter för mycket och
hinnkräftan, vattenloppan eller ”Daphnian” som den fångat med
baksug ryms inte i blåsan utan halva djuret hänger utanför.
Hinnkräftor, ingår i ordningen ”Cladocera”, på svenska kräftdjur med
mer än 600 arter, varav cirka 95 arter finns i Norden, de flesta i
sötvatten. De är mellan 1–6 millimeter stora, enstaka arter kan dock
bli något större, men överstiger inte 18 millimeter. Hinnkräftor
dominerar planktonsamhället i praktiskt taget alla vattensamlingar
men saknas i snabbt rinnande vatten.
Hinnkräftorna är skildkönade under vissa tider av året, med andra ord
så finns det honor såväl som hanar, och partenogenetiska under andra,
med andra ord, jungfrufödsel, det vill säga produktion av avkomma ur
obefruktade ägg.
Ur övervintrande befruktade ägg, så kallade vilägg, kläcks honor som
fortplantar sig partenogenetiskt under sommaren, ur den sista
partenogenetiska generationens ägg kläcks dock både hanar och
honor.
Vissa arter hinnkräftor samlar föda genom att filtrera vatten, medan
andra skrapar av mikroalger från ytan på större växter, ytterligare
andra är predatorer på andra småkräftdjur.
Bilden visar dybläddrans klorofullbärande blad som vanligtvis ligger
flytande på vattenytan eller på den blöta mörka torven eller dyn.
Dybläddran har inga fångstblåsor på dessa gröna blad vilket
vattenbläddran har, en artavgörande karaktär mellan dessa två arter
bläddror.
Här på bilden kan ni se hela dybläddran, såväl blomman som de gröna
bladen som bladen med fångstblåsorna.
Så här vacker är dybläddrans blomma, egentligen ser ni den upp och
ner ety den stora gula läppen med sporren gömd bakom ska egentligen
vara nedåt, vilket ni kan se om ni följer stjälken upp mot blomman.
Den liknar blekbläddrans- ”Utricularia ochroleuca” och
sumpbläddrans- ”Utricularia stygia” blomma, men båda dessa arter
har nedvikta kanter på blomläppen.
Här befinner jag mig i den blöta skogsmarken i gränsen ut mot kärr-
och mossmarkerna mellan Sandsjön och Tängsjön, där vitmossorna
med alla sina vackra färger sätter hela marken i ”blom”. Det gäller
dock att gå försiktigt för marken bär stundtals mycket dåligt, kanske är
den ”bottenlös”.
”Nämen titta” utropar jag tyst för där bland rundsileshår, tranbär och
vackert färgade vitmossor växer kallgräset, en art jag inte sett på
ganska länge.
Kallgräs är en ganska ovanlig art men förekommer i nästan hela
landet, dock är den vanligare i norra Sverige. Den växer precis som
här i blöta, näringsfattiga mossar och kärr, ofta i de blötaste partierna
och kan därför vara lätt att gå förbi.
Kallgräs, ”Scheuchzeria palustris”, är en ganska lågväxt, flerårig ört
som tillväxer med en krypande jordstam. Stjälkarna är omkring tre
decimeter höga, flerbladiga och ljusgröna liksom bladen. Bladen är
ganska hårda, ungefär två millimeter breda och halvtrinda med en
luftpor i spetsen.
På nära håll känns arten igen på de egenartade trerummiga frukterna,
som faktiskt saknar motsvarighet i hela den svenska floran.
Bildens frossört, ”Scutellaria galericulata”, blommar i juli-augusti
med klarblå, nästan rörformade blommor som sitter två och två i
bladvecken, ett annat folkligt namn på arten är ”getnos”.
Frossörten ansågs förr vara verksam mot frossa, därav dess namn, och
såldes på apotek under namnet ”Tertianaria herba”.
