Taberg och fladdermössen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt fladdermössen i Tabergs gruva

Taberg och fladdermössen

Taberg och fladdermössen, del 1, en naturkrönika i 23 bilder om de
små flygande däggdjur som vi kallar ”fladdrande möss” eller
”läderlappar”.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av oktober 2013.

 

I min barndom hette han Läderlappen och var en seriefigur och en
mystisk hjälte, utklädd och maskerad så att han liknar en fladdermus.
Han och hans unge medhjälpare Robin hjälper polisen i staden
Gotham City att ta fast skurkar. I Läderlappsgrottan har han all möjlig
teknisk utrustning till sin hjälp. Idag heter Läderlappen Batman men
är fortfarande samma rika affärsman som då, nämligen Bruce Wayne,
men det är en väl bevarad hemlighet. Läderlappen, Batman skapades
redan år 1939 av herrarna Bob Kane och Bill Finger.

Läderlappar, på latin ”Vespertilionidae”, är den största familjen
fladdermöss och omfattar cirka 350 arter. Samtliga 16 arter
fladdermöss i Sverige förs just till denna familj. Läderlappar har i stort
sett världsvid utbredning och familjens mångformighet yttrar sig bland
annat i variation i kroppsvikt, från 4 gram till 80 gram. Merparten av
arterna är insektsätare, men det finns också fisk- och köttätande arter i
tropikerna.

Kanske ska vi kalla Taberg och dess gruva för Läderlappsgrottan då
många läderlappar i både numerär och olika arter förekommer i och
kring detta märkvärdiga berg, såväl under deras aktiva period på
sommarhalvåret till deras sovperiod under vinterhalvåret.

Hursomhelst, Taberg är definitivt värt ett besök under höstens mörka
period fram till gruvan stänger för att ge de små läderlappsliven lugn
och ro.

Inne den fina och intressanta gruvgården som numera är
utställningslokal och naturskola hittar man denna märkliga varelse
som tillhör vampyrfladdermössen.

Vampyrer, egentliga vampyrer, på latin ”Desmodontinae”, är en
underfamilj inom fladdermusfamiljen bladnäsor. Den omfattar tre
arter från norra Mexico till Brasilien. De är medelstora, med starkt
specialiserade tänder.

Arten egentlig vampyr, på latin ”Desmodus rotundus”, som vi ser på
bilden, livnär sig av blod från varmblodiga djur, ofta husdjur. De två
övriga arterna, som är sällsynta, lever av blod från fåglar. Vampyrer
bor i grottor och gruvor med kolonier på flera tusen individer.

B-skräckfilmernas vampyr är däremot ett övernaturligt väsen, en
gengångare vars mest omtalade egenskap är att den nattetid
suger blod från människor för att tillgodogöra sig deras livskraft.
Vampyrtron har gammal hävd i sydösteuropeiska länder, där den
aktualiserades inte minst under epidemier ännu på 1700-talet och
återkom även under 1900-talet, särskilt i Rumänien och Ungern.
Vampyrmotivet inspirerade bland annat Goethe och Byron men kom
att utnyttjas främst i det sena 1800-talets sensationsromaner.

Bilderna på Sveriges fladdermöss är tagna inne i den mycket
intressanta utställningen på gruvgården endast ett stenkast från gruvan
och texterna följer i stort deras texter under respektive bild med
mindre korrigeringar och förändringar.

Jag rekommenderar verkligen ett besök tillsammans med de kunniga
guiderna.

Fladdermöss har läten som ligger över människans
hörområde, som ligger mellan 20-20 000 Hertz, där den övre gränsen
på 20 000 Hertz är lika med 20 kilohertz. Strax däröver börjar
fladdermössens ljud och går sedan uppåt, vilket då blir omöjliga ljud
för oss att höra.

I texten nämns ofta ordet ekopejling vilket är detsamma som
ekolokalisering. Detta betyder en metod för att navigera, undvika
hinder och lokalisera bytesdjur med hjälp av ljud. Ekolokalisering
används av bland annat fladdermöss och delfiner. Ett starkt ultraljud
sänds ut och kastas tillbaka, ger ett eko, när det träffar olika ytor. Av
ekot kan djuret avgöra om ljudet studsat mot till exempel ett föremål
eller ett möjligt bytesdjur samt avstånd och riktning till detta.

I Taberg finns nio olika fladdermusarter och gruvan utgör en viktig
övervintringsplats där 6 av dessa 9 arter övervintrar. Övriga tre arter
fladdermöss är sommargäster.

