Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.
Sommar vid Skillingaryds dämme, del 9
Sommar vid Skillingaryds dämme, del 9, en naturkrönika i 11 bilder, från
sommarens sista dagar 2010, när solljuset blir allt snedare, skuggorna
allt längre, färgerna allt mer mättade i skymningsljuset och kvällarna allt
kortare och kyligare.
Det är bara timmar kvar av sommaren 2010 och det ligger en oro i luften
hos änderna vid Skillingaryds dämme. Den här gruppen krickor vet inte
riktigt vad den vill och flyger fram och tillbaka, landar en stund för att
sedan åter ta till vingarna.
Även den här gruppen gräsänder tar till vingarna vid ett flertal tillfällen
utan att ha blivit synbart skrämda, kanske känner de höstluft under
vingarna.
Faktum är att även buskskvättorna börjar så smått att förbereda sin
långa flytt mot den afrikanska kontinenten där de ska ända ner till de
tropiska delarna. Ännu är det dock en tid kvar innan oktober månad då
de helt lämnar oss.
Bildens buskskvätta är en honfärgad individ eller en årsunge i första
vinterdräkt och sin vana trogen sitter den i en kaveldunstopp.
Nu kommer en serie om fyra bilder som samtliga visar en honfärgad
stenskvätta, alternativt en årsunge av stenskvätta i sin första vinterdräkt.
Den spatserade länge framför mig på vägen och höll samtidigt noga koll
på var jag befann mig.
Ibland vände den sig till och med om, stenskvättan, för att, till synes,
vänta in mig. Det sneda ljuset gjorde färgerna mättade och likheten med
en akvarell av den duktige fågelmålaren Lars Johnsson var slående och
”det var inte utan” att jag saknade mitt akvarellblock och min pensel men
kameran fick duga.
Det är osäkert på vad ordet ”skvätta” i stenskvätta syftar på men mest
troligt är att det kommer av ordet ”spritta” som i sin tur skulle syfta på
stenskvättans vana att ”niga” och ”klippa” med stjärten och det var
precis vad den gjorde på denna bild.
Plötsligt fick det vara nog, stenskvättan vände mig ryggen och
ögonblicket senare var den borta. Stenskvättan liksom buskskvättan
övervintrar i tropiska Afrika och kanske vore inte det så dumt att göra
för oss heller.
Ännu en ny art för Skillingaryds dämme, gullklöver, ”Trifolium aureum”,
som är en tvåårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Stjälkarna är
upprätta, tilltryckt håriga och ofta rikt greniga. Bladen har smalt elliptiska
småblad som alla är oskaftade och bredast på mitten. Gullklöver blommar
från juli till september med gula blommor som sitter i runda till ovala
huvuden. Blomhuvudena är täta och mångblommiga och den guldgula
kronan har fårat segel. Efter blomningen antar kronan en blekbrun färg.
Gullklöver är genom sin gula blomfärg lätt att skilja från de flesta andra
klövrar. De likaså gulblommiga arterna jordklöver, ”Trifolium
campestre”, och trådklöver, ”Trifiolium dubium”, är ettåriga, mindre
och spädare, samt har småblad som är bredast i spetsen och det
mellersta uddbladet är dessutom tydligt skaftat. Arten brunklöver,
”Trifolium spadiceum”, har toppställda blomhuvuden, samt kronor som
blir glänsande mörkbruna.
Gullklöver är ganska vanlig på sandig eller grusig, kulturpåverkad mark i
Syd- och Mellansverige såsom torrängar, i vägkanter och på
ruderatmark. Den sist nämnda biotopen, ruderatmark, stämmer mycket
väl in på Skillingaryds dämme.
Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck i ”Catalogus
plantarum”, år 1658 och artnamnet ”aureum” är latinets ord för guld och
syftar på blomfärgen.
Avslutningsvis för denna gång en bild på sommaren och hösten, i en och
samma bild. Sommaren i de gula blommorna och hösten i de vissna
kronbladen där trots allt det nya livet växer till i form av nya
getväpplingsfrön. Den svarta myran får representera pollinerare och
fröspridare.
”Den (getväpplingen) wäxer allmänt i Skåne och Upland på torra ängar,
ofta i rena sanden, mindre allmän i andra Rikets landskaper. På Gottland
finner man den med hwita, och på Öland med röda blommor, annars äro
deras naturliga färg den gula. Den blommande Örtens utseende gifwer
den rättighet til en plats i Lustträgårdar och den pryder icke litet i sälskap
med Medicago falcata (blålusern), Echium vulgare (blåeld) &c. en del
Skånska sandfält.”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, år 1806.
WordPress
Facebook
Google+