”De gamle botanisterna (DALECHAMP) kallade örten Lysimachia
galericulata, troligen med hänsyn till blombihanget (liksom en slags
hjelmmössa, galera), hvilket namn den sedan bibehållit (slägtnamnet
påminner om samma bihang såsom en liten ryggsköld, scutellum, åt
fodret). Fordom ansågs den mycket verksam mot tredjedags-frossan,
och benämndes på apoteken Tertianaria herba (Frossört). Dess vanliga
folknamn är Getnos.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.
Här ser ni arten strandklo, ”Lycopus europaeus”, som blommar från
juni till september med små vita blommor som sitter samlade i täta,
mångblommiga, kransar. Den växer på våt mark, vid kärr, diken och
stränder, precis som här mellan Sandsjön och Tängsjön.
C. F. Nyman uppger år 1867 att strandklo ”lämnar en varaktig svart
färg på både ylle, linne och silke om man kokar den med järnvitriol”.
Strandklo ingår som ni förstår av blomställningen i familjen”
Kransblommiga växter” eller på latin ”Lamiaceae” eller ”Labiatae”.
Bildens sprängört, ”Cicuta virosa”, är en flerårig ört som kan bli över
en meter hög. Stjälken är ihålig och jordstammen uppsvälld och bildar
en avlång knöl. Jordstammen är inuti uppdelad i flera luftfyllda
kamrar och är typisk för denna art.
Sprängörten blommar i juli-augusti med små vita blommor som sitter i
flockar, vilket ni kan se på min bild. Blomflockarna är så kallat
mångstråliga med tätblommiga rundade småflockar.
Det allmänna svepet, där blomflocken börjar, saknas oftast, medan det
enskilda svepet, närmast de små vita blommorna, är mångbladigt.
Frukten är ofta nästan klotrund och de två delfrukterna har breda,
plattade, låga åsar och tydliga mörka oljekanaler.
Åsarna på frukterna är fyllda med en porös, luftfylld vävnad vilket gör
att frukterna har god flytförmåga och kan spridas långt i vatten.
Två varieteter av sprängört förekommer i Sverige, vanlig sprängört
varianten ”virosa” som vi ser på bilden och smal sprängört varianten
”angustifolia”.
Sprängörten är för övrigt löst fäst i botten och kan lätt lossna och driva
iväg till en ny växtplats och dess blad är två till tre gånger pardelade
med lansettlika vasst sågade småblad, vilket syns tydligt på bilden.
Sprängörten är mycket giftig och finns i nästan hela landet men är
sällsynt i de norra delarna. Den växer i näringsrika sjöar, åar och
dammar, och första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.
Carl von Linné ansåg att arten borde utrotas på grund av sin giftighet.
Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, skriver följande om
sprängörten; citat:
”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt
innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela
plantan är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och
unga skott är särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.
Hästar dör av cirka 500 gram torra växtdelar, kor av 200 gram färska
växtdelar och ännu mindre mängd orsakar dödsfall hos får. Nötkreatur
förgiftas inte sällan av sprängört då de kan ha viss förkärlek för
växten, särskilt tidigt på våren. Förgiftning kan inträffa i samband med
dikning eller annan markberedning, då roten grävs upp och exponeras
för djuren.
Cicutoxin framkallar häftiga epilepsiliknande kramper, konvulsioner,
inkoordination, ökad salivering, uppsvälld buk, vindögdhet,
andningssvårigheter, eventuell tandgnissling, ibland förstoppning.
Plötslig död inom 15 minuter efter konsumtion.” Usch!
Artnamnet ”virosa” kommer för övrigt av latinets ”virosus” för just
giftig.
”Det står en fetlagd sprängört
i grusad fältspatsstrand.
Vid roten ligger en esping
och sover i solens brand.
Men vildbit surrar i blommen
och suger ur knapp och stift;
åt gadden det samlar gift.”
Ur Solrök, Högsommar av August Strindberg, Dikter på vers och
prosa, år 1883.