Gruvan är också en samlingsplats på höstkanten då det är
fladdermössens parningstid, den så kallade svärmningsperioden. Så
till den första bilden.

Bildens lilla rödbruna trollfladdermus, ”Pipistrellus nathusii”, är
relativt ovanlig i Sverige, men på frammarsch och hittas främst i de
sydöstra delarna av landet. Det är en av våra flyttande arter och på
höstarna flyger de mot kontinenten för att övervintra. Vissa individer
kan flytta över 100 mil för att undvika det värsta vintervädret.

Trollfladdermöss trivs bäst i parker och blandad skog och äter gärna
fjädermyggor. De bor vanligen i trädhåligheter och är tacksamma att
bygga fladdermusholkar till. Trollfladdermöss är mycket lika
dvärgfladdermöss, men är något större och med bredare vingar.

De blir cirka 5 centimeter med ett vingspann på upp till 25 centimeter
och de har en ekopejling som planar ut i snabba knackningar runt 41
kilohertz men kan höras mellan 35 och 60 kilohertz.

Bildens sydfladdermus, ”Eptesicus serotinus”, är vanlig i Europa och
påträffas allt oftare i Sverige. Den är ganska lik, men lite större än sin
släkting, nordisk fladdermus, och rör sig såväl i kultur- och
ängslandskap som i skogspartier.

Sydfladdermusen fångar byten både i fria luften och nära vegetation,
de kan till och med plocka insekter från marken. Sydfladdermöss har
en snabb ekopejlingsrytm kring 25 kilohertz. De är 6-8 centimeter
långa och har ett vingspann på cirka 35 centimeter.

Bildens Bechsteins fladdermus, ”Myotis bechsteinii”, är bara påträffad
några få gånger i Skåne, och får därför anses extremt sällsynt i
Sverige. Den jagar i lövskog och tillbringar sommaren i träd, så även
på vintern om temperaturen tillåter detta, vilket den sällan dock gör.

Bechsteins fladdermus fångar ofta fjärilar från grenar och blad och
lyssnar efter insektsljud med sina stora öron. Fladdermössen är cirka 6
centimeter långa med ett vingspann på 29 centimeter.

Bechsteins fladdermus har en ganska svag ekopejling och sveper
mellan 35 och 100 kilohertz, men hörs ofta bäst kring 60 kilohertz.  

Bildens barbastell, ”Barbastella barbastellus”, är lätt att känna igen då
den är nästan svart, har en kort nos och breda öron som möts i mitten.
Därför kallas den också för bredörad fladdermus eller
mopsfladdermus.

Barbasteller hittar man i bokskog och runt gammal bebyggelse i
skogsområden där de fångar små fjärilar och myggor, men också
spindlar. Barbastellen är en sällsynt art och kanske finns det bara ett
hundratal i Sverige.

Barbastellen är 5-6 centimeter lång med ett vingspann upp till 40
centimeter och deras ekopejling är unik, då den pendlar mellan två
lägen, det ena på cirka 32 kilohertz och det andra på cirka 40
kilohertz.

Bildens dammfladdermus, ”Myotis dasycneme”, är mycket sällsynt
och har bara påträffats ett fåtal gånger i Sverige. Den jagar över små
vattendrag, men i östersjöområdet även över havsvikar.

Dammfladdermöss tillbringar sommaren i trädhåligheter eller
byggnader och när hösten kommer kan de flytta långa avstånd för att
hitta lämpliga vinterbostäder.

En dammfladdermus blir drygt 5 centimeter lång och har ett
vingspann på 30 centimeter. De har en för ”Myotis”-arter typisk,
svepande ekolokalisation, med torrt, knastrande ljud som hörs bäst
kring 35-40 kilohertz.

Bildens pipistrell eller sydpipistrell, ”Pipistrellus pipistrellus”, är
mycket nära släkt med dvärgfladdermusen och de två arterna skiljer
sig egentligen endast åt på lätet. Det är oklart hur utbredd pipistrellen
är jämfört med dvärgfladdermusen men man har hittat individer
åtminstone i Småland, Blekinge, på Gotland och i Västra Götaland.

Pipistrellen jagar små insekter i trädgårdar, parker och gläntor och är
3,5-5 centimeter långa och har ett vingspann på 23 centimeter. De har
en distinkt smalbandsekopejling med ploppande ljud kring 45
kilohertz. 

Bildens grå långörad fladdermus eller grålångöra, ”Plecotus
austriacus”, är inte helt oväntat både lika och nära släkt med den
vanliga långörade fladdermusen. De skiljer sig dock från sina
släktingar genom att fånga fler insekter i fria luften och inte så många
från grenar och blad. De grå långörade fladdermössen är ovanliga i
Sverige och har bara påträffats ett fåtal gånger.

Grå långörade fladdermöss är cirka 5 centimeter långa med ett
vingspann på upp till 30 centimeter. De jagar både genom att lyssna
efter insekters egna ljud, men har också en svepande ekopejling
mellan cirka 30-60 kilohertz.

Bildens nymffladdermus, ”Myotis alcathoe”, är Sveriges senaste fynd
och hördes för första gången i Sverige år 2010, ingen har dock sett den
här ännu. Nymffladdermöss är små och mycket lika släktingarna
mustaschfladdermus och Brandts fladdermus.

De trivs allra bäst i gammal lövskog och jagar högt bland
trädkronorna. Trädhåligheter används för både sommar- och
vinterbostäder, om det inte är allt för kallt förstås.

Nymffladdermusen är 4-5 centimeter lång med ett vingspann på 20
centimeter. De ekopejlar med höga frekvenser och sveper från 120
kilohertz ner till cirka 45 kilohertz.

Bildens art stort musöra, ”Myotis myotis”, är väldigt sällsynt i Sverige
och man har egentligen sett den vid bara några få tillfällen. Europas
nordliga kolonier bor oftast på vindar under sommaren medan de i
södra Europa föredrar grottor.

Stort musöra jagar vanligtvis tyst, likt långörad fladdermus, och
fångar insekter från grenar och blad. De äter gärna stora skalbaggar
och fjärilar, men även spindlar. Stort musöra är ovanligt stor för en
”Myotis”-släkting, den är till och med en av Europas större
fladdermusarter och kan bli 9 centimeter lång med ett vingspann på
nästan 40 centimeter.

Ekopejlingen är långsam och svepande från 20-80 kilohertz, med
tydligast ljud kring 35 kilohertz, men ofta är de som sagt, tysta.

Bildens Leislers fladdermus eller mindre brunfladdermus, ”Nyctalus
leisleri”, är en mindre släkting till stor fladdermus. Den är vanlig i
hela Europa och ses allt oftare i Sverige, även om den fortfarande är
sällsynt här.

Arten bor i ihåliga träd och fångar allt från småmygg till nattfjärilar.
De jagar i snabb flykt högt ovanför träden, men också i dalgångar,
över vattendrag och till och med över öppet hav när förutsättningarna
tillåter.

Leislers fladdermus är cirka 6 centimeter lång med ett vingspann på
cirka 30 centimeter och deras ekopejling hörs tydligast kring 29
kilohertz.

Denna jättelika sydda fladdermusdocka som hänger i taket föreställer
de största av jordens fladdermöss som tillhör familjen flyghundar. Den
största vingbredden har arter flyghundar i släktena ”Pteropus” och
”Acerodon” med upp till 170 centimeter och några arter har en
kroppslängd på upp till 40 centimeter.

Flyghundar, ”Pteropodidae”, är en familj i ordningen fladdermöss,
”Chiroptera”, och den enda familjen i underordningen
fruktfladdermöss. Familjen består av omkring 40 släkten med cirka
200 olika arter.

Flyghundar lever i varma regioner av Afrika, Asien, Australien och
Oceanien men saknas i Amerika och Europa med undantag för
halsbandsflyghund eller afrikansk fruktfladdermus, ”Rousettus
aegyptiacus” som kan ses i södra Europa. De livnär sig av frukter,
nektar och pollen men på grund av skogsavverkningar och jakt är flera
av dessa arter starkt hotade.

En teori finns om att flyghundar inte tillhör ordningen fladdermöss,
utan istället är flygande primater, lanserades år 1986 av den
australiensiske forskaren Jack Pettigrew. De skulle med andra ord vara
mer släkt med oss människor, apor och halvapor, vilket skulle bero på
en konvergent evolution. Grunden för teorin var forskning av hjärnan
och nervsystemet, liksom olikheter i levnadssätt, dock har senare
studier av DNA stärkt uppfattningen att flyghundarna trots allt tillhör
ordningen fladdermöss.

Bildens Brandts fladdermus eller taigafladdermus, ”Myotis brandtii”,
är nästan omöjlig att skilja från mustaschfladdermusen och man
trodde länge att de två tillhörde samma art.

Brandts fladdermus gillar skog och är ganska vanlig upp till
Västerbotten. De bildar kolonier på upp till 50 individer och utnyttjar
byggnader på sommaren såväl som på vintern om inga grottor finns
tillgängliga.