Jag påstår att detta är den hos oss ovanliga hybriden mellan
åkermynta, ”Mentha arvensis”, och vattenmynta, ”Mentha aquatica”,
som kallas kransmynta, ”Mentha x verticillata”, den är dock en
mångformig hybrid och intermediär, det vill säga är mittemellan
föräldraarterna åkermynta och vattenmynta men liknar i vissa
avseenden mest åkermynta, till exempel genom att de flesta
blomkransarna sitter nedom stjälkens topp, precis som här.
Kransmyntan har även ståndare som inte skjuter ut ur kronan utan
bara pistillen gör detta vilket syns tydligt på min bild. Fodret ska ha 10
tydliga nerver vilket också stämde.
Äntligen, rakt väster om Delebackarna där fågeltornet står mellan
Sandsjön och Tängsjön hittar jag agen, de stora gräsliknande bladen
växer frodigt utmed kanalens västra sida, men i år verkar det mest
vara just blad.
Ag, ”Cladium mariscus”, är det största av våra halvgräs och kan bli
över två meter hög. Strået är mångbladigt, nästan trint och har hårda
gulaktiga ansvällningar. De grågröna bladen är omkring 15 millimeter
breda, hårda, kölade och i kanten mycket vasst sågade.
Ag är ett kraftigt byggt, högväxt, flerårigt halvgräs med grenad
blomställning, ljusbruna axgyttringar och breda vintergröna blad. Den
växer i lösa tuvor från en grov jordstam och bildar ofta vidsträckta
bestånd.
De ljusbruna axgyttringarna, som ni ser på min bild, var inte helt lätta
att hitta i år då de var mycket sparsamt förekommenade.
Ag förekommer i ett flertal sydsvenska landskap, men är sällsynt utom
på Gotland där den är allmän. Den växer i kalkrika sjöar och kärr och
under kvartärtiden hade agen en vid utbredning över stora delar av
Syd- och Mellansverige och var betydligt vanligare än idag. Den
första fynduppgiften är från Gotland år 1741, men arten är känd sedan
medeltiden.
Kvartärtiden är en geologisk period från cirka 2,6 miljoner år sedan
till nutid och kännetecknas av återkommande nedisningar ibland annat
Nordeuropa och Nordamerika.
Kvartärtiden delas in i epokerna ”pleistocen” och ”holocen” och i
Sverige finns det avlagringar från de tre senaste nedisningarna under
kvartär, ”Elster”, ”Saale” och ”Weichsel”, samt de mellanliggande
varmperioderna, de så kallade interglacialerna, ”Holstein” och ”Eem”.
På Gotland har ag använts i stor skala som taktäckningsmaterial, då
bladen har en enastående beständighet mot väder och vind.
Carl von Linné berättar i ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne
på Gothland, Öland och Småland”, ur ”Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar 1741”, att,
”Gotlenningen slår af honom, täcker med honom hela sin Ladugård i
stället för Halmtak, hwar igenom halmen sparas och taket uthärder
twå eller tre halmtak för än det fördärfwas”. Enligt Retzius (1806)
kunde ag också användas till mattor, och han skriver att ”Til grofwa
mattor på golf, i bänkar och sängar kan den nyttjas, fast de äro nog
hårda”.
”Ibland har gläntorna i skogen en helt annan färg: det kom ett
skimmer av blått och varmt brunrött mellan tallarna. Detta var träsken
och deras »aglundar ». Träsk betecknar på Gotland liksom i
Nordsverige en sjö, ett öppet vatten, således inte ett kärr. Agen är
gotlandssjöarnas vass, den kan växa i väldiga fält men bildar ofta
rundade bunkar, spridda som holmar över vattnet.”
Ur ”De stora öarna i Östersjön” av Carl Fries år 1964.
Avslutningsvis ett stort tack till Sandsjön och Fängen samt dess
omgivningar och människor för en fantastisk natur- och
kulturupplevelse via en gul kanadensare.