En Brandts fladdermus blir 4-5 centimeter med ett vingspann på 23
centimeter och dess ekopejling är, liksom hos mustaschfladdermusens,
typiskt torr, med ljud som sveper över frekvenserna, men är tydligast
kring 35-40 kilohertz.

Bilden visar Nordisk fladdermus eller nordfladdermus, ”Eptesicus
nilssonii”, som är kanske vår vanligaste fladdermus. Den finns i
skogs- och kulturmark i hela landet, utom möjligen i fjällen.

Nordiska fladdermöss flyger i en vackert guldbrun dräkt och syns ofta
under gatlyktor på sensommaren, annars jagar de ganska högt upp i
luften. De bildar kolonier på upp till 50 individer och på sommaren
bor de under tegelpannor eller på vindar och på vintern sover de i
grottor eller i kalla byggnader.

En nordisk fladdermus blir cirka 7 centimeter lång med ett vingspann
på drygt 25 centimeter och de har en kraftfull ploppande, knackande
ekopejling kring 27-30 kilohertz.

Bildens vattenfladdermus, ”Myotis daubentonii”, är vanlig upp till
Ångermanland. De flyger lågt, tätt och i räta linjer över spegelblanka
vattenytor och därför lätta att känna igen.

Vattenfladdermöss är ofta ute sent på nätterna och fångar vattennära
insekter men det finns studier som tyder på att de faktiskt kan fånga
småfisk, men det är oklart hur utbrett detta beteende är. De övervintrar
i grottor, men kan på sommaren hittas i såväl grottor som i träd och
byggnader.

En vattenfladdermus blir 4-5 centimeter lång med ett vingspann på
cirka 25 centimeter och de har svepande ekopejling med ett snabbt,
tickande ljud som hörs bäst kring 35-40 kilohertz.

Bildens mustaschfladdermus, ”Myotis mystacinus”, är vanlig i södra
delen av landet, den är liten och svår att skilja från Brandts
fladdermus. Trots sitt namn saknar den mustasch, men har några
längre hårstrån i ansiktet vilket kan förklara namnet.

Mustaschfladdermöss flyger lågt och jagar i närheten av vatten och de
sover helst i byggnader både på vintern och på sommaren, men på
sommarhalvåret kan man också hitta dem i träd.

En mustaschfladdermus är mellan 4-5 centimeter med ett vingspann
på 23 centimeter och de har för ”Myotis”-arter, det typiska
knastertorra och svepande ljudet, som hörs som bäst kring 35-40
kilohertz.

Bildens fransfladdermus, ”Myotis nattereri”, är relativt vanlig, men
anses ändå för sårbar. Den finns framförallt i södra Götaland, men har
hittats upp till Ångermanland. Namnet kommer från små hår i en
krans på svansflyghuden på bakkroppen.

Fransfladdermöss flyger långsamt och jagar tätt över vatten och de bor
ofta i stenbyggnader nära jaktområdet. På vintern övervintrar de i
grottor eller i hus.

Fransfladdermusen har svepande ekopejling som hörs bäst mellan 35-
40 kilohertz och ibland avger de också ett för oss människor hörbart
ljud i flykten. Fransfladdermöss blir cirka 5 centimeter långa med ett
vingspann på 26 centimeter.

Bilden visar en långörad fladdermus eller Brunlångöra, ”Plecotus
auritus”, som är lätta att känna igen då de har öron som är nästan lika
långa som kroppen. Med dessa stora öron kan fladdermössen lyssna
efter insekternas egna ljud snarare än att ekolokalisera och därför kan
också hörande byten, såsom nattfjärilar fångas, vilket andra
fladdermöss har svårt att göra.

Långörad fladdermus plockar ofta sina byten från grenar och blad och
flyger därför nära växtlighet, ofta i en karaktäristisk långsam och
ryckig flykt. De bor gärna i hus och då ofta på vindar.

Långörade fladdermöss blir cirka 5 centimeter långa, med öron på 4
centimeter och ett vingspann på under 30 centimeter. Deras ekopejling
hörs, om den hörs alls, som ett svagt knäppande runt 50 kilohertz.

Bildens gråskimlig fladdermus, ”Vespertilio murinus”, är relativt
vanlig i södra Sverige, upp till Gästrikland. På sommaren jagar den på
landsbygden men flyttar in till staden framåt hösten, där den ofta hörs
med sina karaktäristiska högfrekventa, men fullt hörbara parningsrop,
ibland långt in i december månad.

Gråskimliga fladdermöss jagar 10-20 meter ovanför träd eller
vattendrag och gillar bergiga områden, men höga hus verkar fungera
lika bra. De bor ofta på vindar, under takpannor eller i
ventilationsutrymmen.

Den gråskimliga fladdermusen kan bli drygt 6 centimeter lång med ett
vingspann på 30 centimeter och den har en distinkt ekopejling med
tydligt ploppande ljud på 23-27 kilohertz.

Bildens dvärgfladdermus eller dvärgpipistrell, ”Pipistrellus
pygmaeus”, är vår minsta fladdermus och finns ungefär från
Gästrikland och söderut. Den lever i kulturlandskap, jagar bland
trädkronorna och i gläntor samt syns ofta tidigt på kvällarna strax efter
solnedgång.

Dvärgfladdermöss bor i träd, men lika ofta i hus, i mellanväggar eller
på trånga vindar och de kan ha kolonier på upp till 400 individer.

Dvärgfladdermöss har en tydlig och snabb ekopejling kring cirka 55
kilohertz och blir 3,5-5 centimeter långa med ett vingspann på cirka
23 centimeter.

Bildens stor fladdermus eller större brunfladdermus, ”Nyctalus
noctula”, är kanske inte helt oväntat vår största fladdermus, i alla fall
om man bortser från arten stort musöra. Stor fladdermus är relativt
vanlig i södra Sverige, åtminstone upp till Uppland, men förekommer
även i södra Norrland.

De tillbringar sommaren i ihåliga träd och även vintern om möjlighet
ges, annars får de hålla tillgodo med hus och ibland kan man hitta upp
till 100 individer i ett ventilationsutrymme.

Stor fladdermus flyttar ofta söderut på hösten, inte för att slippa
hibernera, sova, gå i dvala, utan för att få en tidigare vår. Den flyger
högt och jagar insekter i fria luften.

Ekopejling är kraftig och distinkt kring 17-20 kilohertz och barn med
god hörsel kan med lite tur höra en stor fladdemus med blotta örat.
Stor fladdermus är 7-8 centimeter lång och har ett vingspann på drygt
40 centimeter.

I ett landskap som blir allt fattigare på gamla träd, är det viktigt att
fladdermössen får nya bostäder. En fladdermusholk som ni kan se på
bilden är ett bra alternativ.

Sätt holken några meter upp i ett träd eller på en husgavel, placera den
i syd- eller västläge och sätt alltid upp minst två holkar för
fladdermöss vill ha alternativ. Se dessutom till att utflygningsvägarna
från holken är fria från växtlighet.

I Sverige har man påträffat 19 arter fladdermöss, men några av arterna
har man endast hittat vid ett fåtal tillfällen. Den senast upptäckta av
våra arter, nymffladdermusen, har ännu bara hörts och spelats in i
Skåne och Blekinge, ingen har sett den.

I Taberg finns som sagt 9 olika fladdermusarter och gruvan utgör en
viktig övervintringsplats där 6 av dessa 9 arter övervintrar. Övriga tre
arter fladdermöss är endast sommargäster i och kring Smålands
Taberg..

De allra vanligaste fladdermössen hos oss i Sverige är nordisk
fladdermus som förekommer i hela landet ända upp till Kirunatrakten,
långörad fladdermus, mustaschfladdermus, Brandts fladdermus,
vattenfladdermus, stor fladdermus, gråskimlig fladdermus och
dvärgfladdermus.

Sveriges arter av fladdermöss samt dess hotstatus kan ni se nedan, om
ingen kommentar finns efter artnamnet är arten ansedd som
livskraftig.

Nymffladdermus – ännu ej bedömd

Bechsteins fladdermus – akut hotad

Brandts fladdermus

Dammfladdermus – starkt hotad

Vattenfladdermus

Större musöra – ännu ej bedömd

Mustaschfladdermus

Fransfladdermus – sårbar

Trollfladdermus

Pipistrell – akut hotad

Dvärgfladdermus

Stor fladdermus

Leislers fladdermus – starkt hotad

Sydfladdermus – starkt hotad

Nordisk fladdermus

Gråskimlig fladdermus

Barbastell – starkt hotad

Långörad fladdermus

Grå långörad fladdermus – ännu ej bedömd

Vattenfladdermus-mörkt rödbrun på ovansidan, ljusgrå under, stora öron, liten

Nordisk fladdermus-mörk och ganska stor

Långörad fladdermus-nära med långa öron varmt ljusbrun

Mustaschfladdermus-ljus beige boll i taket